Göran Dahlberg  Inledning

Mången kritiker har den senaste tiden känt sig kallad att beklaga förlagens snöda kommersialism. Om än inte särskilt förvånande är denna situation onekligen tråkig, men kanske ännu allvarligare är att de institutioner som är skapade för allas vår kritiska självbild och för att tillföra nya perspektiv – universitet och högskolor – inte verkar ha några publicistiska ambitioner överhuvudtaget, kommersiella eller andra. Och att ingen bryr sig.

När man en gång lämnat universitetsvärlden vänder man sig inte om. Det tycks vara det allmänna, sannolikt oreflekterade, beteendet hos kulturskribenten (när det inte handlar om offentliggörandena av inomakademiskt spetsfundiga åsiktsutbyten). Kanske anser man att akademin helt enkelt gjort sitt, och att det är bra med det. Kanske är man rädd för att ytterligare försvaga den utsatta humaniorans position genom att diskutera dess problem. Eller så vill man inte bita den hand som trots allt fött en. Det är helt i sin ordning för någon med intellektuella ambitioner.

Men det är ofta här det börjar, det är här något slags kritisk verksamhet tar form. För oss och för många andra. Och visst finns det fortarande någonting i denna miljö som stimulerar självständigt tänkande, läsande, skrivande, aktioner, kotterier, etc – fortfarande delvis som reaktion mot, snarare än tack vare, rådande klimat.

Tendensen är tydlig alltsedan nedläggningen av Göteborgs universitetstidning för några år sedan. Enligt universitetets direktiv skulle den vara journalistiskt oberoende och kritiskt granskande, men när den plötsligt lades ned var motiveringen i princip identisk med själva förutsättningen, om än uttryckt med andra ord. Sedan dess har det blivit allt färre universitetsbaserade tidskrifter. Just nu ryktas att tidskriften Feministiskt perspektiv, som universitetet givit ut under minst tio år, skall läggas ned.

Jag sörjer inte att inte alla tidskrifter i Sverige drivs av större förlag eller universitet. Det är bra att det finns ett utrymme för s k oberoende tidskrifter och förlag, men det är för stort – vi klarar inte att fylla det.

Vad vill man egentligen med det där tredje uppgiften, spridandet? Även om akademiska avhandlingar antagligen sällan skulle nå några massupplagor har universiteten ett ansvar att göra dem tillgängliga. Varför skulle någon annars anstränga sig för att säga någonting vettigt? Men universitetens publicerings-politik är usel (vilket för övrigt gäller relationen till kulturliv och -publik överhuvudtaget). De olika skriftserierna är så hemliga att man knappt hittar vad som faktiskt ges ut inom det egna intresseområdet, och svårligen kan känna till de andras. Det är onekligen märkligt att universiteten inte har egna förlag med något slags ambition eller egna distributionskanaler, och det är rent bedrövligt att de över huvud taget inte tycks ha någon publicistisk strategi. (Varför inte låta det överallt ekande talet om IT-universitetet få åtminstone några konsekvenser? Lägg ut alltihop på webben om ni inte vill ha något förlag!)

Vad har nu universitetets problem med essän som form, litteraturkritikens mummel, skönlitteraturens värdekris och recensioner av Freuds samlade skrifter att göra? Jo, allt. Det är, som sagt, här det börjar.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.