Göran Dahlberg  Inledning

Filosofibaren har sedan hösten 1998 gång på gång, varannan måndag, ställt filosofin mot vår tids politiska och teoretiska utmaningar. De 17 texter som här följer har alla sin upprinnelse i detta sammanhang: en personlig utläggning och diskussion av en viss tänkares teorier inför och med en publik. I de flesta fall har de först presenterats i Göteborg, sedan upprepats i Stockholm och därefter skrivits för denna publikation.

Först under läsningen lade jag märke till att flera av de centrala begrepp som här tas upp rör sig kring upprepandet. Enligt Derrida och Haag är upprepningen själva förutsättningen för ett systems upprätthållande, såväl talets som skriftens. De använder i detta sammanhang ”iterabilitet” för att betona att något annat ständigt är närvarande i processen.

När Spivak och Lundahl talar om behovet av ”katakresen” är det inte i första hand metaforkrascherna i sig själva de hyllar; det handlar framför allt om ett försök att kontrollera dem, om ett specifikt användande: en misslyckad metafor upprepas för att den skall visa sig så misslyckad som den i vissa bestämda avseenden är. Språkets befästande karaktär måste ständigt försöka vändas till någonting frigörande.

Bhabha och Helgesson talar om en global situation där de roller och uttryck som står till buds är alltför begränsade. Deras idé om ”mimicry” går ut på en härmandets strategi, att kasta tillbaka orden mot (den koloniala) auktoriteten och på så vis blotta godtycket i de satser som annars oreflekterat deklameras och tas emot.

För dragshowartisten är härmandet själva idén. Det finns ingen anledning att dölja det, tvärtom. Genus är i själva verket i sig ett härmande, hävdar Butler och Björk och manar till en ”misslyckandets revolution”: härma så dåligt som möjligt, härma fel.

Även Heidegger och Schöldbergs credo ”att bli den du är” följer ett liknande mönster. Begreppet den andre bottnar i en strävan efter att vara unik, vilket är lika tveksamt som utsiktslöst. Existensen står ständigt på spel. Att bli den man är innebär att valet att bli det, eller att sluta vara det, ständigt måste upprepas.

Ett liknande krav finns även i Bloch och Karlssons sentens ”det just levda ögonblickets mörker”. Att verkligen få syn på sig själv, att vara närvarande, nu, kräver ett avstånd – att oupphörligen upprepa samma frågor.

Det upprepande det här är fråga om handlar alltså inte bara om en medvetenhet (större eller mindre) om att varje upprepning innebär att någonting läggs till, utan det är också en uppmaning att utnyttja denna insikt politiskt. Att utnyttja det befintliga till den grad att det oanvändbara visar sig oanvändbart, och vrida det användbara ytterligare ett varv.

Även om de nämnda begreppen naturligtvis skiljer sig åt på många sätt, menar jag att de ändå i en generell mening kan visa på en kritisk potential i filosofi, humaniora och konst, det omstörtande i upprepningen och härmandet. Att upprepa är också alltid att repa upp. Texter, yttranden, filosofier används – de placeras i nya sammanhang och nya tider, som därmed i sin tur sprängs och blir till ytterligare nya.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.