Alia Malek  När minnesförlusten är det officiella minnet

Vid Damaskus alla portar väntade de som var ute efter att döda Saul från Tarsus, den man vi genom kristendomen känner som Paulus. Ändå lyckades han fly. Med hjälp av sina anhängare sänktes han, hukande i en korg, ner över stadens mur och försvann in i den syriska natten. 

 

För snart 2 000 år sedan skickades farisén Saul från Jerusalem till Damaskus, fast besluten om att fullfölja sitt uppdrag att fängsla alla anhängare till Jesus Kristus – den man som trotsat den romerska regimen och stått upp mot det judiska prästerskapet. Men på väg till Damaskus avbröts hans resa av att Jesus, enligt den kristna berättelsen, uppenbarade sig i ett ljus så starkt att det förblindade Saul. Hans följeslagare ledde honom in till staden, där han tog sin tillflykt till ett hus på Raka gatan. I dagar varken åt eller drack han. Hans ögon var täckta av fjäll och han såg ingenting, inte förrän en av Jesus lärjungar mirakulöst återställde hans syn. Saul pånyttföddes som Paulus och anslöt sig till dem han kommit för att tillfångata. 

 

Omedelbart efter sitt avhopp började han missionera sin nya tro för det syriska folket. Sveket mot dem han tidigare tjänat ledde till att han själv snart blev förföljd. Förföljelsen grundades i en uppfattning – som verkar bestå än idag – om att Damaskus kunde hållas fritt från revolutionära idéer bara man gjorde sig av med de människor som bar på sådana. Jag undrar om de som fruktade Paulus lära drog en lättnadens suck när han försvann – om de trodde att de därmed skulle kunna hålla det som jäste under kontroll?

Bashar al-Assad har med största säkerhet hört talas om Paulus. Känner han inte till honom och den rörelse han anslöt sig till, kristendomen, vilken kom att förändra Syrien och världen, har han med lika stor säkerhet passerat den del av muren över vilken helgonet Paulus lyckades fly. Platsen ligger i hjärtat av Damaskus, en lovsjungen del av staden.

 

Berättelsen om Paulus tycks skräddarsydd för Syrien (där den ju faktiskt är producerad), och om Bashar tagit till sig lärdomen att en idé kan överleva mänsklig dödlighet, hade det besparat honom en del mördande och räddat tusentals syrier till livet. Men å andra sidan har han kanske vistats alltför tätt inpå sin familj – en klan som ägnat de senaste fyrtio åren åt att med tvång marknadsföra idén om att Syrien, hennes rikedom och hennes öde, tillhör dem och endast dem. Som om Syrien skulle upphöra att existera om de inte fanns där för att tygla och regera henne. De överallt närvarande affischerna, väggmålningarna, mosaikerna och statyerna föreställande Bashars döde far (föregångaren), Bashar själv och hans döde bror (den förmodade arvingen) – vilka syrierna raljant kallar för ”Fadern, Sonen och den Heliga Anden” – gör på ett smaklöst sätt gällande att denna anrika plats skapades först efter deras tillträde till makten. 

Kanske är det bara naturligt att Bashar tror att historiens gång kan rubbas genom selektiva och lögnaktiga omskrivningar, eller genom att den omformuleras till ett omöjligt val mellan honom och en intolerant sekterism som han själv möjliggjort. Att bekämpa idéer och ideal är för Bashar endast en fråga om att tysta de röster som förespråkar dem, att låta dem försvinna in i det ökända fängelset i Tadmor, en stad lämnad vind för våg i den avlägsna syriska öknen. 

 

Att revolutionen försvinner med mannen eller kvinnan. 

 

Att sanden gör dem stumma och oss andra döva. 

 

Turister brukade strömma till denna öken, lockade av Tadmors andra sevärdheter. Men Palmyras hellenska och romerska ruiner övergavs än en gång när världen slutade komma hit förra året. Fängelset, ökänt för dess fruktansvärda förhållanden, tortyr och avrättningar utan prövningar, övergavs även det 2001. Bashar al-Assad stängde det strax efter att han övertagit makten, något som av många hoppfullt tolkades som ett tecken på att situationen möjligen skulle förändras under hans styre – ett välkammat styre, framhållet som ungt, modernt och öppet för reformer. 

 

I juni förra året öppnades fängelset igen som en följd av protesterna mot regimen. 

På de kvarvarande kolonnerna i Palmyra finns fortfarande läsbara dedikationer till kejsardömets sista ledare, vars öde Syrien själv varnande skulle viska om i Bashars öra. Hennes namn var Zenobia. Hon levde och regerade under 200-talet, när Syrien var en del av det romerska riket, regionens och världens supermakt. Men Zenobia hade ambitioner att skapa ett eget, självständigt välde. Till en början hade Rom, som var upptaget med andra konflikter och interventioner, överseende med henne, men när förhållandena runtom i det romerska riket förändrades blev hon till slut mer av en belastning än en tillgång. Följaktligen plundrade den romerska kejsaren Aurelianus Palmyra år 274. Zenobia utkämpade en sista strid i Emesa – den stad som numera kallas Homs, där Assads regim tidigare i år satte sitt öde på spel, fast besluten att se revolutionen falla. 

 

Zenobia var chanslös i Emesa. Hon tillfångatogs levande av Aurelianus styrkor. Historien berättar om hur hon, i platsens anda, säger: ”Jag är en drottning; och så länge jag lever kommer jag att regera.” Romarna tvingade henne emellertid bort från såväl makten som Syrien och förde henne till Rom. Där lät de binda henne i guldkedjor och tågade så triumfatoriskt längs stadens gator. 

Jag tänker på henne, på hur hon inte förstod att det var dags att dra sig tillbaka. Jag vill berätta för henne (eller honom?) att alla spelar en roll, men att själva skådespelet kan överleva rollen. Jag tänker på korgar och guldkedjor, på avhopp och FN:s lasso.

 

På syriska nationalmuseet i Damaskus berättar skyltar att man under marken i Palmyradalen (eller Tadmordalen) funnit bevis för ”Mer än en miljon år av bosättningar”. Texten menar vidare att ”snarare än kulturer som helt enkelt efterträtt varandra, visar analyser på en serie brytningar och uppbrott”. 

 

Sannerligen. Kanske har det att göra med det faktum att det inte finns någon historia av ledare som lämnat ifrån sig makten i samtycke, inte heller innan den moderna syriska republiken skapades 1946. Romare, perser, umayyader, ottomaner, fransmän och alla där emellan – deras imperier har störtats och med tvång ersatts av nya och helt andra styren, och varje gång har syrierna själva genomfört de förändringar som krävts: nya porträtt på sedlarna, en religion byts mot en annan, skatter betalas till en ny huvudstad, ett främmande språk blir lingua franca, nya flaggor hissas, och allt det som tidigare varit ska officiellt glömmas bort.

 

På liknande sätt är Syriens moderna historia en historia av kupper, motanfall och landsflykter, med en regering som byts ut i en nästan årlig takt. Uppenbarligen kan Syrien inte hantera övergångar och koalitioner. Den cykel av uppbrott som påbjuder minnesförlust som det officiella minnet, har öppnat för allvarliga undvikandebeteenden. (Jag har alltid misstänkt att en undersökning av dessa miljoner år av bosättningar skulle avslöja en oproportionerligt hög andel förskjutna familjemedlemmar, bannlysta rättrogna, frivilliga landsflyktingar eller emigranter, och folk som in absurdum praktiserar principen ”han eller hon är död för mig”.) 

 

För nationalstaten har detta inneburit att man aldrig behövt hantera, eller rentav kunnat undvika, de svårigheter som uppstår vid förhandlingar där olika synsätt möts i syfte att skapa förutsättningar för samlevnad, där medborgarna kan förverkliga sin fulla potential och landet kan blomstra. Således har man bemött den växtvärk som kommer med skapandet av en dynamisk stat med att helt enkelt amputera de värkande kroppsdelarna. Hafez al-Assad, som såg varje samhälleligt försök att utvecklas, växa och uttrycka sig utanför hans kontroll som oförlåtliga angrepp som utan undantag skulle motarbetas, förfinade denna taktik. 

 

Han tog makten 1970, i den avgörande statskupp, den bristning, som fick Syrien att tvärt stanna upp och som har lett oss dit vi är idag, med över fyrtio år av envälde. 1980 var det dock bristningen i min mormors hjärna, som gjorde henne till ett skal av det hon tidigare varit och vad hon skulle kunnat bli, som fick hela vår familj att stanna upp. 

 

Hon var från Hama – en stad numera mest känd utanför Syrien för massakern på dissidenter. För syrier själva är den känd för sina skummande vattenkvarnar längs floden Asi, för sina vackra vävda tyger, för vetefälten och för dess benhårda invånare. Kort efter att den nya republiken skapats lämnade min mormor Hama och flyttade till Damaskus som nygift. Hon försökte aldrig dölja att hon inte var särskilt förtjust i sin tolv år äldre make som, trots att han var intellektuell och snäll, aldrig skulle komma att bli den charmige förförare hon förälskat sig i men förbjudits att gifta sig med. 

 

Hennes äktenskap var bara en av många besvikelser som grundade sig i oturen att ha blivit född till kvinna. Hennes sex bröder gifte sig som de behagade, även de gånger deras far på liknande sätt uttryckte missnöje över att de fruar de valt var för fattiga, för utländska eller för moderna. Framför allt avundades hon kanske att fadern frikostigt lät hennes bröder studera och utbilda sig – till och med i Europa och USA. Själv visste hon att hon inte skulle få mer än ett gymnasiebetyg. Så snart hon förstod att det försprång fadern gav hennes bröder aldrig skulle kunna bli hennes, sökte hon lyckan på egen hand. Att gifta sig med en man från Homs och bosätta sig i Damaskus var hennes väg bort från Hama. Livet igenom uppvisade hon den handlingskraftiga syriska anda som på senare tid snarare blomstrat utanför Syrien och berikat andra länder, på grund av de många år då Fadern kvävt den och Sonen stulit den för att sedan förskingra vinsterna av andra människors goda idéer genom att tvinga dem att sälja merparten av andelarna till hans familj. Min mormor investerade på sin tid mindre summor pengar i olika sorters verksamheter och såg till att jordbruksskörden från bondgårdarna omkring Hama kom in till folket i staden. Hon började så småningom handla med ägor och kunde på så sätt bidra till hushållskassan.

 

I sitt hus i Damaskus agerade hon värdinna åt det spektrum av människor som utgör Syrien: bönder, generaler, konstnärer, byråkrater, hemmafruar, siare; kurder och armenier; by- och stadsbor; kristna, sunnimuslimer, alawiter, judar och shiamuslimer. Många kom för hennes sällskap, andra för att få hennes hjälp. Tillhörighet eller etnicitet avgjorde aldrig vem hon släppte in. Snarare välkomnade hon människor vars umgänge hon fann underhållande, vars makt kunde användas eller den vars talanger inbegrep förmågan att kunna se framtiden i en omkullvält kopp arabiskt kaffe. 

 

Men framförallt öppnade hon dörren för de som knackade på i nöd, och erbjöd ett alternativ till de fördärvade system – politiska, rättsliga, ekonomiska eller sociala – som svikit dem som stod utanför samhället på grund av deras kön eller klass, eller för att de inte var från Damaskus. Vissa behövde hjälp med att navigera i den statliga byråkratin, vilket hon erbjöd genom att ge dem namnet på den rätta byråkraten att muta. 

 

Några bad om att få låna pengar där de stod vid hennes dörr. Efter att ha bjudit in dem på te och lyssnat på deras vädjan tog hon fram de pengar som behövdes ur sin sekretär. Ibland erbjöd hon helt enkelt en tillflyktsort, med madrasser på vardagsrumsgolvet som provisoriskt husrum till de som kom från samhällena runtom Hama och hade ärenden inne i huvudstaden, såsom kvinnan som varje månad besökte sin son på Damaskus mentalsjukhus. 

 

Andras behov var mer brådskande; en gång övertalade hon en general hon var bekant med att fängsla en ung värnpliktig som hade gjort flickan han älskade gravid, men vars föräldrar vägrade låta honom gifta sig med henne. Den blivande kärleken var, precis som al-Assad, alawit. Liksom flertalet alawiter kom hon från knappa förhållanden och arbetade som hushållerska. Han var son till sunnimuslimer från medelklassen som, likt många borgare, såg alawiter som den lägst stående klassen i det syriska samhället. Min mormor kunde inte gå med på det. För den unga mannens föräldrar var tanken på deras fängslade son olidlig och snart gav de efter. 

 

Min mormor var en syn, reslig i sina klackskor från Beirut, en Kent-cigarett aldrig långt från hennes läppar – som ständigt fällde kvicka, vassa kommentarer. Men trots att de djupa blossen gjorde hennes röst sexigt hes skulle de till slut överlämna henne till stumheten 1980, den kanske värsta av de förlamningar en stroke efter alla år av rökning orsakat. Från att ha varit en levande kraft var hon plötsligt invalidiserad, nedbruten och svävande i ett slags upphävt – men inte avslutat – liv. Det kallas locked-in-syndromet. Hon kunde inte längre röra sig, inte prata, bara blinka fram sina svar och tankar. Trots det kom alla de hon tidigare välkomnat regelbundet och besökte henne. 

 

Ett år senare lät Hafez al-Assad som ett budskap till alla syrier krossa Hama, där motståndet mot regimen växt och utvecklats till det Muslimska brödraskapet: en visserligen defekt och bristfällig organisation, men en given konsekvens av situationen – på många sätt liknande min mormors gensvar på de system som begränsade hennes och andras liv. 

 

Han mördade, lågt räknat, tio tusen människor och lät på så vis hela Hamas befolkning betala ett kollektivt pris för att ha berett plats åt människor som varit dumdristiga nog att ge sig in i politiken. Han tog också kål på de flesta syriers vilja att engagera sig politiskt, genom att göra tydligt att kostnaden för att utöva en sådan rättighet skulle återkrävas inte bara från individer, utan från deras familjer, grannar och hela staden. Det var ett högre pris än de flesta människor kunde förmå sig att låta andra betala. Det officiella minnet av Hama skulle glömmas. Syrierna fick aldrig veta exakt hur många som mördades, och många anhöriga vet fortfarande inte vem som är död, när de dog eller vem som sitter i fängelse. Givetvis förhindrade den officiella minnesförlusten all form av nationell sorg och landet har förblivit i ett slags undantagstillstånd i bristen på sanning, ansvar och försoning. 

 

Medan alla väntade på ett slut eller en början, på att livet skulle börja röra sig igen, tynade min mormor bort i ett rum i någon sorts limbo. 1987, efter sju år av stilla stagnation lämnade hon denna värld. Hon begravdes på kyrkogården som vetter mot hålet i återstoden av den mur över vilken Paulus flydde i en korg. 

 

Vi valde att behålla vårt officiella minne av henne; även om det var många år sedan hon senast kunnat sitta, stå och inte minst gå, så behöll vi hennes skor. 

 

Bland mormors krets av systrar och samtalspartners var jag speciellt förtjust i två kvinnor – systrar som avgudade mig när jag var barn. En av dem åt alltid lunch hos min mormor eftersom mormors lägenhet låg nära den skönhetssalong där systern jobbade. Under sjukdomsåren brukade systrarna, när de besökte min mormor, då och då ringa mig där jag befann mig på andra sidan jorden, och hålla telefonen mot min mormors öra så att hon kunde höra mig, även om hon aldrig sa något tillbaka. 

 

När jag insåg betydelsen av religion – något som i 70-talets Syrien endast kändes relevant när det gällde vem som fick äta vad och när, vem som fick presenter vid de olika högtiderna och vem som fick gifta sig med vem – förstod jag att systrarna var judar. När jag återvände 1992, efter många års frånvaro och flera år efter min mormors bortgång, frågade jag efter dem. Först då fick jag reda på att de var borta. Bara några månader innan min återvändo hade Hafez al-Assad hävt förbudet för judiska familjer från Syrien att resa tillsammans, och besväret det innebar att vara syrisk och judisk – både i Syrien och Israel – existerade inte längre. Den massutvandring detta resulterade i innebar att det judiska kvarteret, flera tusen år gammalt och beläget längs med Raka gatan, där Saul för så många år sedan inväntat sitt flyktögonblick, plötsligt stod tomt. 

 

Så amputerade regimen – efter nästan 20 års undanröjande av opponenter, dissidenter, intellektuella och andra som inte hörde hemma i landet genom bortföranden, mord, fängslanden och uppmuntran till exil eller utvandring, och 10 år efter avlägsnandet av islamisterna i Hama – ännu en lem. 

 

Med judarnas avresa började Syrien steg för steg avsäga sig föreställningen om en syrisk identitet som höjde sig över de olika delarna och utgjorde en enhet vars mångfald var dess styrka. Istället gav man efter för den brist på fantasi som krävs för att föredra ett homogent samhälle – ett samhälle som misstas för att vara enkelt, välsmort och lugnt. När Hafez al-Assad dog åtta år senare hoppades vi att vår avstannade tid och våra avstannade liv skulle vara över. Men möjligheten till ett syriskt uppror gick oss förbi då Hafez makt lämnades över till hans son. Under elva års tid gav istället Bashar al-Assad, denne till synes milde ögonläkare och hans vackra fru, diktatorskapet ett ungt, fräscht ansikte.

 

Mittemot nationalmuseet byggdes ett glamoröst Four Seasons-hotell; nya bilar blev återigen lagliga; utländska turister strömmade till barerna och butikerna på Raka gatan och det gick äntligen att få tag på Coca Cola istället för att nöja sig med inhemskt producerad Master Cola – vars enda likhet med den amerikanska läsken är den rödvita förpackningen och det stulna typsnittet. Dessutom blev några människor rika, i synnerhet de med släktskap till Bashar eller av alawitisk tillhörighet. På vissa sätt kändes det faktiskt som att Syrien börjat röra på sig igen. Detta skenbara framåtskridande gjorde att människor, både i och utanför Syrien, var villiga att ha överseende med den auktoritära regimen i Damaskus. Brad Pitt och Angelina Jolie besökte landet och umgicks med Bashar och hans fru. Det var inte bara helt accepterat att vara en diktator, det var till och med coolt. Den dystra, stillastående tid då fadern regerat var långt borta. 

 

Det föreföll som att en snällare, försiktigare diktatur skulle bli Syriens väg framåt, med ett styre som inte gav syrierna själva möjlighet att avgöra sitt politiska öde – något som många tycktes villiga att acceptera. För de som föreställde sig ett fritt och demokratiskt Syrien framstod den typen av belåtenhet och medbrottslighet bland landskvinnorna som en lika oöverstiglig barriär mot en ny framtid som den utbredda underrättelsetjänst och säkerhetspolis som ägnade mer tid åt att ingjuta rädsla i syrierna än åt att skydda landet från yttre hot. 

 

Men så plötsligt tändes en gnista av hopp den 25 januari 2011, när egyptierna utmanade den skräck som hållit dem tillbaka och låtit diktatorn behålla sin makt. Att det hände i Egypten – på många sätt arabvärldens äldre statsman – tydde på att det som tidigare hänt i Tunisien (som är mer av en avlägsen släkting) inte bara vara en lycklig slump. Den 25 januari var ett tillkännagivande, bekräftat på nytt i år, om att egyptierna (påhejade av arabvärlden) är på väg mot en framtid som per definition inte har plats för gamla tiders härskare eller tillvägagångssätt. 

 

Som av en händelse, kanske en kosmisk sådan, är den 25 januari den dag då man firar Paulus omvändelse på vägen mot Damaskus. 

 

I kölvattnet av det arabiska upproret och Ben Alis exil, rättegången mot Mubarak, lynchningen av Khadaffi och Salehs avgång, är nu blicken riktad mot nästa vacklande dominobricka. Men det förblir en obeslutsam vaka, medan de nyligen invalda demokraterna i andra arabiska länder går vidare – debatterar, ogiltigförklarar och omvärderar Gud, konstitutioner och valresultat. Syrien är ånyo präglat av avhopp och övergångar till en rörelse som återigen kommer att riva upp nationen, slå split inte bara i militärens rangordningar utan också bland familjer, grannar, kollegor och vänner. 

 

Geopolitiska vindar – brisar och sandstormar – blåser fortsatt genom landet och i dess rasande omkastningar kämpar olika imperier om henne. Men utmanarnas olater har gjort framtiden oviss för syrierna. De många uppbrotten och slitningarna, både personliga och politiska, har fött en ny generation syrier som med blodsmak och bitterhet gjort det till sitt uppdrag att aldrig låta de äldre glömma. 

Våren 2011, precis när protesterna satt igång, och just innan kristna syrier skulle börja förbereda sitt påskfirande av återuppståndelse och pånyttfödelse, inledde jag återstoden av renoveringen av min mormors första hus, det hus hon flyttade till som brud från Hama, när det moderna Syrien var helt nytt. Vi hade till slut lyckats vräka en soldat som ockuperat huset i nästan fyrtio år, trots att han faktiskt flyttat in som hyresgäst efter att min mormor med sin växande familj bosatt sig i ett annat hus. En förändring i egendomslagen hade nyligen genomförts. Tidigare hade lagen skyddat de hyresfria gästerna, men ändringen gav hyresvärden rätt att vräka den boende om värden betalade en summa motsvarande 40 procent av husets värde till hyresgästen. Är det kanske en liknande överenskommelse som regimen söker? 

 

Soldaten hade smutsat ner det vackra mosaikgolvet och hade varken målat om eller underhållit rörsystemen och elektriciteten. I övrigt var huset dock såpass välbehållet och igenkännligt att min mamma och moster kunde ledsaga mig genom alla dess minnen – här tittade de på tv i hemlighet långt efter sängdags; där uppe stod de busiga barnen när de hällde vatten från deras balkong till vår, rakt ner på min morfars fars huvud; och här, på en madrass mitt på vardagsrumsgolvet, låg en kvinna en gång i månaden och grät sig till sömns över sin son som blivit galen. 

Medan kaoset trappades upp den hösten och arbetare blev strandsatta i sina samhällen utanför Damaskus, fortsatte vår blygsamma renovering. I slutet av 2011 hade husets hela insida fått en översyn och golven restaurerats eller ersatts av nya. Jag flyttade in ensam, fick sällskap av huset, min mormor och andra spöken. 

 

När nu en lång vinter närmar sig Syrien undrar jag vilka bräckligheter som kommer att kännas av och synas – om detta kan fortsätta att vara ett hem, oskatt och välkomnande. Redan under de kalla, korta dagarna under förra årets vintermånader höll bristen på diesel och elektricitet oss huttrande i mörkret. Husets gamla fönsterlister i trä krympte och kunde inte hålla stormen ute. 

 

På kvällarna, efter att jag släckt ljusen och vi lyssnar till ljudet av sönderfall undrar jag: kommer vi att vakna och finna oss själva försvunna? Vi vet att vi är ovidkommande för en ledare som skulle kunna härska så länge han lever, eller för imperier som alltid erövrar via ombud.

Kött eller sten eller trä eller lem eller land – allt offras med lätt hand, vem som helst kan tas i anspråk. Inte desto mindre är det ett älskvärt hus, omgett av vinrankor och citrusträd av alla sorter. Det släpper in ljus och brisen rör sig igenom det, och även om det inte kan dölja att det vanvårdats och åldrats, så står det klart att det blivit återtaget av de som älskat och kommer att älska det igen. 

 

 

 

Översatt från engelskan av Cecilia Losberg.

Texten publicerades ursprungligen den 9 november 2012 i den webbaserade publikationen Jadaliyya. Tryckt här med tillstånd av författaren. 

 

 

Omslag

Pris: 100
Beställ nummer.