Karl Palmås  Att hacka ekonomin

Mikrokrediterna och den nya politiska ekonomin är vare sig beroende av klasskamp, demonstrationståg, sociala rörelser eller ”eleganta teorier”, istället blir idealet att hacka, att finna alternativa ekonomiska lösningar som fungerar.

Framväxten av Grameen bank, och mikrokreditkonceptet som helhet, är sannolikt den mest hoppingivande aspekten av arbetet med att skapa en rättvisare värld.1 Samtidigt har just denna utveckling gått relativt obemärkt förbi – jämför exempelvis med den uppmärksamhet som den globala rättviserörelsens arbete fått. Detta trots att kraven på Tobinskatt, skuldavskrivning, samt reformer av IMF och Världsbanken inte alls nått samma framgångar som mikrokrediten.

Politik med stort P, Kapitalism med stort K

Den globala rättviserörelsens erkännande kan delvis spåras i att den passar väl in i traditionella modeller av vad politik är. 1900-talets arbetarrörelse och 68-generationens proteströrelser fungerar fortfarande som modeller för vad som utgör Politik med stort P: mobilisering av folkmassor i (nya) sociala rörelser eller skapandet av motkulturer förväntas vara den typ av händelser som förändrar världen. Endast folkmassor som demonstrerar på gator kan få makthavare att lyssna, endast motkulturer kan väcka folkmassorna ur deras zombieliknande tillstånd.2

Berättelsen om Grameen Bank, däremot, passar inte in i denna modell för radikal politik. För det första saknas den demonstrerande folkmassan: mikrokrediten är främst en teknokulturell innovation som, förutom låntagare, mobiliserar ekonomiska instrument, teorier och logiker. För det andra är scenen för denna innovation – bankväsendet – en del av det totalistiska kapitalistiska system som utgör själva fienden för traditionell radikal politik. Utifrån dessa perspektiv är Muhamad Yunus arbete antingen politiskt irrelevant (eftersom det är en teknisk innovation), eller politiskt förräderi: att arbeta som bankir är att stärka och konservera ”systemet”.

Att den globala rättviserörelsens krav på skatter, omfördelningar och regleringar har skapat större uppmärksamhet än utvecklingen av mikrokrediter har även att göra med att dessa frågor passar in i traditionella modeller för vad ekonomi är. Under det senaste decenniet har den allmänna debatten om ekonomi och samhälle dominerats av författare som använder etablerade ramverk för att analysera den nya, globaliserade kunskapsekonomin: Naomi Klein bygger vidare på Marxtraditionen; den vanliga kadern av näringslivsfinansierade författare bygger vidare på den nyliberala traditionen. Båda sidor faller naturligt in i diskussioner om skatter, omfördelningar och regleringar. Samtidigt har de mindre att säga om konkreta omkonstruktioner av ekonomin (exempelvis bankväsendet) – inte minst för att sådana omkonstruktioner utmanar bägge sidors bild av Kapitalismens natur.

Berättelsen om Grameen Bank kan bättre förstås om vi använder nya sätt att se på politik och ekonomi. Vid sidan om den 150-åriga kampen mellan de moderna ekonomiska teorierna – Marx-inspirerad vänster och (ny)liberal höger – har nya ekonomiska förklaringsmodeller blivit populära. Från flera olika håll ifrågasätts de moderna ekonomiska teoriernas essentialism och tilltro till ”det kapitalistiska systemets” obändiga naturlagar. Samtidigt har ett flertal alternativa förklaringar till varför ekonomin följer vissa mönster lagts fram, med tillhörande omdefinitioner av vilken roll kritikern eller aktivisten bör spela i arbetet med att förändra dessa mönster.

Detta skifte i synen på ekonomin förstås mot bakgrund av två parallella utvecklingar. Under det senaste decenniet har det blivit populärt att göra kulturanalyser som behandlar materiella flöden, istället för att enbart studera diskurser och idéer. Parallellt med denna utveckling har nya, vetenskapssociologiskt färgade ansatser till social teori vuxit fram. Tillsammans har dessa två tendenser skapat en begreppsapparat som smälter samman anti-essentialism med realism.

En ekonomi utan essenser

Manuel De Landa är en av de mest inflytelserika förespråkarna för en materiellt inriktad kulturanalys.3 I A Thousand Years of Nonlinear History4 avvisar han den vanligt förekommande tanken att kapitalismen i väst växte fram som en följd av speciellt ”gynnsamma” diskurser (exempelvis den protestantiska etiken för Weber). Istället beskriver De Landa framväxten av marknadsplatser och städer såsom intensifierade materiella flöden. På samma sätt som lavaströmmar bygger upp och bryter ned berg och kontinenter, skapar dessa flöden en osammanhängande och föränderlig sammansättning av olika ekonomiska logiker och praktiker.

Detta intresse för materialitet återfinns även inom den vetenskapssociologi som utvecklats av Bruno Latour, Michel Callon och Donna Haraway. Deras ursprungliga arbete handlade om att påvisa hur socio-kulturella processer ligger till grund för vetenskapliga sanningar och teknologiska artefakter, vilka i sin tur skapar sociala strukturer. Detta har sedermera utvecklats till en social teori, där samhället framstår som en apparat, som hänger samman med hjälp av vetenskapliga och ingenjörsmässiga praktiker.

Att de ekonomiska teorierna i allmänhet lyckas med att förutse skeenden i den faktiska ekonomin beror alltså inte på att teorierna har funnit någon inneboende essens i kapitalismen. Regelbundenheten beror istället på att vårt handlande i den faktiska ekonomin styrs av ekonomiska teorier – precis som vår relation till naturen styrs av naturvetenskapen.

”Samhällsvetenskapen”, menar Michel Callon, ”är inte mer frikopplad från den verklighet den studerar än vad naturvetenskapen är. Precis som naturvetenskapen medverkar den aktivt till skapandet av det som den säger sig beskriva.”5 Studier av ekonomin måste vara studier av econom(y)ics – en verklighet som vävs samman av praktik (economy) och teori (economics).6 Denna performativa syn på vetenskap finns även inom poststrukturalistisk feminism, som pekar på hur ”kvinnlighet/manlighet” konstitueras av de naturvetenskaper som säger sig beskriva den kvinnliga/manliga essensen.

Den komplexa samhällsekonomiska apparat som De Landa och vetenskapssociologerna talar om är emellertid inte så sammanhållen och hegemonisk som den apparat som många poststrukturalister beskriver.7 De Landa undviker därför begreppet ”det kapitalistiska systemet”, eftersom det antyder att ekonomin är homogen.

Att tala om Kapitalismen som ett enhetligt system kan nämligen stärka de förtryckande aspekterna av dagens ekonomi. Exempelvis hävdar J K Gibson-Graham i The End of Capitalism (as we knew it)8 att Marx-inspirerade beskrivningar av ”systemet” överskattar dess järnhårda lagar. Detta leder till fatalism och kväver alla försök att skapa alternativa ekonomiska lösningar.

De Landa och Callon väljer istället att tala om den samhällsekonomiska apparaten som osammanhängande, ifrågasättbar och föränderlig (i stil med Deleuzes och Guattaris agencement, eller Callons och Latours actor-network). Exemplet Grameen Bank är talande: enligt alla ”eleganta teorier” skulle Yunus idé vara ”omöjlig”. Att sensationella 99 % av bankens lån betalas tillbaka är helt enkelt inte möjligt enligt den moderna ekonomiska vetenskapens naturlagar. Yunus har uppenbarligen funnit ett utrymme i samhällsapparaten där marknadslagarna inte gäller.

Hacker-attityd och konstruktiv kritik

Vilket utrymme finns det då kvar för aktivism och kritik, om vi tvingas glömma alla essentialistiska teorier om kapitalismens järnhårda lagar? I ett samtal med DJ Spooky om budskapet i A Thousand Years … hävdar Manuel De Landa att aktivister måste ”inta en hacker-attityd gentemot alla former av kunskap – inte bara lära sig UNIX eller Windows NT för att hacka något visst datorsystem, utan lära sig ekonomi, sociologi, fysik, biologi för att hacka verkligheten själv. Det är just hackarens ’can do’-mentalitet, hur naiv den än må vara, som vi måste odla överallt.”9

Vad menas med en hacker-attityd? I The Cathedral and the Bazaar listar Eric Raymond de uppfattningar som kännetecknar hackern, exempelvis föreställningen att ”världen är full av spännande problem som väntar på att lösas” och att ”attityd är inget substitut för kompetens”.10Ett hack kräver både nyfikenhet inför att lösa problem på nya sätt, och kompetens nog för att förstå den kontext som denna lösning skall verka i.

Skapandet av Grameen Bank är ett genialt hack. Yunus hade ambitionen att hjälpa fattiga människor till ett bättre liv, han vågade experimentera med en ny lösning på fattigdomsproblematiken, och han hade uppenbarligen kompetens (både nationalekonomisk och praktiker-baserad) nog för att få sin lösning att fungera. Dessutom valde han att följa ytterligare ett hacker-imperativ – att främja spridningen av sitt hack.

Om aktivistens roll är att hacka, vilken roll skall då kritikern och forskaren spela? Återigen kan vi lära oss av den resa som nationalekonomen Yunus gjort: från att formulera ”eleganta teorier”, till att bygga nya lösningar som fungerar.

Callon menar att forskare måste lämna den gamla formen av kritik, som handlar om att finna ”sanningen om människan i samhället”, vilken ”skall motarbeta de illusioner som döljer makthavarnas inflytande” över folket. Istället menar han att kritik måste vara att delta i praktikers försök att ”skapa små skillnader, för att visa att andra världar är möjliga”.

Latour har beskrivit denna form av kritik på följande sätt: ”Kritikern är inte den som avslöjar, utan den som sätter samman. Kritikern är inte den som rycker bort mattan under fötterna på naiva troende, utan den som skapar arenor för deltagande […] den som inser att om något är konstruerat, så är det ömtåligt och i behov av omsorg och var-samhet.”11

För Callon innebär detta att forskare bör studera de ”processer och materiella verktyg som svaga aktörer behöver för att utveckla och experimentera” med sin verklighet. Forskaren bör bistå ”alla David som drömmer om att vinna över Goliat”. Det är upp till forskaren att – precis som Yunus – känna igen små öppningar i samhällsapparaten då denna möjlighet erbjuder sig.

Denna nya typ av aktivister och kritiker deltar inte i något fotsoldatskrig mellan två fiendeländer. Istället är de en del av ”gerillor, infiltrationer, föränderliga koalitioner” som kämpar på ”en mångfald av olika fronter”. Det är en ny politisk ekonomi som inte nödvändigtvis måste innefatta klasskamp, eller ens nya sociala rörelser.

Lärdomarna från Grameen Bank är flera: folkmassor i demonstrationståg behövs inte, så länge du kan mobilisera andra aktörer (mänskliga såväl som icke-mänskliga) för dina syften. Slogans på banderoller och förstamajtal behövs inte, om du kan bygga praktiska alternativa lösningar som fungerar. Upplösning av ”systemet” är inte nödvändig, så länge du kan finna öppningar för att skapa dina egna lösningar inom det.

Det bästa med Yunus hacker-attityd är att den fungerar, och att vem som helst kan bli en hacker. Den ekonomiska apparaten är full av spännande problem som väntar på att lösas.

 


 



Noter    ( returns to text)
  1. Jag har satt samman denna text av de tankar som cirkulerat på och kring ISK under hösten -05. Statsvetar-Johan, HDK-Otto, samt massiven vid Humanisten, Nätverkstan och Chalmers I-sektion har alla bidragit.
  2.  Idén att de slumrande folkmassorna hålls tillbaka av en repressiv masskultur – och idén om ”motkulturer” (exempelvis hippiekultur) som politisk kamp – har varit stark inom den radikala vänstern sedan -68. Se Heath, J & Potter, A (2005) The Rebel Sell: Why Culture Can’t Be Jammed. London: Capstone.
  3. Under de senare åren har De Landas tolkning av Deleuzes verk inspirerat ett flertal författare, både inom och utanför akademin. Se Johnson, S (2005) Everything Bad Is Good for You: How Today’s Popular Culture Is Actually Making Us Smarter. New York, NY: Penguin.
  4.  De Landa, M (1997) A Thousand Years of Nonlinear History. New York, NY: Zone Books.
  5. Callon, M (1998) The Laws of the Markets. Oxford: Blackwell Publishers.
  6. Callon, M (2005) ”Why virtualism paves the way to political impotence: A reply to Daniel Miller’s critique of The Laws of the Markets”, Economic Sociology European Electronic Newsletter, vol 6, no 2, s 3–20.
  7.  Jämför med Foucaults begrepp dispositif, som fokuserar på historiska paradigm där en enskild diskurs utövar mer eller mindre total disciplin. Se exempelvis Deleuze, G (1988) Foucault. London: Athlone.
  8.  Gibson-Graham, J K (1996) The End of Capitalism (as we knew it). Oxford: Blackwell Publishers.
  9.  ”Manuel Delanda’s theory of life, the universe, and everything”, se: www.djspooky.com/articles/essayonmanuel.html.
  10.    Raymond, E S (1999) The Cathedral & the Bazaar. Musings on Linux and Open Source by an Accidental Revolutionary. Sebastopol, CA: O’Reilly & Associates.
  11.    Latour, B (2004) ”Why has critique run out of steam? From matters of fact to matters of concern”, Critical Inquiry, vol 30, no 2.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.