Karolina Ramqvist   Snuskiga lärdomar

Språkliga omskrivningar har länge varit ett sätt för rappare och dancehall-
artister att undgå censur. Samtidigt jobbar censurinstanserna med att
avslöja de dolda oanständigheterna. Karolina Ramqvist rapporterar från
språkkampens frontlinjer.

Jag tänker på ett foto från Jamaica. Det är taget på festivalen Sumfest, som äger rum i Montego Bay varje sommar. På fotot ser man den stora scenen på kvällen och på scenen står Bounty Killer, en av de största artisterna i Jamaica. Nedanför scenen stod tre uniformerade poliser. Jag minns inte riktigt, de kan ha varit fler. Tidigare på dagen hade polisen uttalat sig i radio om att de var redo att ”Pull the plug ” i fall Bounty skulle svära på scen eller använda vanvördigt språk under konserten.

Polisen stod där helt stilla och Bounty Killer lät deras närvaro och deras hot om repressalier bestämma vilka låtar han spelade och hur han framförde dem. Han valde låtar som handlade om hans uppväxt och om hans mamma. Samhällskommentarer och kärlekslåtar.

Så vitt jag vet har lagen om hädiskhet (profanity) och osedligt språk (indecent language) funnits länge, men det nya då, i slutet på nittiotalet, var att praxis förändrades. Man började tillämpa lagen på ett striktare sätt, för att komma åt det osedliga i den folkliga dancehallkulturen. Många artister rättade sig efter det nya tillämpandet av lagen, och efter hotet om upp till en månads fängelse som straff för användandet av fula ord offentligt. Lagen påverkade med andra ord reggaescenens musikaliska inriktning på ett mycket tydligt sätt.

Många jamaicanska artister har arresterats och jamaicanska bokningsbolag och arrangörer skriver ofta in klausuler om att man inte får svära på scen i kontrakten med artister. Eftersom det finns, och länge har funnits, inslag av homofobi i många av artisternas texter så har det internationellt funnits en opinion till den här lagstiftningens fördel. Man har välkomnat att myndigheterna i Jamaica så att säga gör något åt situationen med hets mot queera personer. Men ur ett jamaicanskt perspektiv tycks det nya tillämpandet av lagen snarare problematisk, eftersom de lagar som reglerar homosexuella relationer inte har förändrats på motsvarande sätt. Det är fortfarande förbjudet enligt lag att ha homosexuella förbindelser i Jamaica och öppet homosexuella förföljs och trakasseras. Man kan tycka att den internationella opinionen mot homofobi borde prioritera att till exempel stödja gayorganisationers arbete för att få till stånd en ändring av lagstiftningen, framför att slå ner på de homofobiska uttryck som är en följd av densamma.

Även amerikanska rappare har bevakats av polis när de spelat i Jamaica på stora konserter och festivaler som Sumfest och Sashi i Ocho Rios. Precis som dancehalltexter handlar hiphoptexter ofta om sex. Mycket musik handlar om sex och har gjort det länge, speciellt de senaste sextio åren, men det verkar som att hiphop oftare än annan musik upptas av detta ämne. Eller också är det bara så att raptexter per se är tydligare än andra texter. Att sexskildringar ofta har gömts undan i rocken och popen.

Men även i hiphop finns det sätt att dölja sexuella anspelningar. Det är någonting som görs både av låtskrivarna själva, med hjälp av metaforer, allegorier och slanguttryck, men också av radiostationer och skivbolag. I Holland och Frankrike har många debattörer argumenterat för censur av hiphop, och inom amerikansk hiphop pågår en ständig censurdebatt allt sedan Tipper Gore och föreningen Parents Music Resource Center startade en kampanj på 1980-talet. De arbetade för att införa en speciell varningslapp på skivor med olämpliga texter. Resultatet blev klistermärkena som det står ”Parental Advisory: Explicit Content” på, som man ofta ser på hiphopskivor. Det har också gjorts försök i olika delstater att kriminalisera försäljning av skivor med de här klistermärkena på.

Men den vanligaste formen av censur i hiphop är censur i meningen självreglering eller redigering som görs för att musik ska kunna spelas på radio och i teveprogram, och det som tas bort är framför allt skildringar av sex, alltså ord som beskriver sexakter, men också ibland ord som beskriver våldshandlingar, vilket sker oftare i England än i USA. Artisten M.I.A. har till exempel fått skottsalvor bortredigerade från sin låt Paper Planes för att den skulle få spelas i engelsk radio. Generellt är det fortfarande så att det finns en större tolerans för våld än för sex, speciellt i USA.

Det händer då och då att det blossar upp stora debatter om hiphoplåtar, eller videor, och nästan alltid talar man om censur som en lösning. Det har handlat om att censurera bort sex, men också om att sluta använda ord som ”nigga”. På senare år har man också talat om självcensur, om att hiphopscenen måste sanera sig själv. Men det är något som redan sker. För förutom att man hela tiden förhåller sig till det som krävs för att en låt ska spelas i t ex radio, så finns det i hiphopen en form av självcensur genom slang och anpassning och utveckling av språket.

Två låtar från det senaste året – båda så kallad kommersiell hiphop, dvs musik som spelas ofta på MTV och i radio – kan fungera som exempel: Lollipop med Lil’ Wayne, en 26-årig rappare från New Orleans, och Whatever You Like, med T.I., en 28-åring från Atlanta, Georgia. De låg båda på topplistorna i somras och är båda producerade av Jim Jonsin. Båda har varit föremål både för remixar och parodier som man kan se på Youtube.

Båda låtarna handlar om oralsex och båda är exempel på den självcensur som skivbolag och artister ägnar sig åt – men också på hur man, när man vet att man står inför ingrepp i sitt material, kan använda olika strategier för att kontrollera censurens inverkan eller förhindra att den gör alltför stor åverkan på låten.

I videon till Lil’ Waynes låt Lollipop ligger människor i hav av klubbor eller går omkring med klubbor i munnen. Här har man löst problemet med censur genom att lägga allt det snuskigaste, eller snarare det som verkligen bekräftar att det handlar om oralsex och inte om godis, i sista versen. Sedan ger man ZTV, MTV och BET och andra musik- och radiokanaler en version av låten där den helt enkelt slutar före tredje versen. Man distribuerar även två olika versioner av videon – en dirty och en clean – där den smutsiga är 5 minuter och 11 sekunder och den rena är 4 minuter. I den rena versionen har man också tagit bort två ord i introt, där Lil’ Wayne säger ”No homo”. (Kanske säger han detta för att understryka sin heterosexualitet, kanske för att skildringar av hur man som man ger oralsex till en kvinna traditionellt inte riktigt ingått i de heteronormativa reglerna för hiphop.)

Lil’ Wayne säger också ”I let her lick the wrapper” vilket är en ordlek på så sätt att ”wrapper” både kan stå för rappare och omslagspappret på the lollipop, klubban. (Ytterligare en möjlighet är att ”wrapper” syftar på en kondom, men det är kanske något av en övertolkning.) I den tredje versen upprepar Lil’ Wayne en återkommande fras: ”give and getting head”. Om man lyssnar på låten råder det alltså inte längre någon tvekan om att den handlar om ett könsorgan snarare än om en klubba. ”Head” är ju ett väletablerat slanguttryck för oralsex.

Maskeringen av just det uttrycket i T.I:s Whatever You Like är ett exempel på både den tradition av omskrivningar, slang och metaforer som finns inbyggd i hiphopen och på den mer direkta sortens självcensur med den massmediala marknaden i åtanke. ”Whatever You Like” handlar om en tjej som står och dagdrömmer om att T.I. kommer och räddar henne från snabbmatsrestaurangen där hon jobbar, T.I. blir kär i henne, uppvaktar henne och säger att ”du är för snygg för att jobba här”, och att han kan ge henne allt vad hon vill ha. I originalversionen finns en rad om sex i refrängen, ”Late night sex, so wet and so tight …”, som i den tvättade versionen ändrades till ”Baby I can treat you so special, so nice …”. I andra versen förklarar jaget. hur mycket han gillar henne: ”Shawty you da hottest love the way you drop it / Brain so good swore you went to college”. När man hör ”Whatever You Like” på MTV är ordet ”brain” bortklippt (troligen är det kanalen, snarare än skivbolaget som redigerat). Det beror på att ”brain”, dvs hjärna, är en association till huvud, dvs ”head”. Alltså: återigen oralsex. Men när T.I. beskriver tjejen med de orden ”brain so good / could’ve sworn you went to college” så illustreras det i videon med att hon sitter och läser en bok och ser intellektuell ut på ett campus, vilket kan betyda att man med videon ville framhäva dubbeltydigheten, berätta två saker på en gång, men man kan också ana en drift med censuren. Med tanke på hur videon är regisserad skulle man kunna hävda att det inte handlar om något annat än just att denna tjej har en fantastisk hjärna – men det gick inte igenom. Genom att blippa bort ordet ”brain” säger man till tittaren och lyssnaren att det är självklart att det inte är hennes hjärna som avses utan hennes förmåga att ge oralsex.

Raden om hjärnan och universitetet har förvisso en snuskig bibetydelse, men ur ett svenskt perspektiv uppstår snuskigheten för de allra flesta först när censuren går in, eftersom inte många i Sverige vet att ”brain” kan betyda oralsex och knappast associerar till det när de ser videon. Censuren vet mer än den vanliga publiken, och avslöjar därmed metaforen. Det är nästan som om man skulle ha tagit bort ordet ”tomato” i Phyllis Dillons gamla rocksteadyhit Don’t touch me tomato från 1967, där hon sjunger till en person som tafsar på henne att han gärna får röra hennes yams eller pumpa eller potatis men inte hennes tomat.

Om det finns självreglerande eller censurerande tendenser inom hiphopen så har de alltså gått så långt att det inte längre handlar om att plocka bort ord som folk i allmänhet uppfattar som stötande eller snuskiga och fula, utan att klippa bort vanliga ord som för en subkultur eller minoritet fungerar som förklädnad för den typen av betydelser. I fallet med Whatever You Like är det paradoxalt nog censuren som gör låten oanständig. Censuren stimulerar också utvecklingen av ny slang och skapar en jakt på nya oskyldiga substantiv som man kan fylla med förbjudna betydelser.

I Jamaica har censuren påverkat reggae på så sätt att den hårdaste dancehallmusiken marginaliserades medan det blev lättare för artister i den genre som kallas conscious (politiskt medvetna artister), som behandlar frågor om andlighet och politik. Censuren har alltså varit med och skapat tydliga musikaliska trender. Nu har pendeln svängt tillbaka igen och dancehall uppfattas av många som mer aggressiv och mer sexuellt utmanande än någonsin tidigare. Bounty Killer blev arresterad igen i somras. Medan rappare fortsätter att hitta nya vardagliga omskrivningar för det olämpliga de vill berätta.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter