Omslag

Glänta 4.04

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

4.04. Innehållsförteckning

Claude Bonnefoy & Michel FoucaultEtt sammetslent skrivande

Översättare: Robert Azar

Detta samtal mellan Michel Foucault och kritikern Claude Bonnefoy utspelar sig i
samband med utgivningen av Les Mots et les Choses 1966. Foucault skärskådar
sitt förhållande till skrivandet och den omvärdering av modersmålet han gör när
han för en tid befinner sig i ett främmande språk – svenskan.

Claude Bonnefoy: När man läser Vansinnets historia eller Les Mots et les Choses [Orden och tingen] blir man förvånad över att se en analytisk tankegång, oerhört precis och ingående, bäras av ett skrivande vars vändningar inte bara är filosofens, utan också författarens. I de kommentarer som ägnats ert verk finner man förvisso de ideer, de begrepp och de analyser som är era, men inte den skälvning som ger era texter en djupare botten, en öppning mot ett område som inte endast tillhör det argumenterande skrivandet, utan även det litterära. När man läser era verk får man intrycket att ert tänkande är oskiljaktigt från ett både kraftfullt och välavvägt uttryck, att tänkandet vore mindre berättigat om frasen inte också hade funnit sin rytm, om den inte lyftes och utvecklades i denna rytm. Jag intresserar mig följaktligen för vad skrivhandlingen betyder för er.

Michel Foucault: Först skulle jag vilja precisera en sak: personligen är jag inte så värst fascinerad av skrivandets heliga sida. Jag vet att denna för närvarande är omhuldad av de flesta människor som gett sig hän åt både litteratur och filosofi. I Mallarmes efterföljd har västerlandet tvivelsutan lär sig att skrivandet har en helig dimension, att det är en sorts aktivitet i sig, intransitiv. Skriften upprättas, konstitueras av sig själv, inte så mycket för att säga, visa eller lära ut någonting, som för att vara där. Detta skrivande är idag, på sätt och vis, själva monumentet över språkets vara. Vad gäller mig och vad jag hittills upplevt, tillstår jag att skriften inte alls har framstått på detta sätt. Jag har alltid hyst en nästintill moralisk misstänksamhet gentemot litteraturen.

CB: Kan ni förklara detta? Kan ni visa hur ni förhåller er till skrivandet? Jag vill påminna er om att vad som intresserar mig här är författaren Michel Foucault.

MF: Mitt svar kommer troligtvis att överraska er. Jag skall utföra en praktisk övning med mig själv – och det glädjer mig att göra det tillsammans med er – en övning som på ett tydligt sätt skiljer sig från de övningar som jag utfört med andra. Jag har alltid försökt att bortse från de biografiska faktorerna när jag talar om en författare, liksom från den sociala eller den kulturella kontext eller det kunskapsfält i vilket författaren fötts och formats. Jag försöker alltid att bortse från det som man vanligen kallar hans psykologi, för att låta honom fungera som ett rent talande subjekt.

Nåväl, nu skulle jag faktiskt vilja gripa detta tillfälle som erbjuds mig när ni ställer dessa frågor till att göra raka motsatsen med mig själv. Jag skall ställa förfarandet på huvudet och låta den typ av samtal som jag fört om andra studsa tillbaka mot mig själv. Jag skall försöka säga er vad det för mig, genom årens lopp, har inneburit att vara skrivande. Ett av mina mest beständiga minnen – säkert inte det äldsta, men likväl det mest påträngande –är de svårigheter som jag har haft med att skriva väl. Att skriva väl i lågstadiets bemärkelse, det vill säga att att skriva läsbart. Jag tror, jag är till och med säker på, att jag i min klass och i min skola var den som hade sämst handstil. Detta varade länge, ända tills de första åren i högstadiet. I sjätte klass fick jag göra specialuppgifter i franska, eftersom jag hade svårigheter att hålla pennan och skriva bokstäverna rätt. Jag har med andra ord ett något komplicerat, något överbelastat förhållande till skrivandet. Men det finns ett annat minne, som ligger mycket närmare i tiden. Faktum är att jag i grunden egentligen aldrig varit fäst vid det serösa skrivandet, skrivakten. Lusten att skriva kom till mig först framemot mitt trettionde år. Förvisso hade jag studerat det som kallas litteratur. Men dessa litterära studier – vanan att förklara och analysera texter, att redigera uppsatser, att klara av tentor – ni tror antagligen att det inte kan vara sådant som givit mig lusten att skriva. Och så var det inte heller.

För att upptäcka den möjliga lust som ligger förborgad i skrivandet var jag tvungen att bo utomlands. Jag befann mig i Sverige och var därmed tvungen att tala svenska, som jag kan mycket dåligt, eller engelska, som jag talar med svårighet. Mina dåliga kunskaper i dessa språk hindrade mig under dessa veckor, månader och år att verkligen säga det jag ville. Jag såg orden som jag ville säga förvrängas, förenklas, bli liksom små futtiga marionetter framför mig då jag uttalade dem.

Mitt i denna omöjlighet att använda mitt eget språk märkte jag till att börja med att det hade en täthet, en konsistens, att det inte bara var som luften man andas, omärkbar och helt genomskinlig. Och därefter att det följde sina egna lagar, hade sina gångar, sina genvägar, sina linjer, sina sluttningar, sina kustremsor, sina ojämnheter, kort sagt att det hade en fysionomi och formade ett landskap där man kunde vandra omkring och plötsligt upptäcka synvinklar vid sidan av orden och fraserna, som inte hade kunnat framträda tidigare. I detta Sverige, där jag var tvungen att tala ett språk som var mig främmande, förstod jag att jag kunde leva i mitt språk, med dess säregna fysionomi, som nu var den gåtfullaste av platser, men samtidigt den tryggaste vistelseorten på denna plats utan plats som det främmande landet där jag befann mig utgjorde. Slutligen är det enda verkliga fosterlandet, den enda mark på vilken man kan vandra, det enda hus där man kan stanna upp och söka skydd, just det språk som man har lärt sig i barndomen. Det gällde följaktligen för mig att återuppliva detta språkbruk, att bygga mig ett slags hus av språk, där jag kunde trona och vars alla skrymslen och vrår jag kände till. Jag tror att det är detta som ger mig lust att skriva. Då möjligheten att tala förnekades mig, upptäckte jag lusten att skriva. Lusten att skriva och möjligheten att tala är på sätt och vis oförenliga. Där det inte längre är möjligt att tala, upptäcker man skrivandets diskreta charm, som är svårhanterlig och en smula farlig.

CB: Sedan lång tid tillbaka har ni hävdat att skrivandet för er inte framstår som någon seriös aktivitet. Varför?

MF: Ja. Innan jag kom till Sverige var skrivandet inte någonting speciellt seriöst för mig. Det var till och med någonting fullkomligt lättvindigt. Att skriva, det var att fäkta med armarna. Vid den punkten frågade jag mig om det inte var min barndoms värdesystem som visade sig i detta förringande av skrivandet. Jag växte upp i ett läkarhem, ett av dessa läkarhem på landet som, i förhållande till det något sömniga livet i en liten stad, tveklöst är en jämförelsevis flexibel eller – som man säger – progressiv miljö. Icke desto mindre fortsätter läkarmiljön i allmänhet, i synnerhet på landet, att vara djupt konservativ. Det är ett område som ännu befinner sig 1800-talet. Läkarhemmen i det provinsiella Frankrike skulle vara ett ämne för en vacker sociologisk studie. Man skulle då se att det var på 1800-talet som medicinen, rättare sagt läkarrollen, förborgerligas. På 1800-talet fann sig borgarklassen i den medicinska vetenskapen, i omsorgen om kropparna och om hälsan, i ett slags vardaglig rationalism. I denna mening kan man säga att den medicinska rationalismen ersatte den religiösa etiken. En samtida läkare påpekade skarpsinnigt att: ”På 1800-talet ersatte hälsan frälsningen.”

Så jag tror att läkarrollen på detta sätt uppstår och i viss bemärkelse heliggörs på 1800-talet; en roll som har avlöst prästens, som samlade landsorten och småborgerskapet i Frankrike, liksom 1700- och 1800-talens gamla trosformer och godtrogenhet, omkring sig för att göra dem mer rationella. Jag tror att denna roll har förblivit ganska stel, ganska orörlig, i stort sett likadan alltsedan denna tid. Jag har levt i denna miljö där det rationella nästan ikläder sig ett magiskt anseende, en miljö vars värden står i motsatsställning till litteraturen.

