Glänta 1.14

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Kristina Hultegård Det levda – bakvänt, översatt och fastslaget

Första gången det levda ska berättas är vi i ett rum på Migrationsverket. Bakom bordet, nära väggen, sitter migranten och jag. Vi har naturligt­vis redan tidigare talat om det levda, om hur det bäst förmedlas, men det har inte tidigare berättats. Vi förväntas förhålla oss instrumentellt till berättelsen när vi går in i det här rummet. I asylen ryms inte det levda som liv – där ryms bara berättelsen.

Med i rummet, på kortsidan, sitter en tolk med uppdrag att översätta berättelsen om det levda till svenska. Tolken talar på det sätt som det yrkesetiskt åligger denne; utan känslo­uttryck, fraseringar eller emfas. En berättelse blir nu inte riktigt densamma när den översätts till ett ­annat språk. Det finns rädslor, löften och anklagelser som svenskan saknar ­uttryck för. Beskrivningar kan tappa sin form. Tolkningen blir en ­berättelse om en annan.

Den vid verket anställde tjänstemannen sitter framför en dator och protokoll­för tolkens berättelse. Datorn står snett placerad, vid bordets andra kortsida, vilket gör att tjänstemannen sitter bortvänd. Vi ser inget an­sikte och ingen tittar på migranten när hon be­rättar. Genom tjänstemannen blir berättelsen skriven och får omedelbart sin slutgiltiga form. Denna kommer i beslut och domar, kanske under år fram­över, att refereras till som migrantens asyl­berättelse.

Detta rum, där vi nu sitter, förvaltas av Migrationsverket och är i Göte­borg inrymt i ett gammalt psykiatriskt vårdhem. Det finns en historisk och etymologisk stringens i lokalen. Asylerna var inom ­tidigare svensk sjukvårdslagstiftning benämningen på slutna psykia­triska kliniker för obotliga patienter. Dessa inrättningar skulle juridiskt och ­administrativt särskiljas från hospitalen, där psykiatriska patienter ­vårdades i syfte att tillfriskna. Betydelse­förskjutningen är avsevärd men asylen är fort­farande en rumslig idé; tillflyktsorten, fristaden. Asyl­berättelsen är den berättelse, inte det liv, som ryms i fristaden. Vi som sitter i rummet kan måtta upp dess yta, med blicken eller stegen.

Berättelsen i rummet styrs av tjänstemannens frågor och pauseringar. Vanligen efterfrågas den kronologiskt omvänt, på ett sätt den vare sig har levts eller tänkts. Det finns flera skäl till den omvända kronologin. En berättelse inledd i ett slut, som därefter backar, förväntas sila bort det osanna. Det levda ska kunna berättas i alla riktningar, också bak­länges. Eftersom livet inte har levts baklänges ökar nu avståndet ­ytterligare ­mellan det levda och det berättade. En omvänd kronologi syftar också till att fokusera nuet. Asylberättelsen ska inte vara historisk eller kontextuell – den ska vara akut. Men migranten är, precis som jag, både historisk och kontextuell.

Tjänstemannen söker kausalitet och tydliga motiv i berättelsen, en begriplig gestaltning av berättelsens figurer. Det kan vara utvecklande frågor för en diktare, en nödvändig bearbetning av ett narrativ. För migranten är frågorna dock svåra att besvara. Varför kom polisen just vid lunchtid? Varför teg systern? Vad var egentligen bybornas motiv? Migranten kan inte svara på det och om hon svarar blir det fiktion. Det är ändå viktigt att frågorna besvaras. Ett uteblivet svar öppnar för angrepp. Vi har därför gått igenom allt det här i förväg. Asylen är ett redaktionellt arbete.  

När vi lämnar rummet har flera timmar gått. Korridoren är bred, för att få plats med de sjukhussängar som en gång stod där. Berättelsen vi ­skapade kommer aldrig kunna omskapas.

Migrationsverket finner inte att du genom din muntliga berättelse har kunnat beskriva din religiösa övertygelse på ett övertygande sätt. Du har inte på ett ­levande sätt kunnat berätta om den beslutsprocess eller de steg du har tagit på vägen till ett beslut om konversion. Du har inte, på något djupare plan, kunnat beskriva dina tankar och känslor kring din homosexualitet. Inte heller lämnar du någon detaljrik beskrivning om hur det har påverkat dig känslomässigt att komma till insikt om din sexuella läggning. Det åligger sökanden att i ett tidigt skede av asylprocessen berätta om samtliga omständigheter som kan grunda rätt till ett uppehållstillstånd. Migrationsverket bedömer att de nu framkomna omständigheterna, att du varit utsatt för sexuella övergrepp, får ses som en upptrappning av din berättelse.

Det levda måste kunna berättas för att anses vara levt. Den som inte har kunnat berätta släpps inte in i asylen, fristaden. Den leds vidare till andra rum.

Rummen i domstolen kallar vi, som på klinikerna, för salar. Det ­implicerar en viss rymd och en viss verksamhet. Allt är annorlunda i salen jämfört med det tidigare rummet. Vi kan nu se tjänstemannen på kortsidan i ögonen. Parterna i salen har under sekel varit placerade på samma sätt, mot varandra. Det har med tydlighet att göra. De som samtalade i Migrationsverkets rum samtalar inte längre, nu är de motparter. Vi har tagit berättelsen hit.

Jag och migranten har träffats och ­talat om salen. Vi måste tala om ­måtten eftersom det levda ska rymmas igen. Jag ritar alltid upp salen på ett papper, hastigt och nästan ironiskt, för att inte verka moderlig. Det är bra att man är förberedd på alltings placering. Längst fram finns ett podium i furu men det är lägre än migranten föreställt sig det. Vi ­sitter alltid på högersidan, jag vet inte varför. Motparten, tjänste­mannen, sitter på vänstersidan. Det är fem meter mellan oss och alla talar i mikrofoner fästa i borden. Man står aldrig i svenska domstolar.

Det är inte tänkt att det levda ska återberättas i salen. Jag vill att ­parterna fokuserar på det som är stridigt i målet, säger domaren i sin prolog.

Rätten adresserar bara undantagsvis migranten själv. Det är jag som får ordet och jag inleder partsförhöret, mitt samtal med migranten. Frågor och svar är förberedda sedan innan, väl genomgångna, och detta är känt för alla i rummet. Berättelsen står anklagad och vi måste ägna oss åt att försvara den. Vi rentvår berättelsen som någon vi känner väl.

Efter mig ges motparten, tjänstemannen, ordet. Processen tillåter motpartens frågor en annan höjd i salen. Tjänstemannens frågor får, till skillnad från mina, vara ledande och offensiva. Inte sällan är de skymfliga. De syftar till att återigen ställa berättelsen under misstanke. Punktera försvaret och underminera berättelsen.

Berättelsen punkteras enklast genom dess avstånd till det levda; i det som beskurits eller framtvingats. Världen utanför asylen erkänner sådana avstånd eftersom vi aldrig, i något rum, lever varandras liv. Varje berättelse är fiktiv, genom sin förenkling och strävan efter kausa­litet. Men asylberättelsen har begränsats och präglats av fler faktorer än ­människors allmänna oförmåga att vara varandra. Om migranten ­er­tappas med just detta, att ha berättat om sitt liv, så har hon förlorat. En erfaren tjänsteman vet hur man blottlägger avståndet och berättel­sens begränsning.

Man säger att domar faller i svenska domstolar. Fallet är domens verksamhet. Rättens ledamöter avgör tillsammans om berättelsen är sann. I avgörandet sker fallet.

För det fall berättelsen aldrig friades finns ett sista, mer insynsskyddat rum. Mycket få av oss har varit där; överinstansen prövar en endast handfull inkomna skrivelser per år. Den som inte blir trodd av över­instansen kommer därefter gömma sig i mängder av andra rum. Av alla dessa rum kommer inget att tillhöra migranten, varje yta är till låns. Berättelsen saknar nu åhörare.

Att säga att asylen är rumslig är en berättarteknik. Rumsligheten ­impli­cerar avgränsning. Den som inte blir trodd går in i en utsträckning utan avgränsning; något ändlöst. Det är inte tydligt var hon är. Enligt rumslig logik är hon i fristaden om hon gått in men inte ut. Enligt berättelsens logik har inget av det liv som den papperslösa migranten fortsätter att leva med berättelsen att göra.