Glänta 1.03

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Nils Olsson Hemskillnad

Bilder: Mija Renström

Hemskillnad #1

Odysseus är den ursprunglige återvändaren. Kanske inte den förste över huvud taget, men den förste som återvänder med besked. Jag syftar här inte primärt på de dramatiska omständigheterna kring det faktum att vår hjälte kommer fram, utan snarare på vad det faktiskt är fråga om: Odysseus tar tjugo år på sig, det är ett återvändande! Irrfärder sägs det. Vare sig lidande hemska kval i kyklopens våld, eller agerande tveksamt motvillig sexleksak åt nymfen Kalypso, är Odysseus hela tiden på väg hem från Troja. Litteraturen börjar med att någon vänder hemåt, och blir till litteratur i den mån återvändandet förtjänar att återges.

Odysséen handlar i första hand inte om någon som kommer hem, utan om återvändandets vedermödor. Det är förmodligen därför vi i Homeros epos har att göra med vad man skulle kunna kalla ett fördröjt återvändande. Återvändandet fullbordas inte med Odysseus anländande till Ithaka, utan fördröjs via den sista aktens ironiska och dramatiska förvecklingar: en förklädd Odysseus infiltrerar sitt palats och lyckas via en snillrik plan nedgöra de inkräktare som konkurrerar om hans maka och krona. Detta betyder inte att berättelsen skjuter återvändandet framför sig, utan att det förlängs, sträcks ut; ty ett återvändande kan aldrig fullbordas. Det är därför Odysséen iscensätter den slutliga maskerad som får till följd att återvändandet fortsätter efter hemkomsten. En så oförvägen hjälte som Odysseus torde knappast behöva smyga in i sitt eget hem, iförd en gammal tiggares förklädnad, för att ge de fräcka friarna på nöten. Han är en jävel på att berätta och inser värdet av ett visst mått av dramatik – likaså kan man förmoda att det finns flera skäl till att han väl hemkommen inte omedelbart röjer sin identitet. Odysseus förkroppsligar det faktum att återvändandet aldrig äger rum.

Hemkomsten till Ithaka är på flera sätt höljd i dunkel. Odysseus förs sovande i land av faiakerna, ett passivt återvändande. Hans beskyddare Athena vill dessutom själv delge honom nyheten att han befinner sig på sin hemö varför hon höljer landet i ett töcken som hindrar honom från att känna igen sig. När Athena sedan i en fåraherdes gestalt berättar för den hemkomne att han faktiskt befinner sig på Ithaka låtsas han som ingenting. Odysseus är ännu inte riktigt säker på var han är och tar det säkra före det osäkra. Han förlänger sin egen berättelse.

Att ett återvändande aldrig kan fullbordas är en sak, men huruvida Odysseus verkligen kommer hem är en annan. Via Dante får vi veta att vår hjälte slutligen lämnar Ithaka för ytterligare äventyr, bortom horisonten – ett högmod som kostar honom en plats i paradiset. Tjugo år är en lång tid, och vad som är ett hem, eller hemmet, är aldrig självklart. Vilket inte bara är en fråga om vad man återvänder till, utan också vem som kommer tillbaka.

Hemskillnad #2
Odysseus återvändande tar tjugo år. Men var och när äger det rum? När någon har återvänt omtalas det i imperfekt: någon har återvänt. Återvändandet benämner alltså inte det att vara där, på platsen, utan det att ta sig hem, förflyttningen. Att återvända har i slutändan inte att göra med att komma fram, och frågan är om man alls kan anlända i den bemärkelse ett återvändande gärna implicerar. Återvändandet förutsätter ett ofullbordande, det bär på ett löfte om att anlända som inte låter sig infrias, åtminstone inte inom ramen för själva återvändandet. Att vara där är någonting annat. Det finns förstås de som faktiskt återvänt (imperfekt även där), men också dem om vilka man kan säga att ’de är återvända’. Men likafullt sker återvändandet aldrig på plats, utan hör hemma antingen mellan platserna (borta och hemma) och/eller i det förflutna eller möjliga.

En annan aspekt av återvändandets ofullbordade karaktär har förstås att göra med vad som krävs av den plats till vilken man vill återvända? Måste man en gång ha lämnat den? Det får man förmoda, man vänder ju åter, tillbaka. Men vad utmärker den plats som utgör återvändandets mål? Platsen är givetvis alltid en annan, om någon alls. Men varför återvänder man, vad förväntar man sig, om man nu aldrig kommer tillbaka? Man tar ständigt plats på nytt, och ständigt går de platser man lämnar förlorade.

Man kan inte faktiskt återvända till en plats, så långt är allt säkert, ty på platsen är återvändandet inte längre ett faktum. Men betyder inte det också att den plats till vilken man föresätter sig att vända åter inte behöver vara ett faktum? Återvändandet tillåter ett tvivelaktigt mål, ett utopiskt, ett sentimentalt och imaginärt mål. Återvändandet tangerar härvidlag ofta det kompensatoriska; även det en kategori vars framgång består i dess misslyckande. Och kanske är det i just den bemärkelsen återvändandet kan fullbordas: det förutsätter ett tvivelaktigt mål. Som ordet mer än antyder syftar en ”före-ställning” på någonting som ännu inte ställts mot faktum. (Härvidlag är föreställningen besläktad med förhoppningen.) När föreställningen ställs mot faktum upplöses den, men inte på något dramatiskt sätt, den upphör helt enkelt att vara aktuell. I vilket fall kan den inte bekräftas, den skall inte bekräftas, och det är helt OK.

Ett slitet idiom som likväl representerar en vanlig erfarenhet är återbesöket på uppväxtorten. Vid de sällsynta tillfällen jag själv vänder hemåt slås jag, som de flesta andra, av att platsen är en annan. Detta är knappast någonting anmärkningsvärt, liksom inte heller erfarenheten av att ses som någon annan är det. Likafullt har jag svårt att förlikas med att somliga inte känner igen mig, att snabbköpskassörskan inte hälsar mig välkommen hem, att tonåringarna inte känner mig som en mytisk figur vars bragder traderats för dem av äldre kamrater och storasyskon. Det handlar till största delen om fåfänga, men på mitt soundtrack sjunger Phil Lynnot ”The Boys Are Back in Town” – och detta föreställer jag mig är någonting gott.

Hemskillnad #3
Karlsborg ligger i Ghana. Den timmerstuga som svenskarna byggde på klippan Tabora i nuvarande Cape Coast år 1654 uppgraderades kort därefter till en stenfästning. Fästningen gavs namnet Carolousborg efter Karl den X. Ett av de viktigaste slavforten på Afrikas västkust grundades således av svenskarna.

När de tillfångatagna slavarna, efter månader av djupaste förnedring och systematiskt avmänskligande, slutligen lämnade fortet för att skeppas över Atlanten, fick de under en kort stund se dagsljus. Efter att ha förts från fängelsehålorna via en lång tunnel, lämnade de själva fästningen genom den södra porten, som direkt tog dem till slavskeppet. Den södra porten kallades följdriktigt ”The door of no return”, vilket står att läsa på dess valv.

Så länge fångarna befann sig i fortets hålor fanns fortfarande möjligheten att åtminstone tjäna som slav i hemlandet. Väl på andra sidan den södra porten var denna möjlighet förbrukad. Många valde att under de korta ögonblicken under bar himmel, mellan porten och fartyget, hellre kasta sig i havet än att överlämna sig i händerna på en inte tillräckligt oviss framtid.

Återvändandet var alltså en konkret omöjlighet, bortom ”The door of no return” fanns bokstavligen ingen återvändo. Samtidigt är återvändandets omöjlighet också dess betingelse, vilket kom att omsättas på ett komplext och omfattande sätt när Ghana efter sin självständighet 1957 blev ett vanligt mål för slavättlingars återvändande. Idag är Ghana målet för många afroamerikanska turister som besöker slavforten längs kusten. Guidade turer berättar på plats om slavhandelns maskineri, om obeskrivligt lidande.

En ytterligare omständighet: i borggårdens mitt finns två gravvårdar, betydligt nyare än de som härbärgerar fästningens gamla befälhavare, guvernörer och dylikt. I slutet av 1990-talet flyttades kvarlevorna av två slavar från sina respektive viloplatser i Karibien och Nordamerika till Cape Coast Castle. Under en enligt uppgift mycket gripande ceremoni jordfästes de på platsen för deras förfäders deportation. Kvarlevorna fördes in i fästningen genom ”The door of no return”. På det portvalv som vetter ut mot havet står nu att läsa ”The door of return”. Det går inte att återvända, det är förmodligen därför det är möjligt.

Hemskillnad #4 
Återvändandets logik blir uppenbar i gengångarens fall. Gengångaren, den som går igen, är ju någon som återvänder. Problemet är att man gärna förmodar en identitet mellan den avlidne och vålnadens ektoplastiska uppenbarelse. De båda är förstås inte fullkomligt särskilda, men för den skull tvenne. På samma sätt är de återförda kvarlevorna i Cape Coast Castle på sin höjd symboliska representanter, och mig veterligen har slavättlingarnas vålnader aldrig setts vandra på slottsmuren. På slottet i Helsingör – för att vända sig till ett mer hemtamt exempel – är det alltså inte Hamlets far som framträder på muren, utan faderns vålnad. ”Faderns vålnad”, genitivformen uppenbarar den metonymiska relation som råder dem emellan – de står i en närhetsrelation till varandra – men likafullt är det inte fadern som återvänt. Bernardos inledande fråga ”Who’s there?” omsätter omedelbart denna tvetydighet vad gäller framträdande och identitet, ty frågan kvarstår: vem är det som är där egentligen? ”Thou comest in such a questionable shape”, säger Hamlet till vålnaden. Tvekar han inför det faktum att det är spökerier som försiggår, eller att det faktiskt inte kan vara den person som tycks framträda – vare sig man tror på spöken eller inte? Poängen är förstås att Hamlets far trots allt går igen, men endast såsom någonting annat. Det må vara en banal sanning att man faktiskt kan vända åter givet att det innebär att finna sig någon annanstans. Men incitamentet är trots allt alltid ett löfte om att komma hem.

Hemmet är den plats man återvänder till. Men hemmet är som vi alla vet inte särskilt stabilt – åtminstone inte nödvändigtvis. Det är en plats, visst, men dess gränser är pragmatiska, och så även den trygghet det kan erbjuda. En förmäten tanke kan tyckas. Det finns förvisso de som inte önskar sig annat än ett hem, men förmodligen också många som förbannar det hem de finner sig bundna till.