Glänta 3-4.18

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg Inledning

50 år efter The summer of love är de kärleksbudskap som då formulerades i marginalen vanligt förekommande inslag i gängse politisk retorik. Det är på detta språk som kampen nu utspelar sig. Det kan handla om att älska sitt land eller om rätten att älska den man vill. Alltmer av det som står på spel i dagens politik, liksom i samhället i övrigt, tycks uttryckas i sådana termer. Samtidigt är det många frågor som aldrig ställs till just kärleken.

”Hur gick det till när politik blev en kamp om vem som har rätt att påstå sig agera i kärlekens namn?” Det är Sara Ahmed som inleder vårt nummer med den frågan. Hennes text är skriven för femton år sedan, men hon återpublicerade delar av den själv nyligen på sin blogg: för att så mycket hatisk politik uttrycks i termer av kärlek. Jag gör det bara för att jag älskar mitt land … För att jag älskar livet … dig … Gud … Ahmed vill lyfta fram vad det betyder att handla och tala i kärlekens namn, både i relation till en annan person och till ett kollektiv, som en nation. Och hon vill mana till försiktighet med detta tal, och att vi ska erkänna att vi faktiskt inte alltid handlar för kärleks skull.

Kärleken och politiken alltså, hur ser deras relation ut nuförtiden? Låter kärlekspolitik mer lockande än politisk kärlek? Är det så konstigt att människor inte tror sig kunna älska någon som har en radikalt annorlunda politisk uppfattning än de själva? Skulle det vara mindre konstigt om politiken inte spelade någon roll alls för den älskande? Alla svarsalternativ framstår som torftiga, förringande. När kärleken formuleras som fråga känns nästan alla svar påtagligt förminskande.

Gör sig kärlek bäst som svar eller som fråga? Den älskandes fråga får inget svar på något av de språk som hon skulle kunna förvänta sig det av, inte kristendomens, inte psykoanalysens, inte marxismens, skriver Roland Barthes i Kärlekens samtal. Den älskande får kanske inte de önskade svaren i det här numret av Glänta heller, även om alla dessa språk, och fler därtill, är representerade (liksom de för övrigt även är i Barthes bok). Det kan vara därför som kärleken oftare är ett svar än en fråga. Ibland det enda möjliga svaret, det enda som kan vara tillräckligt i sig. Som inte ger upphov till några andra följdfrågor än den eviga frågan om vad kärlek är.

En annan av de frågor som Sara Ahmed ställer är om kärlek kan lära oss något om rasism. Mara Lee vänder i numrets längsta text på perspektivet och ställer frågan om rasism kan lära oss något om kärlek. Hon utgår från kärlekens ställning i vår tid, som något som alla vill ha men få vill problematisera, som något oantastligt, det som kan överbrygga alla former av skillnader. Rasismen har en annan status. Mara Lee talar om det i termer av två lögner som ses som varandras motsatser men som delvis har en gemensam historia, och liknande drag; de vilar båda på en bortträngning av kunskap, av fakta, och en fetischering av likheter och skillnader.

Kärleken är kanske inte någon vidare motkraft till det icke önskvärda, det är snarare en kraft i egen rätt som kan leda till någonting bra såväl som någonting dåligt. Carin Franzén skriver i sitt bidrag om det i termer av anpassning: ”En framträdande sida av det ofullkomliga som blir kvar på jorden och som vi fortfarande kallar kärlek – det som drabbar oss, binder oss, får oss att slita oss lösa, ger oss vår största glädje och sorg, skänker njutningen och begäret sin illusoriskt himmelska dimension, eller åtminstone sin möjliga fortsättning och längtan eller drivkraft till revolt – är trots allt detta, och konstigt nog, en märklig anpassningsförmåga.”

Sven Anders Johansson avslutar sin bok Kärleksförklaring med följande ord: ”Kärleken är liv befriat från fångenskapen under det vi håller för verkligt.” Vad är då detta för liv? Det här numret presenterar faktiskt massor av svar på den frågan. Erdem Tasdelen har gjort en mycket lång spellista som löper genom numret med alla låttitlar som börjar med Love is … (Både ”Love is the answer” och ”Love is the only answer” finns, men ingen av titlarna behandlar kärlekens frågeform.)

Kärleken tycks vara både det enklaste och det mest komplicerade. Rachel Cusk, som den senaste tiden fått mycket uppmärksamhet för sitt lyssnande sätt att skriva, låter en av sina figurer i romanen Konturer säga: ”Jag kom på mig själv med att tänka på hur enkelt allting hade varit den där korta stunden innan vi hade sagt en enda stavelse till varandra: det är den stunden jag skulle vilja komma tillbaka till […] stunden precis innan vi första gången öppnade munnen för att säga något.”

Vi befinner oss långt ifrån den där stunden redan innan numret riktigt har inletts. Och enklare blir det inte, det är inte heller därför vi har gjort det här. Jag erkänner också att det inte bara är för kärleks skull.