Det är i själva verket inte läkaren – och i synnerhet inte kirurgen, jag är själv son till en kirurg – som talar, han lyssnar. Han lyssnar till de andras tal, inte för att ta det på allvar, inte för att förstå vad talet vill säga, men för att genom det avslöja tecken på allvarlig sjukdom, det vill säga kroppsliga sjukdomar, organiska sjukdomar. Läkaren lyssnar, men det är för att genomkorsa den andres tal och föra det tillbaka på kroppens stumma sanning. Läkaren talar inte, han handlar, det vill säga att han palperar och ingriper. Kirurgen upptäcker skadan i den nedsövda kroppen, han öppnar den och syr ihop den, han opererar, och allt detta sker i tystnad, i stumhet, i en total inskränkning av det talade ordet. De få ord som yttras hör till diagnosens och terapins kortfattade fraser. Läkaren talar blott för att säga sanningen med ett ord och skriva ut receptet. Han benämner och föreskriver, det är allt. I detta avseende är läkarens ord oerhört fåtaliga. Tveklöst är det denna djupgående nedvärdering av ordens funktion i den gamla medicinska praktiken som sedan länge belastat mig och som fram till för tio, tolv år sedan, ingav mig känslan av att ordet inte var till någon större nytta.

CB: När ni började skriva måste detta första, nedvärderande förhållande till skrivandet ha förändrats, förvandlats.

MF: Förändringen har naturligtvis sitt ursprung längre tillbaka i tiden. Men för att visa det skulle jag tvingas ägna mig åt en levnadsteckning som på en och samma gång är för anekdotisk och för banal för att fästa sig vid. Låt oss säga att det var efter ett långt arbete som jag slutligen kunde ge detta nedvärderade tal ett visst värde och existens-berättigande. För närvarande är den frågan som jag ägnar mig åt, och som jag ägnat mig åt i tio år, följande: i en kultur som vår, i ett samhälle, vad innebär ordens existens, skrivandets existens, talets existens? Det tycks mig som om man aldrig fäst så stor vikt vid det faktum att diskurserna, trots allt, existerar. Diskurserna är inte bara ett slags genomskinlig film genom och tack vare vilken man ser saker och ting, inte bara avspeglingen av det som är och det som man tänker. Diskursen har sin egen konsistens, sin tröghet, sin densitet, sitt sätt att fungera på. Diskursens lagar existerar jämte ekonomins lagar. En diskurs, den finns som ett monument, en teknik, ett system av sociala förbindelser etc.

Det är denna diskursens egenartade täthet som jag försöker undersöka. Naturligtvis markerar detta en total förändring i förhållande till den fullständiga nedvärdering av ordet som jag upplevde då jag var barn. Det förefaller mig – jag tror att det är där som villfarelsen hos alla dem som har trott sig upptäcka någonting ligger – som om mina samtida är offer för samma skenbilder som min egen barndoms. Även de tror sig alltför lättvindigt veta, så som jag förr trodde, så som man trodde i min familj, att diskursen, språket, inte är någonting märkvärdigt. Lingvisterna, det känner jag mycket väl till, har upptäckt att språket är mycket viktigt eftersom det följer lagar, men de har framför allt insisterat på språkets struktur, det vill säga på den möjliga diskursens struktur. Men det som jag undersöker är hur språket framträder och hur den reella diskursen verkar, saker som faktiskt har blivit sagda. Det handlar om en analys av sagda saker, analyserade i egenskap av att vara saker. Med andra ord raka motsatsen till hur jag tänkte som barn.

Trots min omvändelse, hur nu den än såg ut, borde man hos mig kunna återfinna ett visst sätt att tänka, att härleda saker och ting, nedärvt från min barndom – vilket även blir tydligt i mitt skrivande. Exempelvis menar sig mina läsare finna en viss aggressivitet i mitt skrivande, vilket förvånar mig mycket. Personligen upplever jag det inte alls så. Jag tror aldrig att jag verkligen angripit något, i synnerhet ingen person. För mig är skrivandet en utomordentligt lugn och sansad aktivitet. Det är som om en förnimmelse av sammet infinner sig när jag skriver. För mig är iden om ett sammetslent skrivande ett banalt tema, något som befinner sig vid gränsen för det affektiva och det perceptiva, som inte upphör att hemsöka mitt skriftprojekt eller att vägleda mitt skrivande då jag skriver, som i varje ögonblick tillåter mig att välja de uttryck som jag vill använda. Det sammetslena är för mitt skrivande ett slags normativ förnimmelse. Jag är därför mycket förvånad över att se hur människor i mina texter snarare skönjer en torr och frätande litteratur. Det slår mig att det är de som har rätt. Jag föreställer mig att det i min penna finns en gammal nedärvd operationskniv. Kanske ristar jag, när allt kommer omkring, på arkets vithet in samma aggressiva tecken som min far förr i tiden ristade in i andra männsiskors kroppar då han opererade. Jag har förvandlat operationskniven till en penna. Jag har vandrat från botandets effektivitet och kraft till det otvungna yttrandets ineffektivitet och gagnlöshet; jag har bytt ut den ärrade kroppen mot det nedklottrade pappret; jag har bytt ut ärrets outplånlighet mot skrivandets sannskyldigt flyktiga och förgängliga tecken. Och kanske måste jag till och med gå ännu längre. Pappersarket är för mig kanske som de andras kroppar…

Vad som är säkert, och som jag genast erfor då jag vid mitt trettionde år började uppleva skrivandets lust, det är att denna lust alltid har stått i förbindelse med de andras död, med döden i allmänhet. Jag vågar knappt tala om denna förbindelse mellan skrivandet och döden, eftersom jag vet att Blanchot har sagt väsentligare, mer övergripande, djupare och mer avgörande saker än vad jag skulle kunna säga om detta ämne. Här talar jag endast om de intryck som kan sägas vara mitt skrivandes baksida. Det är denna vävens avigsida som jag för närvarande försöker följa och det tycks mig som om också denna sida av väven följer en logik, att den trots allt är väl genomförd, i varje fall inte sämre genomförd än den sida som visas upp inför andra.

Jag skulle vilja dröja litet vid vävens avigsida. För mig är skrivandet besläktat med döden, kanske väsentligen med de andras död, men det betyder inte att själva skrivandet skulle vara som att döda de andra och att gentemot dem och deras existens fullfölja en rörelse som syftar till mord, som fördriver dem och som framför mig öppnar en självständig och fri rymd. Absolut inte. Skrivandet är för mig förvisso knutet till de andras död, men det gäller väsentligen de redan döda. Jag talar på sätt och vis om de dödas kadaver. Jag bör tillstå att jag så gott som efterlyser deras död. När jag talar om dem befinner jag mig i samma situation som obducenten som verkställer en obduktion. Med mitt skrivande synar jag de andras kroppar, jag skär i dem, lyfter vävnaden och huden, jag försöker upptäcka organen och, genom att aktualisera dessa organ, slutligen låta förbindelsens brännpunkt framträda, det ondas brännpunkt, detta någonting som har kännetecknat deras liv, deras tanke och som, via sin negation, när allt kommer omkring, har organiserat allt det som de har varit.

Detta sakernas och människornas giftiga hjärta – sist och slutligen är det detta som jag alltid har försökt framhäva. Jag förstår också varför människor upplever mitt skrivande som aggressivt. De känner att det i mitt skrivande finns någonting som dömer dem till döden. Egentligen är jag mycket mer naiv än så. Jag dömer dem inte dem till döden. Jag utgår helt enkelt från att de redan är döda – och därför blir jag förvånad när de börjar skrika. Jag förvånas på samma sätt som obducenten som ser kroppen som han ska förevisa häftigt vakna upp under skalpellen. Plötsligt öppnar sig ögonen, munnen skriker, kroppen vrider sig och obducenten säger förvirrat: ”Oj, han lever visst!” Det är, tror jag, det som händer mig när det gäller dem som kritiserar mig eller ryter mot mig efter att ha läst mig. Fortfarande finner jag det mycket svårt att bemöta dem med annat än en ursäkt, en ursäkt som de kanske skulle tolka som ett ironiskt infall, men som verkligen uttrycker min förvåning: ”Oj, de var visst inte döda!”

CB: Jag tänker på det som kan vara förbindelsen med döden för en författare som Genet. När han skriver för de dödas folk, när han vill levandegöra dödens teater genom att utnämna sig själv till minister i denna skuggornas teater, placerar han sig självmant på en annan sida, på vår världs avigsida, för att samtidigt angripa och överskrida den. Hos honom finns det också en vilja att uppvärdera brottet, att placera läsaren på offrets plats. Hans attityd är på samma gång poetisk och lidelsefull. Det förefaller mig som er förbindelse till döden skiljer sig från Genets, i den mån som ni kastar en klinisk, kylig blick på döden.

MF: Ja. Jag har inte för avseende att döda de andra med mitt skrivande. Mitt skrivande förhåller sig bara till en död som redan inträffat. Det är för att de andra är döda som jag kan skriva, som om deras liv, i den mån de var där, att de log och talade, nästan skulle ha kunnat hindra mig från att skriva. Samtidigt är den enda hyllning som mitt skrivande kan ge dem upptäckten av sanningen om deras liv och deras död, den sjukliga sanning som belyser färden från liv till död. Denna punkt i de andras liv, där deras liv kom att släckas av döden – se där vad som, för mig, djupast sett, utgör platsen för litteraturens möjlighet.

 

Publicerad med tillstånd från Francine Fruchaud.

Tillbaka