Suren Pillay  (Bilden)

Översättare: Magnus Andersson

Bilden svävade som en fjäder, innan den landade med framsidan uppåt. Svartvit. En pojke. Inte äldre än 16. Uttrycket i ögonen, ilskan, så koncentrerad. Den djupa kontrasten i den korniga bilden framhäver pojkens förvridna kropp när han kastar bensinbomben, dess flamma ett vitt streck. Hans arm är oskarp när den kastar den flammande cocktailen. Hans ögon är intensivt fokuserade på något utanför bilden. Det har funnits många ögonblick i Sydafrika när man kunde ha tagit den bilden. Anonym, ilsken, svart. Tidlös. Det är vad jag hade sagt till dig om jag inte kände dig.

Men bilden är inte anonym. Jag tog den i augusti 1985, på Belgravia Road i Athlone. Nära där Alis närbutik låg. Vi hade precis kommit från Gugs och några andra närliggande townships. Polisen höll på att skingra ett möte i en skola. Tro mig, det var kaotiskt. Helvetet bröt ut när polisen sköt tårgas in i aulan. Skolungdomar som hysteriskt sprang i olika riktningar. Poliser med batonger. Hagelgevär. Vi fick några bra bilder på dem när de sköt mot ungdomarna – medan de försökte springa sin väg. Jag jobbade för Associated Press just då och jag hade en deadline, så jag bestämde mig för att åka tillbaka till stan. Armén hade också bestämt sig för att tömma området på journalister, som de ofta gjorde innan undantagstillstånd proklamerades. Så att de kunde löpa amok i någon township – "upprensningsoperation" brukade de kalla det, har jag för mig.

Jag hade en ung kille med mig. Från Minnesota. Pete, Peter Jackson. Frilansare. Jag ville inte – var inte på humör att vara guide åt en troféjägare – men han tiggde och bad om att få hänga med den morgonen. Det fanns massor av dem på den tiden. Vissa kändisar. Vissa som hoppades att de skulle bli något. Och det här var chansen att bli något. Om man var redo att ta sig dit de mer etablerade typerna, de som hade familjer och så, inte ville gå, då kunde man sälja en bild eller två. Bli känd. Det är likadant idag, förstås, Gaza, Kabul, Freetown. Han verkade okej. Han försökte slå igenom som vi alla hade gjort en gång. Någon fick honom att slå sig ihop med mig – jag hade en bil. Då gick det fortfarande att hyra bilar. Senare slutade de ge oss bilar helt och hållet. De hade inte råd att få så många bilar förstörda varje dag. Stenar genom vindrutor, skotthål, bränder. Försäkringsbolagen har inte för vana att ersätta katastrofer, oavsett vad de säger i sin reklam. Jag lät Peter hänga med.

Jag kände till trakten, stadsdelarna, Cape Flats-området. Det var där jag växte upp. Allt var väldigt tävlingsinriktat. Vart man kunde gå berodde på vem man kände. Folk brukade kontakta mig, kontakta andra, säga att det hettar till någonstans, att polisen skjuter här, häktar någon där, och vi skyndade dit, tog bilden, tog oss ut, skickade in den. Det fanns konkurrens. Det var viktigt att skicka in bilden först. Om ens byrå hade den först kunde de sälja den först. Det var det som räknades.

Jag tyckte inte riktigt om utlänningarna. Jag tyckte inte om många av ortsborna heller. Det fanns en spänning mellan oss. Det fanns olika grupper. Olika sätt att göra saker på. Många problem. Men vi kom överens. För det mesta.

Hursomhelst, den här killen som hängde med mig, han kunde ta sig till ställen som andra utlänningar inte kunde. Vid det laget gav jag också bilder till anti-apartheidrörelsen, gratis, utan kostnad, och min byrå visste inte om det. Så länge det inte fanns någon signatur kunde ingen komma på mig. Men när de fick reda på det skulle det vara en av sakerna som satte stopp för vår bekantskap. Hursomhelst kände jag några från motståndsrörelsen på grund av det här, så de höll mig också informerad.

Den dagen, när vi var på väg tillbaka till centrum för att skicka iväg våra bilder, blev jag kontaktad om att något var på gång att hända i Athlone, på Belgravia Road. Vi körde ändå förbi där på väg till stan, så jag sa att vi åker dit.

När vi kom fram verkade allt ganska lugnt. Affärerna var öppna som vanligt, trafiken flöt på. Inga mammor eller mostrar på verandorna. Jag hade inte ens märkt att jag någon gång måste ha lärt mig att vara misstänksam mot normalitet. Jag stannade vid Alis affär, sa åt Peter att stanna i bilen. Hälsade och pratade med Ali ett tag. Köpte cigaretter. Han sa att skolungdomarna hade ett möte. Vi körde förbi skolan för att kika in. Det såg ganska stillsamt ut. För att fördriva tiden tittade vi in hos några ungar på ett ställe nära Osterly Road. Drack kaffe. Pratade om vad som hade hänt på Western Cape-universitetet. Från deras vardagsrum kunde jag se en skymt av skolan. En av polisens pansarbilar åkte förbi. Sakta. Jag kunde se en till på avstånd. Det gröna och bruna kamouflaget stack ut på ett oförskämt vis i det här väldigt ordinära bostadsområdet. Det här var kamouflage som nästan verkade använt för att inte kamouflera. Jag antar att det var därför som polisen senare använde fordon som hade en nästan självlysande citronfärg, bara för att de skulle sticka ut mer. Ungarna brukade kalla dem för "mello-yellos". Det är samma som de använder nu också. Oss emellan blir jag fortfarande lite skrämd när jag ser en gul pansarbil i min backspegel.

Jag kunde höra eleverna sjunga och mullret från protestdansandet. "Zenzenina, Zenzenina, vad har vi gjort, vad har vi gjort." De planerade att marschera med sina plakat till närmaste polisstation, den i Athlone. Det var planen. De skulle inte ens komma förbi skolans grindar. Jag sprang tillbaka till bilen. Peter tände rastlöst en cigarett. Vi körde runt skolan och parkerade i närheten. Jag kunde se fler polisfordon, vissa civila, som kretsade runt skolan. De upptäckte oss. Jag kände vissa av dem vid det här laget. De kände oss. Vissa ungdomar hade kommit från en eller annan township till Athlone – något som egentligen aldrig hände när jag växte upp. Söndra och härska fungerade bättre på den tiden. Nu verkade det som om de höll på att skala bort skillnaderna. När de blev piskade spelade det ingen roll om de klassificerades som färgade eller svarta eller indier. Det var ett jämlikt förtryck. Men deras hopp var smittsamt. Deras entusiasm. Möjligheterna de visade oss. Men även tragiskt. Eller kanske är det bara ålderdomen som slår entusiasmen ur dig? Tidens slag mot din själ, tills du flyter med vinden. Det gäller många av oss, många av våra föräldrar. Men de här ungdomarna. Att se dem stå upp, motståndskraftiga som strama grässtrån mot Godahoppsuddens sydöstliga vind. Det var en otrolig känsla. Du känner den väl? Jag hoppas att du behåller den, håller kvar den så länge du kan. Njut av den. Vårda den, min vän.

Jag kände igen en av ungarna från Langa. Themba Mtumkulu. Det var så han hette. Han sprang fram till mig, skakade min hand. "Bra Faze, hur är det?" Det var vad de kallade mig, det var vad de kallade mig på gatan, Bra Faze.

– Det är okej, kompis, sa jag, förresten, vad är det som händer? Massmöte?
– Sipho blev häktad igår, hörde du det?
– Nej! utropade jag, överraskad och ändå inte.
– Är det här för honom?
– Ja, vi måste samla mer stöd, mobilisera folket.

Sedan snurrade han runt och sprang iväg, och sa "Ta det lugnt, hoppas att du får några bra bilder", och jag ropade tillbaka, "Dölj era ansikten." Vissa knöt näsdukar över ansiktet. Andra hade börjat ha på sig sådana rutiga scarfar som palestinska ungdomar använder för att dölja sina ansikten. Det både dolde deras identitet och gav dem en. Themba smälte snart in i den jäsande degen av missnöje.

Kameran var ett tveeggat svärd. Precis som garvade politiker hade ungarna lärt sig att de behövde oss för att få ut sitt budskap. Men det var ett bräckligt arrangemang eftersom de kunde bli identifierade genom bilderna vi tog. Många hade blivit det; och många fotografer hade agerat ansvarslöst och tagit bilder av ungdomar som sedan blev häktade på grund av dessa bilder. Kändisarna som kom på kortbesök och hade mycket pengar, de brydde sig inte ett skit. Tja, de flesta i alla fall. Det handlade också om ras. Jag tror att de svarta fotograferna – de få av oss som fanns – var mer känsliga när det gällde att skydda folk än de flesta andra fotografer. Förmodligen för att det ofta kunde ha varit, och ibland var, våra barn därute på gatorna. Jag kommer ihåg en gång när jag satt med Don McDougal, som vann Pulitzerpriset, i en bar på Long Street och hade en stor diskussion långt in på småtimmarna om detta. Han gav helt enkelt fan i det. Och det gjorde ont. Att se sina hjältar bli så fula, mitt framför ögonen på en. Och det var inte bara whiskeyn. Det var som om han i skydd av mörkret kände sig tillräckligt säker för att visa vilken blodsugare han egentligen var.

Det tog inte lång tid för polisen att agera. Det vanliga. Tårgas. Sedan hagelgevär. Pete och jag sprang till skolans baksida. Hoppade över staketet, sprang genom raderna av skolbyggnader tills vi var bland skolungdomarna. Vi sprang till utkanten för att se bättre. Det lönade sig inte att vara mellan ungdomarna och polisen. Ingenmansland. "Man kan få både bilder och hål i huvudet", var ett larvigt skämt som cirkulerade. En författare skulle säga, "Det var kaos." Men det var det inte för mig. I de ögonblicken lät allt oväsen som en välstämd orkester. Varje rörelse, varje skott, samspelta som om de var dirigerade. Första satsen: poliserna attackerar. Andra satsen: skolungdomarna retirerar och omgrupperar sig. Tredje satsen: skolungdomarna försvarar sig. Fjärde satsen: poliserna attackerar. Adagion. Snabba staccaton. Man hör inte särskilt mycket av skrikandet. Man försöker att inte ramla över finniga pojkar och flickkvinnor som snubblar över varandra. Skor utströdda överallt. Man lär sig att andas när man simmar i moln av tårgas, när adrenalinet omvandlar den kvävande gasen till frisk bergsluft. Man lär sig att se genom den vita dimman, att fokusera, att tänka på komposition, att tänka på slutarhastighet, linser, belysning, deadlines.

Ungdomarna svarade med en spärreld av stenar som knappt nådde polisfordonen som kantade skolan som en tjock häck av gula och blå törnen. Mer tårgas. Några ungdomar, förberedda med sina mostrars vadderade trädgårdshandskar, ansiktena täckta med scarfar, plockade upp den isvarma behållaren och slungade tillbaka den mot poliserna. Om den nådde sitt mål skulle det uppstå ett dån av applåder, som vid ett bra kast i en cricketmatch. Ungdomar kan hitta ens svaga punkter på ett sätt som vuxna inte kan. Och misstagen av de klumpiga-feta-svettiga-rosa polismännen, eller manövrar som slog slint – som när vinden blåste tillbaka tårgasen mot poliserna – gav upphov till välförtjänt fniss och pikar.

En annan av ungdomarna sprang fram mot nästa våg av tårgasbehållare. Jag fokuserade på honom. Han kastade. Jag tog bilden. Gevärskott. Han föll ihop på marken. En scharlakansröd linje skar tvärsöver hans grå flanellbyxor och vita skjorta. Satte på en långzoom. Tar bilder. Upprörd. Tar fler bilder. Kamerans motor tuggar film snabbare än du kan säga ledsen, usch, så hemskt. Såg mig omkring och såg Pete. Han skrek för sig själv från bakom kameran: "Era jävlar, era jävlar". Om och om igen.

Så småningom sprang några ungar fram till killen som hade blivit skjuten och drog in honom i ett av klassrummen. Pete och jag kröp upp bakom en låg tegelvägg. Jag tittade över den och såg Themba nerböjd medan han stegade mot poliserna. Bakom ryggen, i hans händer, en tänd bensinbomb – guavajuice. Jag visste att han tänkte kasta den. Jag ställde in fokus. Han svingade bensinbomben mot ett av fordonen. Den landade med en knastrande duns, sedan det milda klirret av glaset som krossades, och den timslånga stillbildssekunden innan man hör det dämpade ljudet av lågor som flämtar i alla riktningar. "Stick härifrån!" skrek jag instinktivt åt honom. Varför täckte han inte för sitt ansikte? Varför tog jag bilden? Jag insåg det så fort jag hade tagit bort kameran från mitt öga. En polisman, hans blå uniform i ett rödgult sken, rullade desperat omkring medan hans kollegor kämpade mot lågorna.

I ögonvrån såg jag att en annan polis pekade mot oss. Jag ropade åt Pete att sticka därifrån, att gömma sig. Jag visste att de skulle försöka ta vår film. Jag visste att jag hade tagit en bild på Themba. Om de fick tag på min film visste jag att han låg illa till. Jag sprang genom skolbyggnaderna. Min kamera kändes plötsligt som betongskivor som åkte fram och tillbaka, remmarna som kablar som ströp mig. Uppför trapporna, svettas, halkar, kameran slår mot väggarna – jag kunde höra dem bakom mig. Sprang in i ett klassrum. Ner på golvet. Om de tittade in genom fönstret skulle de se mig. Hör de tunga stövlarna. Stampande. Arga röster. Dörrar som slås upp och slås igen. De närmade sig. Jag kunde inte ta mig ut ur klassrummet. Helvete. Hur kunde jag vara så dum. Jag spolade tillbaka filmen. Försökte ta ut filmrullen, men kameran ville inte öppna sig där jag hade slagit i den. Rösterna närmade sig. Ljudet av en hund som skällde. Jag drog hårt. Den öppnade sig. Jag stoppade i en annan filmrulle. Hoppades på det bästa. Dörren slogs upp och en kortvuxen polisman jag kände igen klampade in i rummet, hans röda ansikte svettades våldsamt medan han släpade omkring sin kropp i sin underdimensionerade uniform. Ett överdimensionerat hagelgevär draget. "Var är den? Ge mig den förbannade kameran!" "Nej", sa jag och citerade tryckfrihetslagar och liknande. "Sluta med det där skitsnacket, annars slår jag in huvudet på dig", skrek han. Jag gav honom kameran. "Tack så mycket. Den där jävla svartingen kommer få vad han förtjänar."

Jag låg där. Det kändes som flera timmar. Tittade upp i klassrummets tak. Det var länge sedan jag hade varit i ett klassrum senast. Den här gången kände jag mig lättad. Jag hade fortfarande filmrullen med bilden på. Jag var ett skolbarn igen, som hade kommit undan med ett bus. Sedan kom jag ihåg min deadline. Skyndade tillbaka till bilen. Pete var försvunnen. Antog att han hade tagit sig tillbaka till stan. Skickar iväg min film. Sedan går jag till Don Pedros för ett glas Johnnie Walker eller två. Jag visste att jag inte kunde gå hem den kvällen. De skulle snart upptäcka att jag hade gett dem en tom filmrulle. De skulle leta efter mig. Som tur var förvarade jag inga andra grejer hemma. Man fick vara försiktig med sånt. Vi förvarade aldrig våra bilder eller negativ på ett ställe. Flyttade alltid runt dem. De var dina målardukar, dina vapen, allt du hade. Utan dem fanns det ingenting som visade vad du hade gjort när du behövde bevisa något. Var du stod.

Jag ringde min fru. Telefonen ringde men ingen svarade. Hon brukade vara hemma vid den här tiden. Eller också ville jag bara att hon skulle vara hemma. Jag lämnade ett kryptiskt meddelande på telefonsvararen. Tog ett glas till. Några av de andra journalisterna började titta in för att utbyta historier om dagens eskapader. Det var inte min grej. Jag gillade inte den typen av efterhandskonstruktioner, om nära, nästan, om och men. Men jag visste inte vart jag skulle gå. Försökte ringa Yasmin igen. Inget svar. Då kom jag ihåg att hon jobbade nattskift. Jag bestämde mig för att vänta. Alldeles efter midnatt kom en fotograf jag kände från Cape Times in i baren. Han hade precis slutat för dagen och morgontidningen var förmodligen i tryck nu.

– Tjena, Faze, hur är det? Du måste ha fått några riktigt bra bilder, din jäkel, sa han och log, med en gnutta avundsjuka.
– Vad menar du?
– En grabb kom in med några jättebra bilder till bildredaktören i eftermiddags. Sa att han var med dig.

Jag var inte säker på om Pete hade tagit en bild av Themba. Jag stoppade ner handen i fickan bara för att se om filmrullen fortfarande låg där. Det kändes bättre bara att veta att den gjorde det. Men det hjälpte inte länge. Jag åkte till Argusbyggnaden där tidningarna trycks. En stark sydostlig vind svepte omkring dagens skräp. Jag frågade killarna i tryckeriet om de redan hade tryckt tidningen. De visade mig numret. Förstasidesbilden – Themba när han kastade den jävla bensinbomben. Helvete! Helvete! Hur kunde Pete göra det här? Jag hade varnat honom. Sagt åt honom att vara försiktig. Jag visste inte hur jag skulle varna Themba. Jag visste inte ens var han bodde. Kände inte till hans familj. Vilka hans vänner var. Jag kände varenda township som min egen ficka. Vägar och stigar. De bra lägena. Var man kunde dricka lagligt och olagligt. Var man kunde köpa marijuana. Men jag insåg att jag inte kände folket.

Jag åkte över till Petes lägenhet. Bankade på dörren. En ung blond tjej som argt krävde att jag skulle förklara vad det var för fel på mig öppnade. Till sist kom Pete ut i vardagsrummet, efter att ha väckts av min högljuddhet. "Vad står på", sluddrade han överraskat. "Vad i helvete som står på? Inser du inte vad du har gjort? Du har just dödat någon du känner. Jag tog med dig dit. Du var med mig. Jag sa åt dig att inte ta bilder av ungdomarna om deras ansikten inte var täckta. Du sålde bilden till Times och de trycker den, och nu kommer den grabben få det för jävligt, det är det som står på, för i helvete!" Han tittade på mig, något dimmig. Fortfarande lite stenad. "Kom igen, Fazel, oroa dig inte. Det var en jättebra bild. Jag var tvungen att sälja den. Du, förresten finns det ingen chans att de kommer plocka upp honom. Jag menar, du, hur ska de kunna hitta honom, känna igen honom ... fan, det skulle inte jag kunna."

Alla svarta ser likadana ut? Jag orkade inte låta honom förklara. Jag gav honom en rejäl sving, däckade honom och gick därifrån. Tjejen sprang efter mig och skrek hysteriskt.

Jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Jag satt i bilen utanför byggnaden där Yasmin arbetade. Det var en närradiostation och hon hade hand om produktionen, ibland på nätterna. Den tidiga gryningens blå strålglans började smyga sig på. Jag önskade att jag kunde stänga av den. Byta filter. När man tar bilder tror man att man har väldigt mycket makt. Att bestämma vad som är med i bilden, vad som lämnas utanför. Men den här gången kände jag som om jag inramades lika mycket som jag själv ramade in. Jag trodde att jag gjorde gott. Men fan om jag inte var en del av problemet nu. Morgonljuset blev skarpare. Gryningsskuggorna, och det skydd de gett mig, var nu upplösta. Sedan såg jag Yasmin och ropade på henne. Hon skulle gå hem och om allt stod rätt till skulle hon lämna ett meddelande som vi hade kommit överens om åt mig hemma hos sin mamma. Jag var tvungen att leta reda på Themba. Körde ut ur staden mot Langa. Undvek den tidiga morgontrafiken på väg in, när folk ställde sig i kö för att tjäna sin brödföda med vanliga jobb. Säkra jobb. Det kanske jag också borde ha gjort. Blivit advokat, revisor eller något liknande. Jobben som gör föräldrar lyckliga. Jobben som gör makar och hustrur och barn lyckliga. Taxibilarna rusade nerför Main Road när jag körde genom Woodstock, sedan Salt River, sedan Mowbray. Kvinnor i alla åldrar, former, storlekar, men inte raser, strömmade in i klädfabrikerna där de tjänade sina veckolöner. Strömmade in från Bontehuewel, Mannenberg, Mitchell's Plain. Morgontidningarna låg i buntar utanför affärerna, som tickande tidsbomber. Kanske kunde jag bara plocka upp allihop.

Jag tog påfarten till N2-motorvägen. Om jag bara fortsatte köra kunde jag åka iväg, bort från hela situationen. Korsa Hottentots-Holland-bergen, som boerna som vandrade iväg från Godahoppsudden. Men sedan svängde jag vänster in på Bhunga Avenue, genom den skarpa kurvan som tar en till en annan värld. Kapstadens townships utformades för att inte synas. För att vara artig mot de privilegierade. Man kunde leva hela sitt liv i de färgade och indiska områdena i Cape Flats, i de lövrika vita förorterna i Claremont, Newlands, eller de havsnära områdena Camp Bay och Clifton utan att någonsin besöka en township. Utan att någonsin se glädjen och sorgen, livet som pågick där. Langa hade varit vaket länge i jämförelse med den sömniga stadskärnan som jag precis kom från. Folk var tvungna att åka iväg tidigt för att ta sig till jobbet, med buss, med taxi, med tåg. De måste förbereda centrum för alla de som skulle komma in från förorterna och stöka till det, som bara otacksamma gäster kan.

Jag cirklade runt skolan. Området var redan fullt av arméfordon som gled omkring som hyenor, i hopp om att skilja de svaga från de starka och äta dem till frukost. Skolungdomar gick genom skolgrinden. Jag frågade några om de kände Themba. Några sa att de gjorde det. Andra, som inte litade på mig, vägrade prata med mig. Gårdagens trötthet hann plötsligt ikapp mig och tog tag i mig. Jag åkte till mina svärföräldrars hus. Enligt meddelandet från Yasmin var allt okej hemma hos oss.

Jag sov. Det konstanta surrandet från min personsökare väckte mig till sist runt klockan halv tre. Dagen var nästan slut. Jag tittade genom mina meddelanden. Tre samtal från Langa. Jag blev förtvivlad. Ringde oroligt. Polisen var där. De hade kommit tidigt på morgonen och letat efter Themba. De hade bilden. Jag skyndade dit. Den tröttkörde rektorn och några studenter stod i en klunga. De var arga. Jag försökte förklara. Det var ingen idé. Det läckte fortfarande blod ur såret. Jag kände mig fullständigt nedslagen. Jag hade aldrig känt mig så arg på mig själv, på vad jag sysslade med, förut. Jag insåg, genom de som hade gjort det här förut, att det här var en svår plats att göra något meningsfullt på. Men det här kändes så annorlunda. Hur kunde jag ha varit så dum? Jag borde ha sett till att Pete inte hade bilden. Jag frågade efter Thembas föräldrar. Motvilligt gav någon mig en adress.

Såvitt vi visste hade inte Themba varit i skolan den dagen. Jag åkte hem till hans mamma. Hon var alldeles ifrån sig där hon satt i mitten av det lilla vardagsrummet. Grannar kom och gick. Huset hade våldtagits och lämnats att dö efter att polisen hade sökt igenom det i jakten på hennes son. En gammal man som visste att jag var journalist frågade vad jag ville. Jag sa att jag ville veta var Themba var. Han visade mig tidningen. Bilden förevisades framför mig, det var en mardröm. Han sa inte så mycket. Hela anklagelsen var där, på framsidan. I möblerna som låg huller om buller i vardagsrummet. I ansiktet på den snyftande mamman. Jag försökte rentvå mig själv, sa att jag inte hade tagit bilden, men varken jag eller de lät sig övertygas av detta. Jag var delaktig. Presslegget jag hade på mig var tillräckligt.

Jag lyckades i alla fall ta reda på att Themba inte hade kommit hem kvällen innan. Detta hade inte väckt någon oro eftersom det inte var ovanligt. Han var ofta på flykt från polisen och sov sällan hemma på den tiden. Som fjärilar studsade de unga aktivisterna från blomma till blomma, ständigt i rörelse. En av hans kompisar berättade att Themba hade gömt sig någonstans, men hade sedan gått till skolan. Jag hade precis varit i skolan och vi visste att han inte kommit dit. Han kanske gömde sig eller så kunde de ha fått tag på honom. Det var svårt att veta. Ingen på endera sidan ville dela med sig av den sortens information. Jag hade läst i artikeln att polismannen hade blivit ganska allvarligt bränd. Themba skulle ligga riktigt illa till om han åkte fast. Jag körde runt i hopp om att få se en skymt av honom.

Det började bli sent. Ingen av Thembas vänner hade ringt tillbaka. Jag bestämde mig för att gå till Caledon Square och fråga polisen om de hade honom i häktet och begära tillbaka kameran de hade tagit från mig. Jag var egentligen inte säker på om jag ville ha tillbaka den, men det kändes ändå rätt. Som av en ödets nyck satt polisen som hade tagit min kamera bakom informationsdisken och hängde. Efter ett tag kände han igen mig och sa roat, "Jaså, inte förrän nu? Jag trodde du skulle komma hit för ett bra tag sedan för att hämta dina grejer. Jag tänkte gå och leta efter dig", sa han, "för du tror att du är så smart, eller hur, som gav oss en tom filmrulle. Som tur var fanns grabben redan i tidningarna. Vi behövde inte din bild i vilket fall. Men det är bäst att du håller ögonen öppna. Det händer konstiga saker där ute." Sedan vände han sig bort från mig. Jag frågade om de hade häktat pojken. Utan att vända sig om muttrade han, "Oroa dig inte för honom. Han kommer få vad han förtjänar."

Jag började få panik. Den här polisen verkade för självsäker. Det skulle inte vara olikt dem att plocka upp Themba utan att ens rapportera arresteringen. Eller så kunde de hålla honom någonstans och tortera honom. Eller ännu värre. Jag blev yr av alla scenarion och bilder som dök upp i huvudet. Jag åkte hem.

De nästföljande veckorna var jag handlingsförlamad. Det var svårt för mig att arbeta. Krav från byrån, räkningar, reverser, skulder, allt hopade sig runt mig. Themba hade helt enkelt försvunnit. Och ingen pratade. Polisen vägrade bekräfta eller förneka att de visste var han var. Alla möjliga rykten om hans försvinnande förekom i Langa. Efter några månader började även hans familj tala om honom i imperfekt.

Jag fortsatte att besöka Thembas familj. I hans mammas vardagsrum fick ett inramat klassfoto av Themba knappt plats i glasskåpet. På ramen stod inristat, "Hamba Kahle", farväl. Han var en av fem söner. Pappan hade övergivit dem tidigt. Mamman hade uppfostrat dem mestadels helt själv. Hon förklarade att hon hade haft dåligt samvete för att hon aldrig var där, hon jobbade alltid eller letade jobb, och hon kände det som om hon försummade barnen som för det mesta fick sörja för sig själva. Hon hade fått stöd från samhället, från kyrkan. Det fanns också en stödgrupp för barn vars föräldrar hade försvunnit. De delade sina historier och sin sorg. Vissa aktivister dök upp igen efter att de hade häktats, andra försvann helt. Themba var försvunnen. Polisen hade ingenting att säga. Det gick så många rykten. Om barn som användes i häxdoktorers ritualer, om dem som mördats av tsotsis, om flickor på bordeller i Hillbrow i Johannesburg, om MK-Apla-BC-läger, och, förstås, om dödspatruller. Rykten om polisens dödspatruller hade börjat cirkulera igen. Ett undantagstillstånd hade proklamerats. Tryckfrihetslagarna blev strängare. Inga foton av polisaktiviteter tilläts. Man var tvungen att arbeta ständigt på sin vakt, på allt och alla. Vara kreativ för att ta sig in på ställen, ut ur ställen, för att ta bilder. Och folk fortsatte att försvinna.

Themba var försvunnen. Och att gå ut på gatorna med en kamera innebar en ständig risk för att jag skulle döma en annan ung människa till döden. Jag gjorde vad jag brukade, mekaniskt. Sedan, som en gudagåva, fick jag ett erbjudande om att jobba med bildredigering för en byrå i New York. Att inte längre vara ute på fältet. En agent som jag hade lärt känna fixade det när han märkte vilket tillstånd jag var i. Tidigare skulle jag inte ens ha funderat på det. Det kändes som ett svek att ge sig iväg just då. Det var ett svek. Mot mina vänner, de i motståndsrörelsen som jag hade gett bilder, mot den osedda, outtalade mosaiken i vilken jag var en liten bit. Men jag kände det som om mitt svek hade skett mycket tidigare. Themba hade fått mig att inse det. Även om det inte var jag som tagit bilden verkade det som om jag hade gjort allt utom att trycka på avtryckaren, och hade gjort för lite efteråt. Det är den sortens svek som smyger sig på dig på ett försåtligare, långsammare, men farligare, sätt. Tills den dag då du börjar tänka på hur fint det "scharlakansröda färska blodet kontrasterar mot svart hud", som jag hörde en fotograf uttrycka det. Det är ett svek som obemärkt sprider sig i dig som ett virus, när du börjar tänka på att sälja bilder, vinna priser, hinna före andra. Och du inser det inte förrän det är för sent. Det är det som är det fina med det. En djävulspakt undertecknad i ett onyktert tillstånd för en lång tid sedan och omöjlig att göra ogjord när du nyktrat till. Till slut står ditt öga i hemlig tjänst hos djävulen. Och du måste få en kick varje dag. Annars flyttar baksmällan in. Permanent.

Yasmin och jag har flyttat till Manhattan. Till en liten lägenhet i East Village. Det är som att kliva ut ur sin egen tid, sin dimension, till en parallell verklighet. Vi har etablerat ett avstånd mellan oss och Sydafrika, ett intimt avstånd mellan oss och känslor som vi inte riktigt visste vad vi skulle göra av. I början kändes det som att bli av med ett ryggont som man trodde att man fötts med. Nu tittar jag på bilder som kommer in varje dag. Skräckinjagande bilder. Ibland önskar jag att jag hade varit där, för att vinkla bilden annorlunda, för att frambringa en annan känsla. Det finns så mycket i utkanterna, utanför bilden, som slåss för att komma in. Ibland önskar jag att jag hade varit där för att inte ta bilden alls. Jag jobbar med människor för vilka det lokala innehållet, kontexten, individuella biografier, inte spelar roll. Sydafrikas bilder av blod och våld tävlar om utrymme på en sida med blod och våld från en massa andra platser runtom i världen. Det beror bara på vems blod som är på modet, antar jag. Ibland ser jag en skymt av Themba i en grupp demonstranter som toyi toyi-dansar i bilderna som kommer in varje dag. Men jag är rädd för att medge det. Genom att artikulera mitt hopp skulle jag exponera det för ljus, vilket skulle förstöra det fullständigt.

Omslag

Pris: 100 kr
Beställ nummer.

Om numret i Astrid Trotzigs radioessä i OBS.