Michel Leiris  Antillerna och vägkorsningens poesi

Översättare: Jonas (J) Magnusson

Min alltför korta vistelse på Haiti närmar sig nu sitt slut. I morgon, tidigt på eftermiddagen, tar jag flyget, och om allt går väl kommer jag fredag morgon att vara på Martinique, som var den första etappen av den tre månader långa resa jag gjort i de delar av Antillerna där man talar mitt eget språk, det vill säga franska. Mycket snart skall jag bege mig tillbaks till Frankrike, och jag kan försäkra er om att det - trots den glädje jag kommer att känna över att på nytt träffa mina närmaste - är med en påtaglig beklämdhet som jag ser ridån gå ned över dessa tre månader som redan - på tröskeln till det minne de snart är - framstår för mig som tre månader då jag nästan dagligen levt i magins tecken.

Och om jag säger "magi", var då förvissade om att det inte bara är tomt prat; jag tror mig - utan att man kan förebrå mig för att vara överdrivet mångordig - kunna slå fast att de tre månaderna i fråga verkligen härrör ur det "magiska" eller, om ni föredrar det, var en upplevd poesi, en poesi där man befinner sig i rörelse med hela sin kropp, vilket leder mycket längre än den poesi där man bara promenerar omkring bland ordrabatterna.

När jag alltså nästan kommit fram till det ögonblick då jag för mig själv måste sammanfatta, konfrontera alla mina minnen för att utvinna det väsentliga ur dem, den lärdom som man måste dra av alla erfarenheter - en lärdom utan vilken det knappast vore värt att leva - förefaller det mig som om det är er, invånare i republiken Haiti, det vill säga det land som varit målet inte bara för min sista etapp, utan för en etapp som redan tycks mig vara mindre en sammanfattning än en höjdpunkt. Det förefaller mig som om det är er jag har att tacka för friskheten i mina intryck, lika mycket på Guadeloupe som på Martinique, innan jag på nytt befinner mig i förorten till mitt eget land.

Det är självklart att dessa "intryck" - som jag skulle vilja låta er ta del av - inte är någonting annat än intryck, det vill säga: reaktioner som har orsakats av en ytlig kontakt, en retning, så att säga, en kontakt som även om den till slut får verkningar också för den långt mer djupgående sensibiliteten bara får det genom de mest omärkliga, de allra flyktigaste förnimmelserna. Jag kommer alltså inte att tala om Antillerna med hänsyn till de många allvarliga problem som finns där: ekonomiska och sociala problem, problem med försörjning och hälsa som en resenär - om han inte tillhör den människotyp som, i likhet med vissa djurarter som betraktas som lägre stående, bara tycks kunna förflytta sig med sitt skal - inte kan undgå att uppfatta betydelsen av, men som han, om han besitter ett minimum av intellektuell integritet, aktar sig noga för att tala alltför förhastat om eftersom lösningen på sådana problem kräver att man inspireras av någonting långt mer genomtänkt än enkla "intryck" man fått under en tidsrymd som är tillräckligt begränsad för att de, snarare än att gälla andra, kanske mindre synliga och under alla omständigheter mindre förföriska aspekter, skall gälla dessa pittoreska - jag skulle nästan säga turistiska - aspekter som är de första man ser var man än befinner sig…

Det är inte desto mindre sant att sådana "intryck", hur fragmentariska och flyktiga de än är, ändå är verkliga, av det enkla skälet att man har upplevt dem, och att de i varje fall svarar mot den känslomässiga chock som drabbat någon på ett omedelbart sätt genom den blick han kastat på Antillerna. Dessutom är det inte förbjudet att tänka att alla dessa, "pittoreska", aspekter för varje land (i just den utsträckning som de skiljer sig åt hos de olika länderna) representerar en uppsättning specifika drag som det skulle vara ett stort misstag att frånkänna allt värde, eftersom det sätt på vilket ett land eller en individ kan drabba medmänniskans blick är en integrerad del av dess eller hennes egenart, och eftersom det likaledes är sant att det, som Marcel Schwob påpekat, åtminstone på det estetiska planet är mycket mer intressant att uppfatta någon genom de skillnader han eller hon uppvisar i förhållande till de andra än genom likheterna. Det som utgör det pittoreska par excellence - jag menar: det man vanligtvis kallar "lokalfärgen" - är ingenting annat än denna specifika karaktär, denna skillnad i det mest frapperande konkreta uttrycket…

Utan att längre uppehålla mig vid vad jag inte har någonting emot att karaktärisera som "inledande fraser" (ty jag, som har som yrke att skriva och alltså utan inbilskhet kan betrakta mig som ett slags specialist på språkanvändning, om inte i dess talade så i alla fall i dess skrivna form, jag borde vara rätt person att veta att man inte kan handskas med ord, det vill säga tankar, på ett obetänksamt sätt, utan etikett, utan försiktighetsåtgärder, eftersom det, även om man inte tror på ordens magiska kraft, är en av de värsta formerna av synd mot anden att utsätta det speciella budskap som var och en av oss borde formulera till den andre för allvarliga förvanskningar genom att missbruka språket, om man erkänner att det bara finns verkliga mänskliga relationer från den stund då en dialog kan upprättas), utan att längre uppehålla mig vid dessa inledande försiktighetsåtgärder, som inte är någon fåfäng ceremoni utan, på samma sätt som riterna för den som praktiserar en religion är oundgängliga element för att operationen skall fungera, kommer jag med ens fram till ett rättfärdigande av titeln på mitt föredrag: Antillerna och vägkorsningens poesi…

Det är uppenbart att det ur både ett etniskt och ett kulturellt perspektiv är möjligt att betrakta Antillerna som en verklig "vägkorsning". En mötesplats - en av de mest märkvärdiga som finns i världen - för heterogena grupper av människor och civilisationsströmningar med de mest skilda inriktningar, en veritabel häxkittel där en av de mest sällsynta och kittlande mixturer har framställts som en europé som jag kan få prova, jag som förvisso är fjärran från att bara ha förakt för den kulturella form som är mitt dagliga bröd, men som hungrar intensivt efter en mer välsmakande och stimulerande föda som kan leda fantasin till dess högsta potential.

Även om dessa betraktelser av vetenskapligt slag (förvisso ett mycket stort ord) inte är främmande för mitt val av denna bild, skulle jag knappast göra mer än att, med en mycket lärd uppsyn, konstatera den mest banala självklarhet om jag höll mig till detta. Jag måste förklara mig mer utförligt vad gäller detta begrepp: "vägkorsning"; en medelpunkt i en vindros eller en korsning som, på poesins område, tycks mig svara mot den fasta punkt som alkemisterna talat om, också den en autentisk vägkorsning, eftersom det handlade om den orubbliga och absoluta plats varifrån de universella krafterna strålade ut, den enda mötespunkt där hela världens mångfald löstes upp. Det som allra först förför mig i uttrycket "vägkorsning" är att det lånats från vägväsendets vokabulär. Ingenting är mer jordnära, ingenting är mer vardagligt än en väg- eller gatukorsning: en plats där människor och fordon av alla slag passerar, vissa luxuösa och andra mindre burgna, vissa långsamma och andra snabbare - en plats som för mig framstår som symbolen för en landsbygdens och gatans poesi, och jag skulle mycket väl kunna säga för poesin över huvud taget, eftersom en poesi som skulle förlora sig bland molnen, utan solida rötter i den jord vi trampar på, i mina ögon bara skulle vara ett vagt drömmeri, en medioker undanflykt från livets konflikter och slitningar, alla dessa tröttande motsägelser som vi bara kan fly ifrån likt strutsen som gömmer sitt huvud för att skydda sig från en fara, medan en modig hållning i första hand förutsätter klarsynthet. Den poesi jag har givit attributet "vägkorsningens" skulle alltså vara en poesi som bearbetar marken med bestämda steg, som rör sig framåt med vidöppna ögon. Men också detta skulle vara ett mycket ofullständigt perspektiv om jag bara ville minnas den mest omedelbara aspekten av en bild som fascinerat mig, utan att försöka analysera den noggrant, med risk för att ta död på den genom detta stötande och blötande av den.

RESTEN AV TEXTEN STÅR ATT LÄSA I GLÄNTA 2.02

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.