Kristofer Folkhammar   Underground

Avsides undersökning av tyngd: man har byggt en bro. Vedervärdig
när den vittrar. Hur jag går över den och vet att den håller, och att jag går där och gör att den faller sönder samtidigt som jag vet att den håller.
Jag gick över heden när drömmen om hav vällde in över min hjärna
och staden

Kusten flyttas inåt land och landmassan minskar. Rörelsen var tänkt
som en, men gick igen på flera håll. Livet fungerar så. All läsning och
all förklaring, till exempel biologisk, grafisk, ger oss svindel, det är
alltid så, när vi är tillsammans och det är vi alltid: förklaringar
försätter oss i extas

Vad händer under huset? I källaren bor de största männen, sida vid
sida med de dunklaste drifter och uttryck,
Krämer, handklovar, begär som aldrig stillas
lekar som låter plask.
Vattnet går i översvämningar, det ligger stilla tills det får chansen.
Kaptenen på båten på det nya grunda havet. Hans blickar som forsar in över de uppspärrade ansiktena, de avbrutna rörelserna, händer som blivit kvar i luften och hur männen plötsligt får något annat att se på.
Jag gick omkring och längtade efter styvnade lemmar i en hög av manskroppar
Påsk. Vi cyklar över gården medan vårsolen tränger in över snön.
Med smältvattnet i knähöjd böjer jag mig ner över den nya havsbottnen. Ner på knä. Ner på rygg. Vattnet täcker kroppen bortsett från näsan
och munnen i ett visst läge. Rör jag mig för mycket tränger vattnet ner och då hostar jag och får in mer vatten. I dödsögonblicket föreställer jag mig K tills han blir helt verklig och håller min svällda undervattenshand

Vad hette det när man kunde gå ner på samma ställe om och om igen? Havets stormar. Torra land. Böjd och skälvande. Älskande älskande.
Det märkligaste är när de älskandes rörelser bildar mönster, och att
jag grät i ett mönster

Den sociala omständigheten som en flimrande slöja efter dig
genom natten, de röda ljusen, den vita skira spetsen. Ljuden från
en västeuropeisk storstad. K kysser mig i entrén till porrbiografen Skärmarna, badkaren, kisset
För vad det kan vara värt, säg inte att din kärlek dödar mig. Det var
en natt då vi insåg att vi var djupt förälskade. Vi skrev varandras namn
på parfymerat papper och ringde alla vi kände och sa att vi blivit ihop.
Han kammade mitt hår.
Den blonda killen som tittade på oss i speglarna och onanerade
tog med oss till ett avskilt rum med hängande tapeter. Den häpnadsväckande tjocka tapeten var inte alls porös som papper
brukar, utan spänd, liksom styv, som ett motstånd när man rev i den.
Det var rummet där alla var, där vi mötte dem. De stod runt ett badkar och pissade och den fnittrande saten som lät det gula, stinkande urinet rinna ner över sina axlar och mage, blev kvar där tills vi lärde känna honom. Badkar fylls liksom allt annat, vätskan som filtrerats och
skitats ner i deras kroppar orsakade till slut en översvämning och vi kunde alla rida på en våg ut i natten

Killarna i källaren kallar den lille för ”fisken” när han inte vill komma upp efter sin simtur
Kokta ägg och klara, blåa himlar. Männen har satt upp källarfönstren
på vid gavel, så att vattnet flödar helt fritt och verkar mindre störande. En av dem har dukat för middag, det är långfredag. De är tolv, tretton, fjorton personer kring bordet
Djupt förälskade
och man uppehåller en god stämning. Jag låg en bit ifrån den tigande huskroppen och flöt på vattenytan med K och tänkte på när vi alla
var tillsammans, hur underbart det kunde vara

Liksom guld, liksom nästan oändliga antal, vattnet och väggarna,
hur sällsynta, okända bitar fick plats. Vi skrev hur mycket som helst: kärleksdikter, brev, protestlistor, små annonser,
Sluta inte
liksom åtskilliga par händer försöker knyta vatten, tilläts inte förstå omöjligheten i det fåfänga arbetet för att hålla hoppet vid liv.
Vi ville absolut inte komma fram till något

Kustlinjen där vi alltid blivit stående

Erosionen under oss härligt kittlande, vi föll och föll och föll och
föll. Vaknar emellanåt med suget i bakhuvudet, förlusten, skräcken

I ett glänsande hölje låg allt det nya.
Vattnet var grått och hett. Mystiskt.
Somliga hade inte kraften, förstår du? Att upprätta kust i vatten,
pengar, hjärnor, killar
Jakten på homosexutopier går raskt vidare. Nu heter jag redan
de gamla grekerna. Nu heter jag pojkscouter som slåss. Nu heter
jag matrosen som slutligen flöt i land. Nu heter jag en av simning
vältränad kropp. Nu heter jag en mycket gammal man, djupt melankolisk men i alla händelser storartat ömsint, sorgsamt
realistisk, ett sätt att vara krass på som bara riktigt kloka och känslomässigt stympade människor kan utstråla. Nu tillverkar jag
en fluffigt draperad silkesvolang. Nu heter jag en vanlig politiker.
Nu heter jag en god förebild. Nu heter jag ett ansikte i plast som,
när det smälter, måste bli slickat på, över den krusade ytan, på
samma gång glatt och räfflat. Nu heter jag en man med en rock i en
park. Nu heter jag en ledargestalt, någon som kommer med frälsning,
någon med alla tänkbara privilegier, någon som får en att känna att hans godhet verkligen är sprunget ur ett begär som är rasande och
helt sant

Så blir de stående där, källarmännen, pisspojkarna. Middagen är avbruten. De tittar ut genom det lilla källarfönstret och kaptenen ror
med kraftfulla, sansade tag, deras mat, skinn, ollonpiercingar ligger
helt stilla i den fuktiga luften i händerna medan vattnet sakta strilar
nerför väggarna. Emblemen glänser. Allt som glittrar är guld som glimmar. Ögonen töms på sitt innehåll och fylls av kaptenens
glidande genom fönstret, bilden.
Som om en fågel passerat över himlen som en tydlig markering.
Som om de knappa vingslagen dragit uppmärksamheten till sig,
fått gänget i källaren att lystra

Vatten. Vittrar
 
Den vanligaste bristen hos människor är ett utagerande drag i den
egna osäkerheten. Jag skulle kunna göra vad som helst för att slippa detta. Jag gick till källaren. Jag kände K:s erektion mot utsidan av
låret. Jag tänkte att sex gjorde mig mindre irriterad. Det är möjligt, viskade K.
Handfallna, avklädda, frustande i plågor. De håller sina handflator pressade mot sina ansikten. Källarmännens kärlek har blivit blind

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter