Reb Kerstinsdotter   Den vackre gossen: Sexradikala gränsdragningar

På sidan fyra i det senaste numret (08/2009) av Destroyer – Journal of Apollonian Beauty and Dionysian Homosexuality finns en bild på en pojke, sannolikt inte mer än elva år. Han sover på en trottoar, han är sotig, kläderna är smutsiga. Bildtexten beskriver hans situation: han har inga pengar eller ägodelar, inget underhudsfett eller namn. Texten avslutas med orden ”This is where it all starts”. Numret i övrigt innehåller bland annat ett bildreportage om pojkar i Kazakstan, födda efter kalla krigets slut: de poserar i underkläder på en strand. Det finns en artikel om Disneys Djungelboken, en annan om hur man i populärkulturen efter andra världskrigets slut skapat flickan som pojkens största intresse, ytterligare en om kärleken mellan män och pojkar i antikens Grekland. I det stora hela ett vanligt Destroyer-nummer.

Destroyer profilerar sig som ett glassigt magasin vars primära syfte är att hylla pojkens skönhet. Artiklar om konst varvas med pornografiska berättelser och bilder på mer eller mindre avklädda pojkar. Skaparen, Karl Andersson, har sedan 2006 publicerat tidskriften från Tjeckien och Tyskland. I en intervju berättar han att syftet skiftat från det första numret till de efterföljande. Till en början ville han återinföra den unge pojken som skönhetsideal inom bögvärlden, och synliggöra att relationer mellan män och pojkar blivit bannlysta från bögkulturen, trots att de alltid varit en del av densamma. I de efterföljande numren har tidskriften utvecklats till ett ”personligt konstprojekt”, enligt Andersson. Huruvida det finns någon motsättning däremellan berör han inte, men vid ett flertal tillfällen återkommer han till tidskriftens ”dåvarande politiska syfte”, och i diskussionen om tidskriften verkar detta syfte tjäna till att legitimera dess existens, även från andra håll.

År 2006 erbjöd festivalarrangörerna bakom Stockholm Pride sina besökare att sälja självproducerade, hbt-relaterade alster på kommission genom butiken Pride House Store. När Karl Andersson skrev till Stockholm Pride för att anmäla sin tidskrift för försäljning angav han att han ville sälja ”X nummer av sitt bögfanzine Destroyer”. Tidskriften hade vid det laget rönt viss uppmärksamhet i olika medier. RFSL:s ordförande Sören Juvas (då Andersson) hade kallat bilderna i tidskriften för ”fruktansvärt osmakliga”, barnombudsmannen Lena Nyberg hade ifrågasatt dess existensberättigande mot bakgrund av att barn utnyttjades, och tidskriften och nätcommunityt QX:s VD Jon Voss hade kritiserat tidskriftens provokativa hållning. Trots denna uppmärksamhet noterade de ansvariga för Pride House Store inte Karl Anderssons anmälan förrän han kom för att lämna tidningarna – dagen före festivalens början. Dåvarande ordförande och verksamhetschef kallades till butiken för att diskutera försäljningen. Det visade sig att personerna som skulle stå i butiken vägrade sälja tidningen. Efter interna diskussioner fattades beslutet att Destroyer inte skulle säljas i butiken.

Nekandet – eller censuren om man så önskar – orsakade viss debatt, men överlag rådde en generell ovilja att diskutera frågan. Ulrika Westerlund, dåvarande ordförande för Stockholm Pride, har berättat om hur hon försökte anordna ett samtal om det hela, men att ingen av de tillfrågade var intresserade av att delta. När jag själv året därpå försökte lyfta ämnet som underlag för ett panelsamtal om moralgränser infann sig ett motstånd även i den sexradikala grupp jag rörde mig i. Motståndet tydliggjorde för mig en rad frågeställningar: För vems skull stängde Stockholm Pride och andra butiker tidningen ute? De porträtterade barnen, barn i allmänhet eller bögarna själva? Kände man i själva verket att festivalens legitimitet hotades av tidskriften och kunde detta relateras till hbt-rörelsens strävan mot acceptans, assimilation? Vad skulle beslutet ha för effekter?

När jag skrev min kandidatuppsats i genusvetenskap om Destroyer intervjuade jag sex självdefinierade sexradikaler, samt Karl Andersson, Ulrika Westerlund, Bitte Andersson, ägaren av den feministiska boklådan Hallongrottan Böcker & Kuriosa, samt Henrik Hirseland, en av arrangörerna bakom festivalen SHAME. Frågorna berörde deras tankar om tidskriftens faktiska innehåll, samt vad de ansåg om bemötandet av densamma. Bland de intervjuade rådde inget tvivel om att Destroyer censurerats. Huruvida det var bra eller dåligt var de däremot inte överens om. Någon tyckte att det aldrig kan vara försvarbart att censurera – man måste lita på publiken – och att problemet med sexuellt utnyttjande dessutom är reellt oavsett om tidningen säljs eller inte. En annan tyckte att en förening av Stockholm Prides storlek har en unik möjlighet att ta ansvar för att inte okommenterat reproducera det negativa som finns inom hbt-communityts ramar, och att man ska ta tillvara på denna. Andra av de intervjuade uppehöll sig kring det tvivelaktiga syftet med publikationen, och dess kontraproduktiva effekter. Ett argument för att inte sälja tidningen var att den skulle ge homofober vatten på sin kvarn.

När en av de intervjuade säger att Destroyer inte har någon plats inom Stockholm Pride eftersom tidningen inte är en bögtidning, kan den kommentaren tyckas absurd: Destroyer är en publikation som produceras av en bög och handlar om att hylla ”apollonisk skönhet och dionysisk homosexualitet”. Med utgångspunkt i att ”bög” är en identitet eller sexuell preferens baserad på kön, blir argumentet för att Destroyer inte är en bögtidning särskilt intressant. Den intervjuade drar en definierande gräns mellan vad som är, respektive inte är, en bögpublikation – i längden vilka uttryck som får synas inom hbt-communityt.

Effekten av en gräns baserad på etiska snarare än juridiska tankar om rätt/fel, kan tänkas vara att det utvecklas en acceptans för fortsatta inskränkande gränssättningar; i nästa steg kommer något annat att censureras ut ur den gemensamma kulturen/communityt. Det som inte är rumsrent stryker med, ett efter ett. Läderflator. BDSM-porr. Fjollor. Butchar. Och därefter? När det kommer till frågan om pedofiler verkar en hård gränsdragning många gånger anses otvetydigt positiv och utan negativa inverkningar. Givet att pedofiler framstår som vår tids monster blir frågan naturligtvis extremt känslig att beröra. Även om Karl Andersson ihärdigt påpekar att jämförelsen mellan att diskutera pedofili och att diskutera Destroyer inte är rimlig, eftersom bilderna i tidningen inte uppvisar prepubertala kroppar, är detta en koppling som många av de intervjuade gjort, och som framförallt gjorts i andra diskussioner. Det är inte heller svårt att se ett samband mellan oviljan att diskutera tidskriften Destroyer och avfärdandet av den som något som inte hör hemma i ”den gemensamma kulturen”, och tendensen att avfärda generationsöverskridande relationer mellan till exempel 50-åringar och 20-åringar. Att de gränsdragningar som görs i förhållande till Destroyer har vidare effekter borde inte vara så svårt att se.

Oavsett vad det beror på, anser såväl lagstiftare som det samtida samhället i stort att barn – på grund av såväl fysiskt, psykiskt som ekonomiskt underläge – är en särskilt utsatt grupp i behov av extra skydd. Detta underläge gör det extra problematiskt att prata om barns sexualitet. De intervjuade öppnar för möjligheten att både diskutera barns sexualitet och pedofilers begär, men uttrycker samtidigt att barn även fortsättningsvis bör skyddas – det finns alltså inget självklart motsatsförhållande däremellan. Problemet i argumentationen om Destroyer ligger snarare i att den inte kopplas till barnens rätt att skyddas, utan oftare handlar om vad publikationen gör med oss, med hbtq-samhället.

Att döma av de intervjuer jag gjort verkar det största problemet med Destroyer vara vem som publicerat tidningen kontra vem som porträtteras i den. Även de mest påklädda bilderna anses få en sexuell underton när de ligger intill sexnoveller och bilder på nakna pojkar. En tolkning som förmodligen inte skulle ha legat lika nära till hands om bilderna publicerades i en dagstidning eller ungdomstidning, något de intervjuade till viss del vrider och vänder på. Delvis diskuterar de hur den något äldre homosexuelle mannens blick snabbt likställs med en pedofils blick, delvis att de porträtterade inte har någon möjlighet att påverka representationen av sig själva. Med tanke på att Karl Andersson själv sagt att modellerna inte alltid varit medvetna om vad bilderna skulle användas till, om ens att bilderna tagits, är denna poäng viktig. Modellerna är oftast väldigt unga, ofta kommer de från ett geografiskt syd och många av dem tycks vara nedsmutsade – en indikation på akut brist på pengar och således ett påtagligt beroendeförhållande. Frågan är om man överhuvudtaget kan prata om modellernas vilja, eller om man snarare bör prata om deras (brist på) valmöjligheter. En kommentar skulle kunna vara att de inte har någon reell makt, men att den sexuella anspelningen inte är värre än någon annan typ av utnyttjande av människors brist på valmöjligheter. Skoputsning, fönsterputsning eller poserande – kan dessa handlingar värderas som mer eller mindre skadliga för de individuella modellerna, eller är de samtliga negativa följder av en kolonialistisk verklighet?

Som tidigare nämnts har tidningens uttalade sexradikala syfte stärkt möjligheten att från olika håll tillskriva den viss legitimitet. I den sexradikala politiken förutsätts vidare perspektiv, ett mer kritiskt öga gentemot sexuella normer, och samtidigt ofta en vilja att provocera fram reaktioner. Förespråkande och teoretiserande kring BDSM, sexköp, offentligt sex och flersamhet är frågor i tiden. Oavsett vad debatten rör grundar den sig dock alltid på tanken om samtycke mellan medverkande parter. Med detta som bakgrund blir såväl tidskriften som det politiska projektet Destroyer än mer problematiskt, också för de intervjuade: för att få deras stöd hade projektet behövt vara förankrat bland de berörda. Genom att publicera smygtagna bilder agerar upphovsmannen definitivt utan samtycke. Hade Destroyer getts ut i uppenbart samråd med personerna som porträtteras hade publikationen fått en annan legitimitet. Men återigen uppstår då frågan om vad samtycke är; om någon i ett beroendeförhållande kan samtycka. Den svenska lagstiftningen utesluter barns möjlighet att samtycka till sexuella relationer – kan då indiska barn samtycka till att bli porträtterade i en tidskrift de inte får veta syftet med? En annan fråga är om den ekonomiska kompensationen gör samtycket mer övertygande – eller om betalningen snarare blir ytterligare ett bevis på den ojämlikhet som föreligger mellan fotograf och modell? Diskussionen kan kopplas till den som förs i anknytning till sexarbete eller surrogatmödraskap, vilken oftast rör sig kring utnyttjandet av mindre privilegierade kvinnors kroppar. De intervjuade gör jämförelsen men invänder: när det gäller vuxna sexarbetare eller surrogatmödrar måste man lita på att de vet sitt eget bästa så länge de inte ber om hjälp. Frågan blir mer komplicerad när det gäller barn, där samtyckesmodellens tillämpbarhet når sin gräns. Så även för den sexradikala rörelsen, vilken i övrigt har som ambition att öppet diskutera normöverskridande begär och uttryck.

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter