Daniel Westerlund   Ode till Crispin Glover

Någonstans i universum måste det
finnas något som är större än människan.
(reklamfras för Apornas planet)


Intervjuare: ”Varför springer det omkring en massa nakna kvinnor i gorillamasker i filmen?”

Crispin: ”Det är inte gorillamasker. Det är schimpansmasker.”

Rektor Strickland: ”Ingen McFly har någonsin blivit något stort i hela Hill Valleys historia.”

Crispin: ”Hur ska ni tilltala mig? Kanske … möjligen … ’auteur’ …”

Jag befinner mig i den öppna bok som är Crispin Glovers filmkarriär. Jag läser hans rolltolkningar som kapitlen i en berättelse om något beläget bortom de enskilda filmerna. Och mer specifikt vill jag befinna mig i främst två: Tillbaka till framtiden (1985) där Crispin Glover fick sitt genombrott som skådespelare, samt Glovers regidebut What is it? (2005). Två filmer som vid första ögonkastet inte kunde vara mer artfrämmande.

Crispin: ”Det finns flera anledningar till varför jag valde att använda skådespelare med Downs syndrom, men en av de viktigaste var att jag visste att de inte skulle ha den självmedvetenhet framför kameran som de flesta skådespelare har.”

Tillbaka till framtidens lysande celluloidfärger, ett färgschema som bara kan härstamma från åttiotalet. Deras lugnande inverkan på sinnet; den playmoblå jeansjackan, den trehjulingröda skateboarden, den legogröna gräsmattan. Och på detta en dramaturgi som vaggar in åskådaren i en lugn smekande rörelse. Den amerikansk-optimistiska världserövrarsjälvtilliten: ”If you put your mind to it, you can accomplish anything” är filmens budskap, vilket slås fast redan i en av de första scenerna.

What is it?, regidebuten från 2005. En kort inventering med tillhörande associativa lämningar: sniglar (skal), pärlor, yttre, inre, skeendet speglat i flera tablåer (nivåer), fukt, slemspår, ridåer, svastikor, Kenneth Anger. Med undantag för Adam Parfrey och Crispin Glover själv har samtliga skådespelare diagnosen Downs syndrom (”down”: neråt, inåt). Stora delar av filmen utspelar sig i huvudkaraktären Den Unge Mannens inre, vilket är uppbyggt som en billig teaterscen. Nakna kvinnor med schimpansmasker kryper upp och ner ur vulkaniska hål, pärlor, pärlor, mekaniskt uppvridna skrattmaskiner, dockor, vevgrammofoner, Shirley Temple. En kvinna tillfredställer handgripligen en man ihopkurad i ett snäckskal samtidigt som Johnny Rebel (a k a Clifford Joseph Trahan) sjunger ”some niggers never die, they just smell that way”. Den Unge Mannens inre innehåller uppenbarligen en uppsättning rasistiska skelett.

Crispin: ”Ibland måste man vara ombytlig, ibland måste man tilltala sniglar.”

Adam Parfreys karaktär – en gycklare på den inre teaterscenen – vill förvandla sig till ett ryggradslöst djur, företrädesvis en snigel, via hormoninjektioner. Tematiskt läser jag det som viljan att överskrida den dimensionella medelmåttighet som är varje människas lott. ”I det yttre” försöker Den Unge Mannen ta död på så många sniglar det bara går genom att överösa dem med salt eller helt sonika krossa dem med handflatan.

*
 
Crispin: ”Att stå i centrum är lättare för mig än att stå ut med mitt eget jag och jag ställer enbart upp på intervjuer om jag får vara med på tidningens omslag.”

Jag förvandlas till en starstalker. Crispin Glover har varit på min cuteboy-lista i över femton års tid. Han är allt jag inte kommer att uppnå. Jag startar ett fanzine vars enda mål är att intervjua Crispin Glover.

Adam Parfrey: ”Det är inte så att du bara kan strosa upp till Crispin Glovers lägenhet – du måste klara av en helvetisk tretton trappor lång uppstigning i en minnesmärkt gammal Hollywoodbyggnad. Glover, klädd i en elegant rökrock, släpper in i dig i en mörk takvåning endast upplyst av stearinljus och möblerad med soffor i dova färger, mattor från Istanbul, en svart asteroidlik skulptur som tycks störta ner från taket, och vinröda gardiner som ramar in den svindlande utsikten. Små bevingade varelser surrar vid fönstren. ’Fladdermöss’, säger Glover, ’De kommer hit varje kväll vid niotiden.’”

Ursprungligen porträtterades Marty McFly i Tillbaka till framtiden av Eric Stoltz. Han ersattes med Michael J Fox eftersom producenterna upplevde Stoltz för ”intensiv” för rollen. Crispin Glover, som spelar fadern George McFly, hade redan filmat med Stoltz i sex månader när Fox fick ta över. För att slippa förlora stora summor pengar klippte man ihop Glovers tagningar med Fox nyinspelade repliker. Eric Stoltz fungerar således som en nedtystad närvaro i Tillbaka till framtiden 1.

En annan historieskrivning gör gällande att Michael J Fox var påtänkt för rollen som Marty McFly redan innan producenterna anlitade Eric Stoltz. Stoltz användes således enbart som lockbete för att få Fox att inse att filmandet skulle genomföras med eller utan hans medverkan. Det fungerade – Fox avbröt sina förpliktelser för tv.

George McFly i Crispin Glovers stammande men mjukröstade rolltolkning. Denna svettiga, drömmande, onåbara fadersfigur. Det är rösten som drar fram honom i ljuset. Och Glovers käklinje är så perfekt att den blir asexuell. Det vill säga helgonlik. Han är en självskriven konferencier. Master of ceremonies. Präst. Osäkert för vilken kyrka. En asexuell kropp med en dröjande eftersmak av begär.

När arbetet med uppföljaren inleddes valde Glover av flera anledningar att inte delta.  Producentteamet löste problemet genom att limma fast en näsprotes på en skådespelare (Jeffrey Weissman) vars bildlikhet får publiken att tro att Glover verkligen är med i filmen. Glover utgör således vad vi skulle kunna kalla en nedtystad frånvaro i Tillbaka till framtiden 2.

Crispin: ”Om du i ditt inre tror att du är född till drottning eller kung så måste du styra … i  hemlighet.”

Glovers inledande scener i Tillbaka till framtiden är ironiskt nog som en åldrad George McFly full av proteser och smink, vilket är tänkt att få den drygt tjugoårige Glover att se ungefär trettio år äldre ut.

Det har sagts att för att en film ska fånga publiken så måste en förändring inträffa var tionde minut. Tio minuter in i Tillbaka till framtiden inträder George McFly på scenen.

Crispin: ”Det här konceptet med att ha ett visst element i dig som folk kommer att tänka på när de hör talas om dig … jag tror det är väldigt bra att ha en sorts identitet. Men jag tror att i den identiteten så finns det en myriad eller ett universum av idéer och element som kan utforskas.”

George McFly/Crispin Glover ska i själva verket invokeras två gånger (eller tre gånger om vi räknar med slutscenerna i den ”ommöblerade” 1985-världen då Marty lyckats ta sig tillbaka till framtiden) i Tillbaka till framtiden. Första gången som den äldre fadern år 1985, och sedan som sitt yngre jag år 1955. Detta medför att världen i sig konstitueras (minst) två gånger i filmen. Vi hinner precis orientera oss i Marty McFlys 1985-värld innan vi måste orientera oss i hans 1955-värld, där vi i själva verket orienterar oss i George McFlys 1955-värld. Den dramatiska kurvan följer Martys strävan att hjälpa sin far att få ihop det med Elaine, sin mor. I båda världarna möter vi samma antagonist: översittaren Biff. Det är enbart genom att besegra honom som George McFly kan vinna hjältestatus och målet för sitt hjärtas innersta begär – Elaine. Det sker med hjälp av Marty, och det är dennes position som vapendragare som får publiken att fundera över vem som är filmens verklige protagonist: sonen eller fadern? Denna tveksamhet beträffande filmens huvudroll har inte minst med Crispin Glovers skådespelargeni, som med hästlängder överglänser de andras insatser, att göra.

Crispin: ”Hur är det med dig?”

Också i det filmiskt fullkomliga bottennappet Simon Says ska Crispins inträde dubbleras. Där spelar han tvillingbrödraparet Stanley och Simon. Det är värt att notera att seriemördaren Simons egenhändigt byggda mördarmaskiner har ett slags kikarsikten som påminner om en väldigt primitiv filmkamera. Och skogen svämmar fullkomligt över av färska människokroppar att sikta in sig på/filma/slakta.

Intervjuare: ”Vad är det bästa med berömmelsen?”

Crispin: ”Det gör det lättare för mig att träffa kvinnor. Ibland blir du särbehandlad på ett bra sätt.”

Jag tänker på det faktum att Crispin Glover aldrig finns med i en films öppningsscener. Glovers karaktär Willard i filmen med samma namn kommer alltid för sent till arbetet. De första minuternas Glover-frånvaro dikterar en förväntan – en regi i regin. En sorts åtstramning som skapas av en utlovad Crispin Glover. Det finns ceremoniella aspekter i varje Hollywood-film.

Crispin: ”Det är dags för dockteatern.”

IMDb.com: ”Trivia: Bruce Glover är far till Crispin Glover.”

Bruce Glover är kanske mest känd som den ena parten i yrkesmördarparet
Mr Wint och Mr Kidd i Bond-filmen Diamonds are forever.

Allt är ljus.

Darius James: ”Adam Parfrey och Crispin Glover har mycket gemensamt. De har båda uppfostrats av skådespelande föräldrar. Adam Parfreys far Woodrow porträtterade apan Maximus i den första Apornas planet-filmen.”

Crispin: ”Det är inte gorillamasker. Det är schimpansmasker.”

Allt är ljus.

Crispin: ”Ni kan titta på mig nu.”

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter