Ulf Dalquist   Sex, våld och åldersgränser

Statens Biografbyrå är under utredning – i maj ska resultatet presenteras. Allt tyder på att vuxencensuren kommer att avskaffas. Ulf Dalquist, medieforskare och filmcensor, reder ut begreppen och diskuterar olika regleringsformers för- och nackdelar.


När en gallerist inte vill ställa ut en konstnärs verk – eller ännu värre, tar bort det ur en utställning efter påtryckningar från allmänhet eller massmedier – händer det att det talas om censur. När Facebook tar bort bilder på ammande kvinnor som visar för mycket av brösten sägs det vara censur. Jag har till och med hört indignerade filmmakare påstå att det handlar om censur när filmkonsulenterna på Svenska Filminstitutet inte ger deras projekt ekonomiskt stöd.

Dessa inskränkningar i människors möjlighet att yttra sig och ta del av information kan naturligtvis vara allvarliga. Ska man vara noggrann rör det sig emellertid inte om censur utan om yttrandefrihetslig självreglering. För lika lite som man kan förbjuda människor att yttra sig (med vissa undantag, som vi kommer att se) kan man tvinga gallerister, ansvariga utgivare eller filmkonsulenter att ställa ut, publicera eller finansiera något de inte vill. För att en yttrandefrihetsbegränsning skall kallas censur måste det för det första handla om förhandsgranskning av medier. Det finns en uppsjö av statliga regleringar av medieutbudet som visserligen handlar om förbud (barnpornografi, tobaksreklam, hets mot folkgrupp, förtal osv), men som inte verkställs genom förhandsgranskning. Typiskt för censuren är att en censor blockerar vägen mellan medieinnehållets producent och de tänkta konsumenterna. För det andra består censur av en statligt reglerad granskning. Historiskt finns det förstås otaliga exempel på religiöst reglerad censur, t ex katolska kyrkans bannbullor, men idag är nationalstaten med få undantag (ett är Schweiz där kantonerna är den auktoritetsgrund som motiverar censur) den enda instans som kan garantera en omfattande censur. För det tredje ska förhandsgranskningen kunna utmynna i förbud (helt eller delvis). Åldersgränser eller rekommendationer är inte att betrakta som censur. I själva verket är censur uttryckligen förbjudet i svensk grundlag. Det finns dock ett undantag: Statens biografbyrå, som alltså representerar den enda formen av reell censur i Sverige.1 Allt annat är andra former av mediereglering.

De regler som gäller skiljer sig påfallande vad gäller olika medieformer: video- och DVD-distribution har ingen granskning utan faller istället under brottsbalken vilket innebär att vem som helst som hyr eller köper en film som de finner alltför grovt skildra ”sexuellt våld eller tvång” eller ”våld mot människor eller djur” kan polisanmäla denna. För radio och TV finns en Granskningsnämnd som tar sig an inslag som anmälts av allmänheten. För internetdistribution finns inga sanktioner alls; och vad gäller dataspel så finns spelbranschens självregleringsorgan PEGI (Pan-European Game Information) som dock inte gör några bedömningar av eventuell skadlighet eller liknande utan uteslutande tillhandahåller en innehållsdeklaration med hjälp av symboler som signalerar förekomsten av droger, våld, sex, grovt språk, diskriminering, skräck samt spel och dobbel samt en åldersrekommendation, 3, 7, 12, 16 eller 18 år.

Även om inte alla länder har censur i den mening jag definierat begreppet, är det synnerligen få som inte har någon form av filmgranskning, åldersgränser eller -rekommendationer. Alla västländer har det. En handfull gamla öststater har oklar lagstiftning – även om de saknar en regelrätt mediegranskning har regering eller riksdag möjlighet att förbjuda misshagligt medieinnehåll. När det handlar om de allra fattigaste länderna är det i många fall svårt att hitta information om lagstiftningen kring mediefrågor.

Syftet med censur är alltid att skydda medborgarna från skadlig påverkan. Ett alternativ till detta är att låta marknaden själv stå för skyddet. De självreglerande granskningsorganisationerna definierar vanligen sin uppgift som konsumentupplysning. Genom innehållsdeklaration av medieinnehåll ska publiken kunna orientera sig i utbudet och enklare kunna välja vad de och deras barn skall ta del av. Medan censurorganens bedömningskriterium är skadlighet, talar de självreglerande institutionerna i princip uteslutande om lämplighet. Den statliga censuren kan per definition förbjuda misshagliga yttringar, helt eller delvis. Det finns också ett batteri åldersgränser – en angiven minimiålder där det innebär ett lagbrott att släppa in någon under åldersgränsen. Självreglerarna å sin sida använder sig av åldersrekommendationer och innehållsdeklarationer.

Dessa två modeller har under de senaste decennierna kommit att kompletteras av en tredje hybridform, statlig granskning, vilken blivit allt vanligare. I korthet kan denna sägas ta det bästa från de båda andra modellerna. Granskningen bedrivs av en statlig myndighet som emellertid inte har rätt att censurera medieinnehållet. En sådan myndighet har i regel skydd av medborgarna som sitt uttalade syfte, ofta kompletterat av konsumentupplysning. Kriterierna för verksamheten handlar om att bedöma skadlighet, och medlen är antingen åldersgränser eller -rekommendationer, ofta kompletterat av innehållsdeklarationer.

Vad är då i praktiken skillnaden mellan bedömningarna i olika länder? Också en liten, godtycklig sammanställning kan illustrera hur olika man resonerar.

Superbad (2007) är en s k highschoolfilm helt centrerad kring tre tonårskillars desperata försök att bli av med svendomen. Filmen innehåller några medelgrova våldsscener, en hel del droganspelningar och ett synnerligen grovt språk. Filmen har genomgående fått högre åldersgränser i länder med självregleringsorgan.

Twilight (2008) är en vampyrfilm baserad på Stephanie Myers populära romanserie om tonårstjejen Bella som kärar ner sig i en snygg vampyrkille. Filmen innehåller skräckinslag och en del tämligen grova våldsscener, men inget grovt språk, inga droger, ingen nakenhet eller sexualitet.2 Åldersgränserna är ungefär likartade med Sverige i topp (uteslutande på grund av vålds- och skräckinnehåll) och med Singapore i botten.

Doubt (2008) handlar om hur en neurotisk nunna på synnerligen lösa grunder anklagar en katolsk präst för att hysa ett osunt intresse för sina altargossar. Det enda filmen innehåller som motiverar den svenska 7-årsgränsen är ett upprört gräl som de minsta i publiken skulle kunna uppfatta som hotfullt. USA och Storbritannien toppar åldersgränserna, båda med referens till filmens tematik.3

Slutligen har vi då Brokeback Mountain (2005), där de skandinaviska länderna lägger sig förhållandevis lågt i relation till de självreglerande, framför allt Storbritannien och USA. Filmen innehåller lite våld, en del grovt språk och en del sex och nakenhet. Om det faktum att filmen behandlar homosexualitet betytt något för bedömningen går inte att finna belägg för, men är naturligtvis inte osannolikt, åtminstone inte i fallet Singapore.

I de ovanstående exemplen är de länder som har självregleringsorganisationer alltså betydligt känsligare för sex än de med statlig censur eller granskning. Detta syns också i fallet Nederländerna där man tidigare hade statlig granskning. Sedan man gick över till NICAM, en branschorganisation, har åldersrekommendationerna avseende sex stigit avsevärt. Singapore är ett undantag, men deras lagstiftning är en aning originell med formuleringar som att filmer inte får äventyra ”religiös och etnisk harmoni”.

Vad det gäller våldsinnehåll är gränserna idag relativt lika, oavsett vilken form av granskning man har – åtminstone för de filmer jag valt ut. Än en gång är Singapore undantag.

Till stor del kan skillnaden mellan å ena sidan statlig censur och granskning, å den andra sidan självregleringsorgan förklaras med de respektive granskningskriterierna. Medan de statliga myndigheterna har skadlighet som bedömningsgrund handlar marknadskriterierna mer om lämplighet. Amerikanska Motion Picture Association of Americas (MPAA) beslut sägs handla om ”determining their suitability”, medan British Board of Film Classification (BBFC) tar i beaktande om skildringar är ”clearly unacceptable to broad public opinion”. Regelverket handlar alltså främst om att bedöma vad som anses vara ”appropriate” – lämpligt – och MPAA gör ingen hemlighet av att deras främsta grund för bedömning är moral. Deras granskare får inte vara experter, utan måste bara vara föräldrar och representera den breda amerikanska opinionen. BBFC är så noga med vad folk tycker att de med jämna mellanrum gör opinionsundersökningar om åldersgränserna. Om opinionen svänger mot t ex minskad tolerans mot sexuella skildringar, men ökad tolerans gentemot våld, ändrar man sina bedömningar i enlighet med detta.

Mycket talar naturligtvis för att de nationella bedömningarna är kulturellt betingade snarare än ett resultat av olika legala system. De skandinaviska länderna har länge gjort likartade bedömningar med relativt hög toleransnivå vad gäller sex och ganska låg vad gäller våld. Precis tvärtom brukar man säga att det förhåller sig runt Medelhavet. Exempelvis har Spanien, Italien och Grekland mycket liberala åldersrekommendationer vad det gäller våldsamma filmer, men sex … ja, det är en helt annan historia.

Vad finns det mot den här bakgrunden för för- och nackdelar med en statlig censur? Om vi jämför hur den svenska censuren ser ut med en generaliserad bild av institutionaliserad självreglering kan man göra följande iakttagelser.

En statlig censur står fri från marknadspåverkan. I och med att den är reglerad i lag kan inte filmbolag eller distributörer utöva påtryckningar för att uppnå önskade beslut. Risken för sådana påtryckningar – direkta eller indirekta – är uppenbar när marknadsaktörerna själva kontrollerar granskningsorganet. Å andra sidan kan man hävda att en självregleringsinstitution står fri från politisk påverkan eftersom regering och riksdag överlåtit regleringsansvaret på marknaden. Men man står bara fri från politisk påverkan så länge politikerna är nöjda med arbetet. Om självregleringen skulle upplevas som alltför släpphänt skulle lagstiftningen säkerligen förändras.

Censur är odemokratiskt. Ja, det är faktiskt svårt att säga något annat om ett fenomen som är förbjudet i yttrandefrihetsgrundlagen och som strider mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Samtidigt kan man påstå att självreglerande granskningsorgan också är odemokratiska eftersom folkviljan inte har något direkt inflytande på besluten.

Den svenska censuren är fullständigt transparent. Eftersom Statens biografbyrå är en statlig myndighet är snart sagt allt som rör verksamheten offentliga handlingar. Alla direktiv, beslutshandlingar, ja till och med själva de censurklipp som utförts är offentliga.4 Självregleringsorgan har sällan eller aldrig samma transparens som svenska myndigheter. Amerikanska MPAA hemlighåller t ex sina filmgranskares identiteter. Det är i regel betydligt svårare att få insikt i hur och på vilka grunder ett beslut fattats i en branschkontrollerad organisation än i en statlig.

Å andra sidan är den svenska censuren okänslig för användarnas behov. Eftersom uppdraget är att förebygga psykisk skada hos och ”förråande” av biografbesökarna ges mycket lite information som publiken kan använda för att välja vilka filmer de vill se. Självregleringsorganen är mer känsliga för tillfälliga strömningar i folkopinionen. Att BBFC med jämna mellanrum gör opinionsundersökningar har redan nämnts. Vi vet också att opinionen om lämpliga eller skadliga medieskildringar kan förändras mycket snabbt, exempelvis när våldsbrott med unga förövare uppmärksammas av medierna.

Vare sig den statliga censuren eller självregleringsorganen har något helhetsperspektiv på frågor om medieeffekter. Båda modellerna sysslar uteslutande med att begränsa tillgången till medieinnehåll som är skadligt eller ”olämpligt” för barn. Ingen av modellerna har några ambitioner att förbättra publikens förmåga att tillgodogöra sig olika medier och utan tvekan minskar risken för skadeverkningar.

De olika bedömningsgrunder man använder sig av – skadlighet respektive lämplighet – rör sig i helt olika dimensioner. Även om de moraliskt grundade lämplighetsbedömningar som vi sett utförs av självregleringsorgan ofta resulterar i högre åldersgränser innebär inte detta någon garanti för att barn skyddas från skadlig mediepåverkan. De skyddas från saker som man antar att deras föräldrar finner stötande, inget annat.5

Slutligen kan man tillägga att ägandeförhållandena på den svenska filmmarknaden knappast lämpar sig för att införa en självregleringsmodell. Bonniers kontrollerar genom SF och Svenska Bio ca 80 % av den svenska biografmarknaden och står dessutom för runt 20 % av filmdistributionen. En enda aktör skulle därmed få ett osunt stort inflytande på ett självreglerande granskningsorgan.

Både statlig censur och självreglerande organ lider alltså av stora tillkortakommanden, jag menar emellertid att dessa är betydligt allvarligare hos de senare. Det jag kallar en statlig granskning skulle kunna åtgärda de flesta av dessa problem. Danmark och Norge är utmärkta exempel på hur en sådan granskning kan fungera. Deras lagstiftningar är mycket lika vår nuvarande, med sikte på att förebygga skadliga effekter. Det stora undantaget är att de har avskaffat vuxencensuren, alltså möjligheten att förbjuda material för hela befolkningen. Man har också ett betydligt bredare uppdrag än de flesta andra censur- eller granskningsinstitutioner. Förutom filmklassificeringen arbetar man med mediepedagogik, forskning och upplysning. En statlig granskning kan kombinera det bästa av två världar, den traditionella statliga censurens transparens och opartiskhet med självregleringens fokus på konsumentupplysning och rekommendationer snarare än förbud.

Den 31 maj får vi veta hur en framtida filmgranskning kan komma att se ut. Världen håller andan. Eller inte.






Noter    ( returns to text)
  1. Att den statliga svenska censuren bara gäller biograffilm är förstås paradoxalt, så till vida att det samtidigt är den enda distributionsform som så att säga har en inbyggd social kontroll: du ser filmen tillsammans med andra människor, ibland till och med med biografvaktmästare närvarande. Samtidigt ligger det i det förhållandet en indirekt förklaring till att andra distributionsformer inte censureras: att kontrollera vilka DVD-filmer folk ser på hemma, vilka dataspel de spelar, vilka sidor de lägger ut och besöker på internet är i praktiken helt omöjligt.
  2. Enligt Motion Picture Association of America innehåller filmen ”a scene of sensuality”, vilket gick mig spårlöst förbi när jag granskade filmen.
  3. MPAA:s motivering är det prosaiska ”for thematic content”, medan British Board of Film Classification klämmer till med ”DOUBT is a film based upon a stage play about implied child abuse within the Catholic Church. It has been passed at ’15’ for its child abuse theme. The BBFC Guidelines at ’12A’ state that ’mature themes are acceptable, but their treatment must be suitable for young teenagers.’ Clearly the theme of child abuse is a potentially disturbing one and, in this case, it is accompanied by an ambiguous narrative and ambivalence relating to the leading character which the audience is invited to share. The introduction of these more challenging elements means the film is neither aimed at a young audience, nor is the treatment well suited to a young teenage audience.”
  4. Vilket paradoxalt nog innebär att klippen i fråga är olagliga att visa på biograf, men att vem som så önskar kan komma upp till byrån och be att få titta på dem. Det är också denna transparens som möjliggjort Markus Öhrns konstverk ”Magic Bullet” som består av samtliga censurklipp som finns i biografbyråns arkiv sammanfogade till en 49 timmar lång film (www.magic-bullet.org). Se även Öhrns verk i detta nummer av Glänta.
  5. Man kan istället fråga sig vilka signaler som sänds ut till barn i kulturer där man regelmässigt stämplar nakenhet som olämpligt för barn.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter