När Andra skriver – Skrivande som motstånd, ansvar och tid

Mara Lee

Hur kan en författare beskriva ansvar inom skrivandet, och hur kan skrivande utgöra motstånd, utan att göra avkall på den konstnärliga gestaltningen? Kan Andras skrivande utgöra ett särskilt sätt att ta ansvar och hur skulle en teori om Andras skrivande i så fall kunna se ut?

Dessa är några av grundfrågorna i Mara Lees studie. Svaren på frågorna bildar en tänkande och rörlig text som gör teori – poetiskt – genom att utgå från den skrivande erfarenhetens empiri och den kroppsliga, sinnliga erfarenhetens betydelse för kunskapande. Detta kräver en undersökande skrivart, i traditionen efter Hélène Cixous écriture féminine – men uppgraderad för det tredje millenniet.

Vidareutvecklingen av traditionen sker särskilt i två dimensioner, som också rör sig genom varandra. Inte minst viktigt är att Mara Lee för in ett postkolonialt tänkande i skrivandets erfarenhetssfär. Här blir Trinh T Minh-ha och Gloria Anzaldúa centrala röster, med sina respektive försök att både formulera en feministisk ståndpunkt och en postkolonial kritik som är förankrad i en litterär och språklig undersökning. Både Trinh och Gayatri Chakravorty Spivak inspirerar också till en ständigt pågående dekonstruktion av det vedertagna, som innebär att författaren också hela tiden måste rannsaka sina egna blinda fläckar, intressen och begär. Mara Lee påminner om att text/stil och kropp aldrig kan hållas isär. Kroppsliga erfarenheter skapar mening. Hur detta sker visas i dialog med Franz Fanon, Aimé Cécaire, Sara Ahmed och andra.

En annan viktig vidareutveckling rör temporalitetens roll i skrivandet och mer specifikt i Andras skrivande. Genom boken finns en pågående rörelse av prövande och omprövande, fram och åter i tiden. Redan vedertagna teoretiska begrepp sätts i rörelse och förskjuts – som mimikry och det kusliga – och nya begrepp (varav de flesta specifikt knutna till tid) prövas i form av förkroppsligade figurationer. Temporaliseringen av skrivandet – och även andra konstnärliga praktiker – visar sig kunna synliggöra alternativa former för motstånd och/eller ansvar. 

Figurationen den elfte timmen är hämtad från Helene Cixous, som i sin tur har hämtat det från Clarice Lispector. Hos Mara Lee knyts figurationen till situationer av akut nödvändighet och djupaste risk, men som ändå tvingas samsas med en vardag. Det är ett skrivande intill döden som måste levas, trots omöjligheten, en omöjlighet som förkroppsligas. Revans ögonblick är en figuration som förmedlar det riskabla i att genast omvandla erfarenheter till upplevelser, att skapa avslutade, färdiga objekt av det som vi kallar för liv. Revans ögonblick är släkt med psykoanalysens ”reala”, det vill säga när vi förnimmer hur vi ”halkar ut” ur det symboliska och för ett ögonblick träder in i en mer bokstavlig, konkret ordning. Mara Lee diskuterar begreppet i relation till sitt eget skrivande men även via Roland Barthes närstående fotografiska begrepp punctum. Den figuration som i boken kallas den delade smärtpunkten träder fram på en rad sätt genom texten och är nära förknippad med frågan om skrivandets ansvar. Måste en författare ha upplevt den smärta hen skriver fram? Mara Lee svarar nej, bland annat genom att närläsa Katarina Frostensons dikter om satyren Marsyas. 

När Andra skriver introducerar, vid sidan av dessa tre, en rad ytterligare figurationer och verktyg som sammantaget visar på andra kroppars sårbarhet, men också hur motspråk och motstrategier kan utvecklas, synliggöras och verka i litteraturen. Hela tiden tänker denna text i den stil som lämpar sig bäst för uppgiften, vilket bidrar till en ovanlig läsupplevelse. Det är poesi. Det är konstnärlig forskning. Det är essä. Det är en poetik. Det är en teoretisk studie, men också en berättelse om att skriva som en annan.

Mara Lee är verksam som romanförfattare, poet, essäist, lärare och översättare. När Andra skriver är hennes avhandling i Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.