Paola Orozco Souël   Alla colombianer heter inte Ingrid

Översättare: Elias Wraak

Den svenska mediebilden av Colombia är behändigt svartvit: en demokratisk regim hotad av en hänsynslös vänstergerilla. Paola Orozco Souël ger ett helt annat perspektiv på ett land där tystandet av fackliga representanter, NGO-medlemmar och journalister tillhör den politiska vardagen.


Hjärtat av Bogotá. Vid ingången till en kameraövervakad skyskrapa frågar en vakt mekaniskt: vilken våning, anledning till besöket, identitetshandlingar, telefonnummer. I utbyte får man en passersedel som ger en rätt att gå genom vestibulen, att grundligt kroppsvisiteras, och ger en tillgång till hissarna. På tjugofemte våningen ställer en ny vakt samma frågor. Till slut, efter att ha gått genom två pansardörrar och en säkerhetssluss, står man vid ingången till kontoren: människorättsorganisationer, fackföreningar, politiska partier, oberoende organisationer. Då och då far en oppositionspolitiker förbi i en bepansrad bil, följd av livvakter och en ambulans.

Är den ”demokratiska säkerheten”, presidentens – Álvaro Uribe Vélez, som kom till makten 2002 – kraftfulla politik, en myt? Otaliga domare, NGO-medlemmar, fackföreningsmän, politiker av båda könen och vissa journalister, tycks mena det. Enligt människorättsaktivisten Alirio Uribe är det bara några få privilegierade – ”eliten”, företagen, de multinationella koncernerna – som gynnas av den. Dessutom ”demoniseras alla som kritiserar presidentens politik eller opponerar sig mot hans regim”. Om de inte mördas. I tysthet, för medierna är upptagna med annat.

De är upptagna med att uttrycka en helt legitim känsla: ”Ingrid Betancourt, tagen som gisslan av FARC-gerillan” (den 23 februari 2002); allmän lättnad: ”Ingrid fri!” (den 2 juli 2008); sedan rusig hänförelse: ”Betancourt träffar Sarkozy”, ”’IB’ Women World Awards 2008/2009”, ”Sankta Ingrid hos påven”, ”Ex-gisslan tillbaka i Colombia”. Och de uttrycker alla en och samma synpunkt (som för övrigt är helt odiskutabel): ”No mas secuestros!” Inga fler kidnappningar! FARC håller fortfarande tjugosju ”politiska fångar”, civila, militärer och politiker, som de säger att de vill utväxla mot fängslade gerillasoldater.

Den 28 november tågade flera hundra tusen demonstranter klädda i vita t-tröjor med trycket ”Colombia soy yo” (Colombia är jag) i landets största städer och i några utländska huvudstäder (Paris, Madrid, etc). Som så ofta var manifestationen – som (implicit) stöddes av den colombianska regeringsmakten och (explicit) av nationella och utländska medier – riktad mot en enda av aktörerna i den colombianska konflikten: gerillan.1

Sällsamt nog uteblev kamerorna och medieuppmärksamheten den 6 mars samma år, då det hölls en demonstration mot statens våldsutövning. ”Vi marscherade för att protestera mot massgravarna, massakrerna, morden, försvinnandena, och tvångsförflyttningarna, för det propagerades ständigt att det var viktigare att visa solidaritet med gisslan – särskilt en av dem – än med offren för staten och de paramilitära styrkorna”, förklarar Jorge Rojas, ledare för den ideella organisationen Rådet för mänskliga rättigheter och mot tvångsförflyttningar (Codhes). José Obdulio Gaviria – knarkbaronen Pablo Escobars kusin, rådgivare till president Uribe – kallade manifestationen för en ”marsch för och av FARC”, och Aguilas Negras (”Svarta Örnar”) – de paramilitära styrkornas nya namn – uttalade dödshot mot arrangörerna och deltagarna. Övertygade om att det civila samhället inte får böja sig ”varje gång det hotas av de paramilitära eller presidenten”, som en av deltagarna uttryckte det, samlades ändå fler än trehundratusen demonstranter i Colombia.

En vecka senare var sex av arrangörerna mördade. Tio fackföreningsmän mötte samma öde inom en månad. Enda trösten: ”Utan det stöd från institutioner, ekonomiska intressen och media som demonstrationen mot FARC – som vi för övrigt deltog i – fick, lyckades demonstrationen den 6 mars slå hål på uppfattningen som man försöker påtvinga oss: att våldet bara utövas av gerillan”, konstaterade en av arrangörerna.

Statschefen, fientligt inställd till all dialog med den beväpnade oppositionen, har sedan sitt makttillträde satsat på militären. Mellan 2002 och 2007 dödades 13 634 civila till följd av det politiska våldet.2 Enligt Codhes har över fyra miljoner människor tvångsförflyttats sedan 1985, tre miljoner av dem under Uribes regeringstid.3

Advokaten Sergio Roldán är övertygad om att folkförflyttningarna inte är godtyckliga: ”De bönder som vägrar att odla kokablad blir utbytta till narkotikahandlarnas fromma. De områden som utgör strategiska korridorer för vapen- och drogtransporter rensas på befolkning och kontrolleras av beväpnade grupper. Områdena blir också kommersiellt exploaterade, av nationell och internationell industri – vilket i sig förutsätter statlig inblandning”.

Codhes ledare, Marco Romero, uppskattar att 6  800 000 hektar har exproprierats eller ”sålts illegalt av korrupta statstjänstemän”. Chocó, ett län vid stillahavskusten dominerat av afrocolombianer är ett typexempel. Tusentals bönder har flytt från våldet och överlåtit sin jord ”till megaprojekt för odling av afrikanska palmer avsedda för framställning av biobränsle”.4
 
”Tiden under Uribe”, berättar Daniel Maestre, tvångsförflyttad från Kankouamo, ”är den mest förtryckande vi [urinvånare] någonsin upplevt. Det är oerhört svårt för oss att utnyttja våra rättigheter och territorierna vi tillerkändes i 1991 års grundlag samt enligt internationella stadgar.” Enligt Colombias nationalorganisation för urinvånare (ONIC) har över 1 200 urinvånare dödats de senaste sex åren: i 60 % av fallen rör det sig om offer för paramilitären, gerillan och armén. ”Den ’demokratiska säkerheten’ har tagit livet av fler människor än den hjälpt”, konstaterar Jaio Chicama, urinvånare av Embera-Katio-folket.5 Nästan 40 000 urinvånare mobiliserade sig den 12 oktober 2008 för att ”kräva respekt för sina liv och öppna en dialog” med regeringen. Demonstrationen blev brutalt nedslagen – fyra döda och ett hundratal skadade i bosättningen ”La María Piendamó”. Urinvånarnas minga (folkförsamling) tillbakavisar de anklagelser med vars hjälp president Uribe försökt rättfärdiga den militära aktionen: ”Vår rörelse är fredlig och inte allierad med FARC”, betonar Ayda Quilque. ”Om alla som lider av den sociala krisen är förbrytare eller gerillasoldater, som presidenten säger, ja, då är alla colombianer FARC-medlemmar!”

Jessika Hoyos, en ung aktivist i organisationen Hijos y Hijas (”Söner och döttrar”) för ihågkommelse och mot straffrihet, är av samma åsikt: ”Vi måste minnas vilka våra föräldrar var, för de dog under total likgiltighet från omvärlden. De var inte terrorister, bara människor som genom sitt arbete och sina övertygelser ville göra det här landet bättre. Men den som yttrar sig mot Uribe blir genast en antipatriot, en gerillasoldat; det är därför det är så många döda, och så många som tvingats i exil.”

Statschefen vägrar erkänna att det pågår en politisk konflikt i ett land som varit i inbördeskrig sedan 50-talet. ”Terroristhotet” är en tillräcklig förklaring. För att ”pacificera” landet har militären sedan länge haft en pakt med de paramilitära som massivt bekämpar bönder, studenter, lärare, fackföreningsfolk, människorättskämpar, journalister och politiska aktivister.

Offrens familjer hade ställt sitt hopp till de rättsliga sessioner som förutsattes under lagen som kallades ”Rättvisa och Fred”, antagen 2005 för att ”demobilisera” de paramilitära och belysa deras brott. De blev snabbt besvikna.6 Idag har de samlats inom Nationalrörelsen för offren för statens förbrytelser (Movice), och kämpar mot glömska och straffrihet – något de menar att presidenten medvetet har underblåst genom att utlämna fjorton av de paramilitära ledarna till USA, där de står åtalade för narkotikahandel. I Colombia hade de ställts inför rätta för brott mot mänskligheten och hade kunnat göra obehagliga avslöjanden om sina förbindelser med den politiska gräddan. Över hundrasjuttio statstjänstemän är redan inblandade i den så kallade ”parapolitiska” skandalen: hemliga överenskommelser mellan paramilitärer, politiker och lokala folkvalda som i större eller mindre utsträckning är knutna till kretsen kring president Uribe.7

Paradoxalt nog, säger Movices ledare Iván Cepeda, ”gör detta vårt arbete ännu svårare. Presidenten försvarar personer som är knutna till de paramilitära och till maffian; vi har blivit deras måltavlor: tjugo av våra ledare har mördats sedan 2005”. Särskilt svårt är det i länen Sucre, Antioquia och Cordoba ”där ett terrorvälde införts, där de paramilitära bestämmer vilka som ska vara politiska representanter, rektorer för universiteten, funktionärer, etc. I ett av dessa områden ligger presidentens ägor, i närheten av de som tillhör [den paramilitäre ledaren] Salvatore Mancuso. Vi är övertygade om att de som bor i regionen, och känner till regionen, vet vad som försiggår där.” Trots ”demobiliseringen” agerar de paramilitära i full frihet i 22 – av 32 – län, med elitens välsignelse. Inte ens i utlandet, berättar Cepeda, är de som flytt undan regimen eller drivits i exil, säkra: ”De anklagas för att vara medlemmar i FARC och förföljs av regimen på diplomatiska vägar.”8

I likhet med dagstidningen El Tiempo – som ägs av vicepresidentens (Fransisco Santos) och försvarsministerns (Juan Manuel Santos) familj och ofta utgör en informationskälla för utländsk media – fungerar tv-stationer som RCN (Radio Cadena Nacional) och Caracol (Cadena Radial de Colombia) som megafoner för maktens propaganda. För de som försöker etablera en fri press och ”kämpa mot den förvrängda verklighetsbilden, mot konformismen och uribismen” börjar problemen med kampanjer för att ”hindra distributionen av tidningar och strypa tillgången till offentligt utrymme”. Så har det varit för Antonio Morales, som efter sex års exil återvänt till landet och är ansvarig utgivare för tidningen Polo. Han har anklagats för att ”stötta terrorhandlingar” för att tidningen döljer ”kränkningar av individens rättigheter”. Andra, som Holman Morris, journalist på tv-programmet Contravía (”Fel väg”), har hotats till livet. ”I slutändan”, säger han, ”har vi inget annat val än att leva med hoten eller utöva självcensur.” Det behöver knappast tilläggas att yttrandefrihet och politisk pluralism inte längre existerar i de paramilitära zonerna.

”Även om vi alla står under dödshot och presidenten vill utplåna oss”, konstaterar Gustavo Petro, senator från Alternativa demokratiska polen (PDA), ”finns vänsterpartier och oppositionspartier i städerna. Det är svårt att döda alla som är ute på gatorna, eller ge alla som vill rösta en beväpnad eskort.” Det kan delvis förklara valet av borgmästare från oppositionen i landets tre största städer – Bogotá, Medellín och Cali. ”I de starka paramilitära fästena César och Magdalena”, berättar senatorn stolt, ”fanns bara en enda kandidat (deras!) och det var blankrösterna som vann.”

Även om det blir vanligare att det civila samhället genomför fredliga demonstrationer består rädslan för blodiga repressalier. ”Med en så auktoritär och intolerant regering som Uribes löper en obeväpnad politisk opposition stora risker”, betonar Carlos Gaviria, ledare för PDA. ”Presidenten ser oss inte som en nödvändighet, utan som en skamfläck för demokratin”. Detta nya parti, som samlar landets vänster, utsätts för ständiga angrepp från presidenten, och många av dess ledare har dödats. Därutöver minns de morden på fyratusen anhängare till Patriotiska unionen på 1980-talet.9 Hur kan man undgå att se att det finns en ”statlig logik som tvingar det civila samhället till väpnad kamp” när man betraktar denna omvälvande period i Colombias politiska historia?

Uribe vill ha en tredje mandatperiod, och drömmer uppenbarligen om att upplösa 1991 års grundlag. Han har redan lyckats få till en revision som gör det möjligt för honom att bli återvald 2006, dock inte utan att ha tvingats köpa vissa av parlamentarikernas röster.10 Den allmänne åklagaren Fernando Cifuentes säger att ”presidentens metoder, kränkningarna av grundlagens bokstav, och ’parapolitiken’ går emot demokratins grundläggande principer. Om detta fortsätter går vi mot en totalitär diktatur.”

Inte mycket tyder på att Uribes maktövertagande har varit av godo för rättsväsendet. ”Regeringen utövar starka påtryckningar på oss, ekonomiskt och politiskt”, säger Esperanza Delgado, som leder domarfackföreningen Asonal Valle del Cauca. ”Rättsväsendets oavhängighet respekteras inte. Enskilda åklagare, utsedda av den allmänne åklagaren, som själv är utsedd av presidenten, måste göra som de blir tillsagda, annars blir de avsatta eller mördade. När det kommer till ’parapolitiken’ har domstolarna bevis och vittnesmål för att åtala och döma folkvalda. Men istället för att låta rättvisan ha sin gång underminerar presidenten rättegångarna så snart han ser en möjlighet.”

Ett tydligt exempel är rättegången mot Mario Uribe, senator och bror till presidenten. Han häktades och dömdes i april 2008, och blev frisläppt fyra månader senare av viceöveråklagaren på grund av ”bristande bevisning”. Åklagaren Ramiro Marín, som hade beordrat häktningen, avgick, ”inte för att Uribe släpptes fri, utan för att rättsväsendets oavhängighet kränktes, och med den min egen, familjens och yrkets heder. För mig var det uppenbart att det fanns tillräckligt med bevis för frihetsberövande.”11

Medan rättsväsendet använder lagen för att försöka bekämpa presidentens allmakt, kommer strategin att diskreditera högsta domstolen från Casa de Nariño, presidentpalatset. I några månader har höga statstjänstemän haft möten med paramilitära emissarier. Ärendet? Att finna bevis för ”statsfientlig korruption som kan likställas med gerillaverksamhet och terrorism”. Så stämplar Uribe de domare och advokater som gräver i ”parapolitiken”. ”Detta ränksmideri”, säger fru Delgado, ”utgör en fara för våra liv, och raserar rättsväsendets trovärdighet och vårt arbete. Om statschefen struntar i rättvisan, tänk då på brottslingarna!”

De anställda inom rättsväsendet har redan genomfört landsomfattande strejker, och blockaderna intensifieras i takt med att indignationen växer. I september 2008 protesterade jurister över hela landet för att försvara rättsystemets oavhängighet och för att verka för högre löner. Protesten varade i fyrtio dagar, och mobiliserade över 80 % av de anställda inom rättsväsendet. Presidenten vägrade all dialog och svarade istället med att införa undantagstillstånd i landet.

När det inte är militären är det den anonyma terrorn som neutraliserar missnöjet. Natten till den 31 augusti förstördes domstolen i Cali av en bomb. Utöver fyra döda gick åtal och dokument upp i rök. ”Vi känner oss allt annat än trygga”, säger en kvinnlig åklagare. ”Presidenten skyndade sig att deklarera att det var FARC som låg bakom attacken. Vi vet inte. Jag hade information om narkotikahandlare, paramilitärer och politiker. Förhören skulle börja den här veckan. Nu har jag ingenting, mitt kontor blev helt förstört.”

För fackföreningarna syftar det envisa kriget mot ”terrorismen” till att dölja maktens misslyckanden: ökande arbetslöshet, fallande ekonomi, 70 % fattiga och en tjugosjuprocentig ökning av kokaplantager.12

Varför inleder Uribe samtal eller förhandlingar med den beväpnade oppositionen i en situation som den här? ”Utan FARC”, säger fackföreningsmannen Luciano Sanin, ”skulle presidentens politik sakna mening och mål. Han måste upprätthålla terroristhotet för att rättfärdiga sin ’demokratiska säkerhet’, kostnaderna för militären [6 % av BNP] och frånvaron av välfärdsinvesteringar”.

Fackföreningsfolk beskylls av presidenten för att ”destabilisera staten”, och känner sig mer hotade än någonsin. ”Den politiska kulturen i Colombia har alltid varit fackföreningsfientlig”, fortsätter Sanin, ”men detta är första gången vi har en regim som är så nyliberal och förtryckande”. Enligt Nationella fackföreningsskolan (ENS) har 2 684 fackföreningsmedlemmar mördats på 22 år, inklusive 473 under Uribes två mandatperioder (41 under 2008). Fackföreningarna har vänt sig till den amerikanska kongressen, vilket resulterade i att Demokraterna väntar med att skriva under frihandelsavtalet (TLC) mellan Colombia och USA. Avtalet är Uribes mål, och fördröjningen kan i viss mån förklara förtrycket. Men ledaren för arbetarnas fackförening CUT, Tarcisio Mora, menar att ”presidenten [också] vill förverkliga den nyliberala drömmen: att ha billig arbetskraft, som kan brukas efter behag, utan rättigheter och fackföreningar”. Förebilden är Kooperativ för associerad arbetskraft (CTA), där arbetsgivare är befriade från några som helst förpliktelser till kollektiva förhandlingar och hälso- och pensionsutgifter.

Det här systemet, som begränsar anställdas rättigheter och försvagar fackföreningarna, styr armén av arbetare på sockerbolagen i Valle del Cauca. Utan någon form av socialt skydd hugger de sockerrör fjorton timmar om dagen, sju dagar i veckan, för strax över 200 dollar (147 euros) i månaden. Nästan 18 000 sockerarbetare gick ut i strejk den 15 september, och krävde anständiga arbetsvillkor och slut på CTA-systemet. Strejken varade i 56 dagar innan man enades med socialministern om vissa förbättringar av arbetsvillkoren. Under tiden beskrev regeringen manifestationen som ”en protestaktion satt i verket av brottslingar, och infiltrerad av FARC”. Militären gick till våldsamt anfall, och över hundra skadades.

De andra ekonomiska sektorerna präglas också av denna verklighet. ”Av 19 miljoner arbetare har färre än 5 miljoner socialförsäkring. 850 000 är organiserade och en av hundra har kollektivavtal”, betonar Tarcisio Mora. På fem år har socialdepartementet, enligt ENS, vägrat godkänna 515 nya fackföreningar, vilket bekräftar ledaren för lärarfacket Fecode, Sened Ninõs, svårigheter: ”I det här landet är det lättare att få igång en gerilla än en fackförening.” Att som de colombianska fackföreningsmännen exponera sig själva och sina familjer verkar onekligen vara suicidalt. ”Jag måste gömma mig för att skydda mitt och mina barns liv, jag måste flytta varje gång mitt hus blir genomsökt, jag får dödshot”, berättar en kvinnlig fackföreningsledare. ”Det värsta någon kan göra mot sin familj i det här landet är att gå med i facket”.

Brutaliteten kvinnorna utsätts för ”går utöver det som annars karaktäriserar det politiska våldet”, säger Pilar Rueda, professor vid universitetet i Salle. ”De huggs ihjäl med kniv för att få det att framstå som ett crime passionnel, de blir våldtagna, de sätts i tvångsarbete, och de utgör 70 % av den tvångsförflyttade populationen.” Kort sagt, avslutar Rueda, har de paramilitära medan de gett sken av att bekämpa gerillan ”stridit mot ett obeväpnat civilt samhälle”.

Det finns inga garantier för att ickevåldskampen för verklig demokrati i ett Colombia plågat av krig kommer att leda någonstans. Ändå svämmar det över av individuella och kollektiva initiativ med hopp om att en dag få stöd från det internationella samfundet. ”Vi kan inte konkurrera med media, med vapnen, med pengarna eller makten”, säger människorättsadvokaten Lilia Solano, ”men vi kan hålla ut i vår kamp. Jag vet inte om vi drabbats av kollektivt vansinne, men vi kommer aldrig sluta att göra motstånd.”

Översättning från franskan av Elias Wraak.
Publicerad med tillstånd av Le Monde diplomatique.













Noter    ( returns to text)
  1. Uppslutningen var dock mycket mindre än under demonstrationen till stöd för gisslan den 20 juli; den demonstrationen samlade fyra miljoner människor.
  2. Ideella organisationer i Colombia anklagar staten för att stå bakom ”lejonparten av brotten mot mänskliga rättigheter”. Le Monde, 2008-09-27.
  3. Omkring 300 000 tvångsförflyttades under 2007, och 270 000 under första kvartalet 2008. Se Amnesty International, ”Les civils pris pour cibles dans le conflit armé interne”, Paris, 2008-10-28.
  4. El Nuevo Herald, Miami, 2008-10-15.
  5. Av de 1 350 000 urinvånarna i Colombia – 200 folkslag, 64 språk, 4 % av befolkningen – har 45 % ingen egen mark, 80 % lever i yttersta armod, och närmare 54 000 har blivit fördrivna med våld, allt enligt ONIC.
  6. Enligt advokatkollektivet José Alvear Restrepo har bara 116 av 31 671 demobiliserade paramilitärer ställts inför rätta. Ingen har blivit dömd.
  7. 36 folkvalda och två före detta senatspresidenter är häktade, och mer än 65 majoritetsledamöter är under utredning. Bland dessa finns Jorge Noguera, presidentens tidigare högra hand och chef för den Hemliga polisen och säkerhetstjänsten DAS. Han häktades (men släpptes senare) för att ha ställt denna institution i paramilitärens tjänst, och för att ha gett dem en lista över fackföreningsledare, universitetslärare och oppositionella som skulle mördas. 2004 låg Noguera dessutom bakom en plan för att destabilisera Venezuela, tillsammans med den paramilitäre ledaren Rodrigo ”Jorge 40” Tovar. Vid valet 2002 gjorde han sig skyldig till omfattande valfusk varigenom Uribe blev vald. Inblandad – genom sina förbindelser med ”narcoparas” – är också Guillermo Cossio, överåklagare i Antioquiadistriktet och bror till inrikes- och justitieministern, liksom Carlo García, ledare för det starkt uribistiska partiet U. Häktad är också General Alejo del Rio, den förre kommendanten för 17:e brigaden, stationerad i Carepa (i Urabá i länet Antioquia, som Uribe styrde från 1995 till 1997). Enligt den paramilitäre ledaren Ever Veloza – kallad ”HH” – är han ansvarig för den paramilitära expansionen i landet.
  8. 2007 nämnde den Nationella försoningskommittén att mellan 3 500 och 5 000 stridande som tillhörde ”nya, återbeväpnade dissidentgrupperingar” opererade i 200 (av 1098) kommuner i 22 län. Amnesty International, op cit.
  9. Iván Cepeda Castro & Claudia Girón Ortiz, ”Comment des milliers de militants ont été liquidés en Colombie”, Le Monde diplomatique, maj 2005.
  10. Grundlagen tillät bara två mandatperioder i följd för statschefen. Uribe mutade kongressmedlemmen Yidis Medina för att få henne att rösta för revisionen. Lagtexten godkändes tack vare denna röst.
  11. Ramiro Marín, ”Por qué renuncié”, Semana.com, 2008-08-30.
  12. FN:s Simci-projekt för övervakning av illegala kokaodlingar rapporterade i juni 2008 om en ökning på 27 % i odlingsareal under 2007, och betonade att odlandet nu låg på 2002 års nivå. Transnational Institue ”A propósito de la cifras de la coca”, Amsterdam, september 2008.
Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter