Anders Johansson  Sport-Litteratur 2-1

Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor
på ägg lägger jag saltet.
Sens Moral: så e de’!

(Ricky Bruch, Själ och kropp)

Jag har förmodligen ägnat en större del av mitt liv åt sport än åt litteratur. Det aktiva idrottandet förde möjligen det goda med sig att min hälsa fortfarande är god, trots mitt nästan totalt icke-idrottsliga leverne (ja, förutom allt TV-tittande) under de senaste 15 åren. Men annars – var det inte bara ett enormt slöseri med tid? När idén om det här Glänta-numret väcktes hade jag nog en vag idé om att jag skulle skriva ur mig alla de där idrottserfarenheterna, närma mig orsakerna bakom dessa enorma investeringar – båda mina egna och andras, på ett mer övergripande samhälleligt plan, ekonomiskt, politiskt, socialt – i sport. Kort sagt: hur kan sport – exempelvis 22 människor som springer efter en boll, för att ta till en adekvat dumhet – vara så viktigt?

Men ju närmare numret kom, desto tydligare blev det att det av någon diffus anledning var svårt att överhuvudtaget skriva något om det där. Vad borde sägas? Tja, allt. Vad gick att åstadkomma? Nostalgiska återblickar på barndomens idrottande? Ansträngt djupa – och därmed notoriskt missriktade – tolkningar av alla de passningar, finter, skador, övergångar, resultat och formtoppar jag tar del av dagligen på TV? Förment avslöjande analyser av vad detta åskådande – vi som räknas i miljarder – går ut på? Jag kom ingen vart, inte ens på idéstadiet. Det stod alltmer klart för mig att det fanns en blockering där jag hade trott att det fanns en produktiv skillnad.

Sport är på sätt och vis så nära litteraturens motsats man kan komma. Sporten är icke-intellektuell och målinriktad; litteraturen intellektuell och processuell. Sport handlar om det mätbara – centimeter, sekunder, poäng, slag, målskillnad, rankingtal. Litteratur
handlar om det icke-mätbara. Idrottar gör man tillsammans med andra (att motionera är en annan sak); läser och skriver gör man i regel ensam. I skrivandet kan man inte skylla på otur (förutom beträffande framgång, beröm, försäljning etc); i idrottandet handlar allt, potentiellt, om tur och otur. Idrott går ut på att besegra en motståndare; vad litteraturen går ut på är oklart.

Förmodligen är det den motsättningen som gör idrotten så lockande för författare och kritiker: hoppet om att kunna ge ord åt idrottens stumma kött. Allt har en fortsättning, allt är platt. Det skulle alltså råda ett slags symbiotisk relation liknande den Adorno urskiljer mellan litteratur och filosofi: idrotten har den närvaro litteraturen söker (se Ellinor Collins bilder), men utan att kunna hantera det; litteraturen kan ge uttryck åt idrottens närvaro, men bara genom att förråda densamma. Att finna idrottens uttryck – det är givetvis vad all sportjournalistik går ut på och vad all sportjournalistik misslyckas med. När sportkrönikören Johan Esk skriver om sin son eller Mats Olsson om Los Lobos är det små räddningsplankor, små trick för att fylla krönikorna trots att saken själv inte alls efterfrågar deras kommentarer. Detta tillkortakommande handlar alltså inte om deras kvalitet som krönikörer; i själva verket skiljer de sig i det avseendet inte så mycket från en mästare som David Foster Wallace. Till att börja med kan det se ut som om han i sin text om Roger Federer skriver fram Federers genialitet, rent av tennisens essens. Men består inte textens briljans tvärtom i det att den så elegant lyckas dölja att alltihop är metaforer, bilder, ord, vars relation till bollens och spelarnas rörelser, slagväxlingarnas dynamik i sista hand är godtycklig? Foster Wallace får det att framstå som om tennis var mer än bara muskler och tajming, fysik och mentalitet. Som om Federers slag följde andra fysiska lagar, som om det trots allt fanns en hemlighet förborgad i den banala mekaniken. Essän är bra för att den så framgångsrikt maskerar sitt eget tillkortakommande.

Sven Plex Petterssons referat från Bob Beamons rekordhopp vid Mexiko-OS 1968 var i det avseendet ytterst adekvat: ”åtta och nittio, åtta och nittio”. Vad skulle han annars säga? Idrotten är platt, utan djup, utan transcendens. Vilka ord skulle lägga något väsentligt till hoppet och resultatet? Vad ska orden där att göra? Han höjde inte ens rösten. Lät mest lite förbryllad.

Jag svär på vad du vill: jag gick upp samtidigt med Shilton men jag rörde den med huvudet […] Jag gjorde det med Maradonas huvud men med Guds hand.
(Diego Maradona kommenterar sitt mål, gjort med handen, mot England i VM i Mexiko 1986.)

Det paradoxala är att idrottsupplevelsen samtidigt alltid är textbaserad. Om jag anser eller ”vet” att Ingemar Johansson är Sveriges störste idrottsman genom tiderna är det inte i första hand grundat på att jag har sett honom boxas, utan på vad jag har läst om honom och om boxning i allmänhet, precis som spelarna i Osvaldo Sorianos novell påverkats av Brasiliens spelstil utan att ha sett dem spela. Omdömet och kunskapen bygger på andras omdömen, andras motiveringar. Berättelser. Menar jag att Maradona var större än Pelé utgår jag, på samma sätt, lika mycket från andrahandsuppgifter som från upplevelsen av Maradonas insatser på planen.

I botten finns texter, tabeller, berättelser, foton. En förutsättning för min uppskattning av Kenenisa Bekeles enorma insats på 10 000-metersloppet vid friidrotts-VM i somras är att jag känner till ungefär vad världsrekordet ligger på, att jag har sett en mängd andra långdistanslopp, och – i sista hand – att jag själv har sprungit. Visserligen tillhandahåller kommentatorerna just denna information: upplysningar om att det går fort, varvtider, upphetsade kommentarer om det fantastiska i prestationen. De serverar den nödvändiga berättelsen. Utan antingen dessa kommentarer eller förhandskunskaper skulle bilderna inte säga någonting. Möjligen skulle man undra över varför de har så bråttom och varför de har så larviga kläder.

Eller skulle man kanske imponeras av den rent fysiska insatsen i alla fall? Skönheten i löpningen? Finns det inte en dimension av idrotten som trots allt är förspråklig, som föregår varje berättelse? Något vi kan uppskatta inte i egenskap av kulturvarelser utan i egenskap av kroppar, djur?

Jag läser sportbiografier. ”Pekka”: Världens bäste målvakt, Tomas Johansson: Snabba kast, Mats Wilander och spelet bakom rubrikerna. Alla tre uppges vara skrivna av de tre idrottsmännen i samarbete med tre andra herrar, Hasse Andersson, Thure Petersson respektive Per Yng. Alla tre är – som litteraturkritiker är det svårt att säga något annat – mer eller mindre dåliga, samtidigt märker jag att det finns något i dåligheten som tilltalar mig, och att den litterärt mest ambitiösa av de tre böckerna – Mats Wilanders – är den som är mest outhärdlig.

I andra änden av skalan finns brottaren Tomas Johanssons bok. Den har kapitelrubriker i stil med ”Höll Nicklas (sic) Strömstedt i schack”, ”Så fel man kan ha!” och ”’Tompas’ avhopp från Cup Klippan”. Kapitlet ”Palme-mördaren var en polis” handlar om Tomas Johanssons pappa, Kalle Johansson, som sägs vara synsk. ”Han har lösningen på Palme-mordet, men polisen har inte velat lyssna på hans uppgifter eller tagit dem på allvar.” Kalle Johansson kan meddela att mordet var ett beställningsjobb, en följd av en krutaffär som Palme var inblandad i. Efter att Palme och kumpanen hade blivit osams om pengarna skulle Palme röjas ur vägen.

Boken om Lindmark är något mindre vildvuxen, ett klassiskt idolporträtt. Vi får en kronologisk genomgång av karriären, lite anekdoter, några ord om frugan, föräldrarna osv. Myten revideras en aning, men bekräftas först och främst: Pekka är världens bästa målvakt, och därtill en vanlig människa.

Wilander-boken inleds med ett förord skrivet av Wilander själv: ”Det skrivna ordet har intresserat mig länge. Tro för den skull inte att jag är någon stor bokslukare. Jag är den där typen som vill göra nästan allt själv.” Det märks tyvärr. Efter förorden fortsätter det så här:

Alltid på väg
Creedence Clearwater Revivals ”Proud Mary” dånar genom hörsnäckorna. En mörklockig yngling är ensam om att stampa takten och han slår samtidigt ett försiktigt trumsolo mot det uppfällda flygplansbordet. Ingen ombord på British Airways flight 011 från London till Melbourne via Abu Dabi, Singapore och Sydney vet att det är just John Fogertys röst och gitarr som utestänger Mats Wilanders sinnen från omvärlden. En del passagerare noterade tidigt att världens bäste tennisspelare fanns ombord. De förstaklassresenärer som inte känner igen honom utgår ifrån att han är en rockstjärna. Avsaknaden av kostym, slips, dokumentportfölj och guld-Rolex har gett honom den etiketten. Indiciekedjan förstärks och förlängs av en medhavd gitarr, utslitna jeans och den speciella uppvaktning den unge mannen får. När kabinpersonalen börjar be om autografer är saken klar.
Rockmusiker. Alla gånger.
Mats Wilander, 24, byter kassettband. Hans fru Sonya, fotomodell på agenturen Name i New York, sover gott.
Fy fan för att resa, tänker han för minst hundrade gången i sitt liv.

Det är alltså Mats Wilander själv som för pennan. Han som gillar att göra allt själv. Om inte annat ger passagen en intressant inblick i en ung idrottsstjärnas självbild.

Ola Klippvik jämför i sin essä i det här numret simmaren Michael Phelps prestation vid OS i Peking 2008 – Phelps tog åtta guldmedaljer – med ett homeriskt hjälteepos. Jag opponerade mig när jag först läste det; tyckte att jämförelsen undervärderade Homeros å det grövsta: någon måste vinna OS-medaljerna, men det finns ingen nödvändighet i att ett litterärt epos skrivs. Sedan insåg jag att jag nog läste fel, att det inte var Homeros prestation han syftade på, utan Odysseus. Det finns en efterfrågan på idrottshjältar – inte bara kommersiellt, utan också rent sportsligt. Utan fixeringspunkter, fixstjärnor, skulle sporten bli osynlig och därmed meningslös. På samma sätt som ett hjälteepos inte klarar sig utan en huvudperson. Idrotten behöver Phelps som Homeros behövde Odysseus.

Att döma av Wilanders bok gäller det också det hjälteepos han själv levde i: Wilander behövde ”Wilander”. I det perspektivet är öronsnäckornas funktion i flygplansscenen intressant: instängdheten gör det möjligt att fantisera fram bilden av hur hela världen kretsar kring MATS WILANDER! Det måste vara behagligt därinne – att vara den där hjälten, med den unga mön bredvid sig, beundrare som skyndar till … Att spegla sig i bubblans insida.

Jag ska berätta en hemlighet, Shilton: det var med handen.
(Diego Maradona återkommer till sitt handsmål mot England 1986.)

Sportens tjusning ligger i virtualiteten. Varje idrottsresultat döljer andra resultat som (ännu) inte aktualiserats. Marita Kochs omöjliga världsrekord 47.60 implicerar trots allt en möjlighet att springa ännu fortare. Carl Lewis hopp med minimalt, eller inget, övertramp i Indianapolis 1982 var enligt flera ögonvittnen ca 9.15. Tomas Wassberg lär ha varit som bäst vid skid-VM i Lahti 1978 när han tvingades lämna återbud efter en trafikolycka. I den ovissa vissheten om att han då skulle ha sopat banan med de andra ligger en tjusning, precis som i avsaknaden av svar på vad det hade blivit av fotbollsspelaren Hasse Blomqvist om han hade fått vara skadefri en längre period.

På ett liknande vis har sportsidornas resultatbörs en virtuell skönhet som visar sig bara för den intresserade. Att läsa igenom resultaten från gårdagens Europacupmatcher (en cup som tyvärr inte finns längre). Inte bara av nyfikenhet om hur det gick, utan också för att de torftiga uppgifterna sa något mer. Dinamo Bukarest – Valencia 3–2 (0–2), 40 000. Fyrtiotusen åskådare – vad gjorde de där? Hur reagerade de på hemmalagets vändning i andra halvlek? Några få tecken som öppnade sig mot en helt annan värld.

I detta liknar sporten trots allt litteraturen: bägge sträcker sig ut ur det aktuella in i det virtuella. Det är så att säga där det händer. I det intensivt framtida här och nu.

Kanske hänger den likheten samman med en annan likhet: skrivandet och idrottandet delar en plågsamhet. Obehaget i att tvinga sig själv till skrivbordet för ytterligare en stunds kamp med manuset är anmärkningsvärt lik obehaget i att tvinga sig själv ut på det träningspass man inte har någon lust med. Olusten som måste övervinnas.

När jag idrottade som mest seriöst funderade jag ofta över den stora skillnaden mellan de träningspass som gick lätt och de som gick tungt. Jag talar inte om en objektiv skillnad (att det är jobbigare att springa en mil på 35 minuter än på 45) utan om en rent subjektiv upplevelse: att samma runda, avklarad på samma tid, vissa dagar kunde gå som en dans, andra gånger var en oerhört plåga. Frågan uppstod om effekten av träningen var lika stor i bägge fallen, eller om den tyngre upplevelsen betydde att passet också gav mer. Om effekten var lika stor, oavsett hur det kändes, skulle det enda rätta vara att hoppa över de tunga passen – genom sin plågsamhet kostade de mer än de smakade. Om det förhöll sig tvärtom skulle ju däremot de tunga passen vara viktigast, ja det var kanske rent av bara när det kändes riktigt tungt, när varje steg var ett helvete, som det var meningsfullt att träna?

Jag kom aldrig till klarhet om den där osäkerheten. Istället la jag av. Men ungefär samma fråga dyker upp då och då i relation till skrivandet: de där ofruktbara, oinspirerade timmarna vid skrivbordet, när jag försöker och försöker men inte lyckas få ur mig en enda mening värd att spara – är de värda mer eller mindre, är de mer eller mindre nödvändiga än de korta stunder när det kommer ord nästan utan att jag märker det?

Jag stal deras plånbok utan att de [engelsmännen] märkte det, innan de hann blinka.
(Diego Maradona kommenterar ännu en gång sitt utskällda handsmål.)

Idrott går inte ut på att vinna, det går ut på att se någon annan förlora. (Obehagligt nog skrev Hitler något likartat – att kampen inte går ut på att vinna, utan på att motståndaren ska lida nederlag – upptäckte jag i en Hitlerbiografi jag läste i somras.) Att se Mary Decker snubbla, att se England bli utslagna ännu en gång. Tillfredsställelsen, även i efterhand, i att se Sovjets osannolika och omdiskuterade vändning under de tre sista sekunderna (idrottshistoriens tre längsta sekunder, det finns på Youtube) av basketfinalen mot USA i OS 1972 ligger inte i den sovjetiska segern, utan i att bevittna hur den amerikanska triumfen förvandlas till häpen förtvivlan.

När Djurgårdens supportrar för ett par år sedan hejade på motståndarlaget Elfsborg i sista matchen – allt för att lokalkonkurrenten AIK skulle missgynnas av en Elfsborgsvinst – uppfattades det som ett exempel på den hatiska supporterkulturen. Men vad händelsen synliggjorde var skillnaden mellan genuin idrottsfanatism – fanskap – och distanserat idrottsintresse, falsk fair play-retorik. För den som är riktigt inne i sportåskådandet är det viktigare att fienden förlorar än att det egna laget vinner. Om man nu måste välja. Känn efter själv: vad var skönast när Masken Carlsson vände ett 2–4-underläge mot Finland till 4–4 under matchens 40 sista sekunder i VM 1986 – att Sverige därmed gick vidare eller att finnarna ännu en gång spelades bort från medaljerna?

När jag var liten och spelade landhockey på gatan var det, åtminstone under en period, en självklar del av spelet att man kommenterade spelet samtidigt som man spelade. Man bestämde vilka lag som skulle mötas – Tjeckerna mot Kanada? – valde vilka spelare man ville vara – Ivan Hlinka, Peter Stastny, Guy Lafleur, Bobby Orr … – och så spelade man. Ett spel som var en iscensättning mer än en match (oftast var vi bara två-tre stycken och spelade mot ett mål), där kommentarerna styrde spelet lika mycket som spelet styrde kommentaren. ”Hlinka går över blålinjen, passar till Stastny, som gör en dragning och SKJUTER …!” Och så sköt Benny tennisbollen mot målburen gjord av plankor och säckväv, som gick sönder med jämna mellanrum. Vill minnas att min lillebror ofta fick stå i mål. I mina minnesbilder spelade vi fantastiskt – passningar bakom ryggen, stenhårda skott i krysset, plockningar nere vid stolproten. Relationen mellan sport och språk blev i alla fall aldrig lika hel igen.

Det internationella schackförbundet FIDE:s schackregler inleds av ett förord som inskränker reglernas auktoritet: ”Schackreglerna kan inte reglera alla de tänkbara situationer som kan uppstå under ett parti, ej heller kan de reglera alla organisatoriska frågor.” Om schack är en sport kan förstås diskuteras; kanske är det snarare ett spel. Det intressanta är i vilket fall som helst det sätt på vilket den reglerande texten sätter parentes kring sig själv: spelets verklighet kommer alltid att överskrida reglernas gränser, också i det mest abstrakta spelet av alla. Det finns något utanför texten!

Guds hand var en fräckhet, något som man inte ser i europeisk fotboll, bara i den sydamerikanska. Och jag skulle göra om det. Eller trodde dom att jag skulle säga till domaren: ”Nej herrn, jag gjorde det med handen.
Döm bort det …”?

(Diego Maradona, om sitt mål ytterligare en gång.)

Alla vet att alltför mycket numera står på spel för att man skulle kunna tillåta att två lilleputtländer som Sverige och Bulgarien möttes i en VM-final i fotboll. Konsekvenserna för tittarsiffror, reklamavtal, sändningsrättigheter – det får inte ske, i synnerhet inte när man har placerat ett mästerskap i USA, enbart i syfte att försöka sälja sporten till en amerikansk TV-publik. När det otänkbara ändå är på väg att ske måste systemet självt ställa saker och ting till rätta. Inser inte alla som såg semifinalen mellan Sverige och Brasilien 1994 innerst inne att det är så? Blev det inte tydligt i en mängd små detaljer – Martin Dahlins lättsamma leende, Tommy Svenssons brist på engagemang? (Ska man vara efterklok kunde man givetvis ana hur det skulle sluta redan i hans val av den där Karin Boye-dikten för sitt pep talk – vägen som är mödan värd …) Framgick det om inte annat av det faktum att Sverige trots underläge, en man utvisad och mycket trötta spelare bara gjorde ett byte?! (Och varför i helvete har ingen någonsin frågat varför!) Sverige skulle inte vinna. Möjligheten fanns inte.

Har jag fel? Tja, det har man väl för det mesta, åtminstone om man är konspirationsteoretiker, essäist, författare, humanist eller idrottsfanatiker. Är det inte det som är tjusningen med all idrott: att den föder så intressanta tankefoster? Att den gör loserrollen lite vackrare?

Omslag

Pris: 100 kr
Beställ nummer.

Om numret i OBS i P1, 
socratessocrates.seAftonbladetKulturen.