Henrika Ringbom   Kvinnan i Nya Pressen

När den finlandssvenska kvällstidningen Nya Pressen lades ner på vårvintern 1974 var jag elva år. Jag var otröstlig. Nästan ända sedan jag lärt mig läsa hade jag väntat på att min pappa skulle komma hem från jobbet med NP och att jag skulle få kasta mig över den. Nu försvann min viktigaste källa till kunskap om världen.

För jag tror att det var kunskap jag sökte i NP, svar på frågor som: hur ser världen ut? Vad kan bli min plats i den en dag? Och förmodligen trodde jag mig kunna hitta svaren i just NP eftersom det skrevs ovanligt mycket om kvinnor i den.

Mina starkaste minnen är reportaget om en tolv år gammal vietnamesisk flicka som reste runt i Europa och vittnade om hur kriget utplånat nästan hela hennes familj, och det om Mansonflickorna som med rakade huvuden satt och väntade på sina domar. Dessa två minnen har följt mig genom åren, och de fick mig till slut att återvända till tidningen.

I NP från slutet av 60- och början av 70-talet förekom, noterar jag nu som vuxen, också alldeles unga pinuppor, inte mycket äldre än jag var då. I bildtexterna presenterades de i munter och myndig ton, ofta som svenska och vanliga, men sällsynt levnadsglada.

Vad gällde de kvinnor som hade kläderna på nämndes nästan alltid, utöver deras civilstånd, också längden på deras kjolar, oavsett i vilken roll de framträdde: som konventsordförande, skådespelerska eller riksdagsledamot. Men kvinnorna fanns åtminstone där, och det var ingen slump att den då omskrivne författaren Gunnar Mattsson gjorde sina intervjuer med kända finländska kvinnor för just NP. Han tog sig an uppgiften med uttalad välvilja och nyfikenhet. ”KVINNOR intressantare ÄN MÄN” löd rubriken när han själv intervjuades i samband med intervjuserien, som han tyckte var på sin plats ”eftersom ingen tidigare skrivit om den finländska kvinnan”.

Nya Pressen utkom i Helsingfors under åren 1883–1900 och 1906–1974. Under förryskningsperioden i slutet av 1890-talet drabbades tidningen hårt av censuren, men fortsatte att försvara Finlands konstitution. År 1900 förbjöds NP av storfurstendömet Finlands generalguvernör Bobrikoff. Den började ges ut igen år 1906, då som kvällstidning. Också senare kännetecknades Nya Pressen av en relativt stor frispråkighet. Nedläggningen år 1974 uppgavs dock av ägaren Konstsamfundet ha ekonomiska orsaker.


Den framgångsrike författaren intervjuar småstadsdivan
”Min hustrus humör”, säger han, ”det skiftar”, säger han, ”som kvinnors humör skiftar. Men du, du verkar harmonisk.” ”Om man vill”, säger hon, ”vara glad”, säger hon, ”är man glad. Jag kan konsten.” ”Konsten att glömma”, säger hon, ”sätta i en låda”, säger hon, ”sätta i en låda och skuffa in den.” ”Men”, undrar han, ”om lådan kommer ut”, undrar han, ”om lådan kommer ut igen och du inte orkar skuffa in den.” ”Jag är rädd”, säger hon, ”för lådor, skåp”, säger hon. ”Jag har gjort mycket fel, jag vet, det finns smärta.” ”Ursäkta!” säger han. ”Ursäkta min cigarr!” säger han. ”Jag glömde visst att du sjunger!” ”Jag känner”, säger han, ”många självsäkra”, säger han, ”men du är den mest naturligt självsäkra jag känner.” ”Jag vill lyckas”, säger hon. ”Jag lyckas”, säger hon. ”Jag var tjugo år när jag lärde mig konsten.” ”Lärde mig”, säger hon, ”mina begränsningar”, säger hon. ”Jag lärde mig dem och jag lyckas.” ”Jag såg dig”, säger han, ”för första gången”, säger han, ”för tio år sedan, du strålade, du sjöng, prototypen för en primadonna.” ”Och jag själv”, säger han, ”för tio år sedan”, säger han, ”full av arbetslust, idealitet och allt fan. Det har gått neråt.” ”Men du”,
säger han, ”är dig lik”, säger han, ”samma glöd och allt fan. Jag undrar varför.” ”Jag börjar om”, säger hon. ”Jag öppnar fönstret”, säger hon, ”och jag springer på stället.” ”Jag håller mina mungipor”, säger hon, ”och jag springer femton minuter på stället.” ”Pillerstimulantia?” undrar han och då svarar hon ”Jösses!” ”Men svälten”, säger han, ”svälten här hemma”, säger han, ”och svälten ute i världen.” ”Jag vet, det finns”, säger hon, ”det finns smärta”, säger hon. ”Be mig inte, be mig inte att grubbla.” ”Jag är ingen filosof”, säger hon. ”Jag vill lyckas”, säger hon. ”Och jag lyckas. Jag var tjugo år när jag lärde mig konsten.”


Den framgångsrike författaren intervjuar sångerskan
”Ditt ansikte”, säger han, ”då det är naket, avspänt, osminkat, mjukt”, säger han, ”då ditt porlande skratt. Då du strålar.” ”Inte”, säger han, ”då din kropp en bågsträng”, säger han, ”då dragen i ditt ansikte blir hårda.” ”Det vore lögn”, säger han, ”att du var vanlig, lycklig och harmonisk.” ”Känner du avunden?” undrar han. ”Avunden mot de anonyma”, undrar han. ”De anonyma, de skyddade, de så förbannat nöjda.” ”Jag får en grop”, svarar hon, ”en grop i min mage”, svarar hon, ”när jag vill vara de och inte den som jag blivit.” ”Men avund”, säger hon, ”det är inte avund”, säger hon. ”Jag skulle kunnat. Jag har bara mig själv att skylla.” ”Du fyller trettio”, säger han. ”Barn”, säger han. ”Barn skyddar ifrån gropar. Ville du inte, ville du inte ha ett?” ”Jag har tänkt”, säger hon, ”ofta tänkt”, säger hon, ”på att föda ett barn. Men i mitt fall vore det ett brott, planlagt.” ”Barn”, säger hon, ”blir vid gropen neurotiska”, säger hon. ”Det finns redan
för många av dem.” ”Äktenskapet”, säger han, ”är en institution”, säger han,
”en institution som är vansinnig.” ”Du”, säger han, ”är inte prototypen”, säger han, ”prototypen som kastar sig in i äktenskapet.” ”Nej”, svarar hon. ”Visst”, säger han, ”har jag känt mig mysigt glad”, säger han, ”när jag fått en bok klar”, säger han, ”men riktigt glad känner jag mig bara med en kvinna.” ”Så”, säger hon, ”är det inte för mig”, säger hon, ”utan när jag kommer ut ifrån studion.” ”När jag gjort en skiva”, säger hon, ”som är bra”, säger hon. ”Den lyckan kan vara. Ingen karl kan ge mig den. Ingen kan ta den ifrån mig.” ”Jag vill skydda mig”, säger hon. ”Jag vill vara i fred”, säger hon. ”Jag vill vara i fred fast jag inte vill vara ensam.” ”Jag vill”, säger hon, ”inte krypa in i ett skal”, säger hon, ”inte vara hård, inte elak. Jag har ett jobb. Några andra skyldigheter har jag inte.”
”Du sjunger visst ut!” säger han. ”Du är visst spontan!” säger han. ”Du är
visst dig själv!” Och då svarar hon, ”Nej. Du misstar dig. Ska man kunna
något är det just att låta bli det.”


Den framgångsrike författaren intervjuar tevestjärnan
”Med dig”, säger han, ”misstänker jag det är svårt”, säger han, ”att få igång ett spontant samtal.” ”Då”, säger hon, ”då är vi samspelta”, säger hon. ”Du väcker också genast mina aggressioner.” ”När jag är lycklig”, säger han, ”barnslig och spontan”, säger han, ”har jag arbetat en hel dag och är nöjd med mitt arbete.”
”På kvällen”, säger han, ”träffar jag en flicka”, säger han, ”en flicka som jag tycker mycket om. För tillfället min hustru.” ”Vi promenerar”, säger han. ”Vi ser på böcker”, säger han, ”vi köper böcker, vi går på bio, vi äter.” ”Jag tar hennes hand”, säger han, ”vi kommer att somna ihop, vi kommer vakna ihop, jag är lycklig.” ”Mina lyckliga stunder”, säger hon, ”har blivit färre”, säger hon, ”ibland känner jag mig till och med misslyckad.” ”Män”, säger han, ”talar ofta med män”, säger han, ”fast de egentligen ville tala med kvinnor. Män gör förbannat ofta sånt
de inte vill göra.” ”Det finns saker”, säger hon, ”som kvinnor inte gör”, säger hon, ”för att de lärt sig det redan i skolan.” ”Det finns störningar”, säger hon, ”sexuella störningar”, säger hon, ”som gör att kvinnor och män inte kan umgås, inte såsom kvinnan vill det.” ”Vad gör du”, undrar han, ”om en störning blir för kraftig”, undrar han, ”om en störning ifrån mannens sida blir för kraftig?” ”Jag knäpper”, svarar hon, ”honom på fingrarna”, svarar hon, ”ifall det inte är någon som jag tycker om väldigt mycket.” ”Alternativ”, säger han, ”finns det väl”, säger han. ”Jag kryper”, säger hon, ”inte i säng med en karl”, säger hon, ”för att bli av med en störning.” ”Du talar”, säger han, ”som en erfaren kvinna”, säger han. ”Har du legat med många?” ”Tillräckligt”, svarar hon. ”Så jag vet”, svarar hon, ”att män i regel är dåliga älskare.” ”Okunniga”, föreslår han. ”Råa”, föreslår han. ”Okunniga, råa och egoistiska.” ”Javisst”, svarar hon. ”Varför har de orgasmkomplex?” undrar hon. ”Varför vet det så lite om kvinnor?” ”Har du någonsin berättat hur du vill ha det?” frågar han och då svarar hon ”Knappast!” ”Jag har”, säger han, ”sällan hört någonting”, säger han. ”Hur ska en karl vara skapt för att få dig mogen för sängen?” ”En jag börjat älska”, svarar hon. ”Tänder du aldrig”, undrar han, ”på en karl”, undrar han, ”sådär helt utanvidare?” Då säger hon, ”Jag fattar inte” och han undrar, ”Varför?” ”Varför?” undrar han, ”ser många kvinnor så bittra ut”, undrar han, ”så vissnade. Kan det kanske bero på brist på kärlek?” ”En kvinna vissnar”, svarar hon, ”hon vissnar fort”, svarar hon, ”om hon inte får älska och blir älskad. Sexuell kärlek behöver det inte alls vara.”

Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter