Göran Dalhberg & Anders Johansson  Om censur

Mellan 1998 och 2004 ägde den amerikanske filmaren och medieteoretikern Kembrew McLeod rätten till ”freedom of expression”. Han ansökte om och fick rätt till frasen som varumärke från United States Patent and Trademark Office. Vem som nu har rätten till detta varumärke är oklart.

Aktionen illustrerade dels hur upphovsrätten driven till sin spets blir en begränsning för alla andra än rättighetsinnehavaren, dels hur även yttrandefriheten manifesterar sig som en exklusiv vara – en bild som förmodligen är sannare än den liberala tron på yttrandefrihet som en allmänmänsklig realitet. Möjligheten att yttra sig fritt har alltid varit förbehållen vissa människor, men kanske håller yttrandefriheten nu på att privatiseras i en mer övergripande bemärkelse. Från att ha varit en produkt av ett offentligt samtal verkar det fria yttrandet bli alltmer avhängigt av rum som upprätt-hålls av ekonomiska skäl. En av Muhammedkarikatyrerna trycks nu upp igen och säljs av det danska Trykkefrihedsselskabet.

Advokaten och författaren Anthony Julius beskriver i senaste numret av tidskriften Index on Censorship en annan av privatiseringens konsekvenser: självcensuren. Hans exempel är konsten, och kan läsas som en kommentar till de gångna diskussionerna om Konstfack: ”Alltför ofta är attityden idag att man inte vill ha några problem och att man ändå inte intellektuellt sett anser sig ha en tillräckligt bra grund för att försvara det ena eller andra verket; det verkar ändå inte ha sådana förtjänster så det är lika bra att undvika trubbelfaktorn.” När Sveriges kulturminister deklarerade att verken inte var konst var det ett sätt att just undvika trubbel – det är lättare att diskutera skadegörelse än konstens gränser.

Att yttrandefriheten snävas in – förmodligen mer av ekonomiska intressen än religiösa – skulle kunna relateras till ett säkerhetstänkande som blir alltmer utbrett. Människor tror inte längre att myndigheterna kan garantera deras rättigheter och den säkerhet som krävs för att kunna yttra sig fritt, våga överskrida det privata utrymmet. Rädslan sprider sig – få branscher växer så snabbt som säkerhetsindustrin.

Om yttrandefriheten privatiseras gäller det samma för censuren i vid bemärkelse. Just nu pågår en utredning om Statens biografbyrås framtid. Allt talar för att den kommer att resultera i att den svenska vuxencensuren av biograffilm avskaffas. I andra länder och på andra områden har marknaden själv sedan länge reglerat utbudet, bland annat genom rekommenderade åldersgränser. När bredbandsleverantörer nu tvingas lämna ut uppgifter om upp- och nedladdare handlar det visserligen om rapportering snarare än självreglering, men samtidigt är det en del av samma tendens: att regleringsuppdraget, bevakningsuppgiften, läggs på de privata aktörerna.
Det är en utveckling som onekligen inte är riskfri.

Upprinnelsen till det här numret är ett konstverk, Markus Öhrns Magic Bullet, som visades vid Göteborg Filmfestival tidigare i år. Verket består dels av alla de filmklipp – sammanlagt 49 timmar – som censurerats av Statens biografbyrå från 1911 fram till idag, dels av censorernas beskrivningar av de censurerade klippen. Ett urval av de senare presenteras i detta nummer. Öhrns verk ger inte bara en ovanligt bra bild av hur föreställningen om vad som är farligt – och i förlängningen normalt – har förändrats under de senaste hundra åren; det ger också en bild av det godtyckliga i all censur. Kanske är det den aspekten som gör censuren som fenomen särskilt intressant: det idiosynkratiska, det taffliga – plötsligt framträder censuren som allt annat än den absoluta makt den ofta utmålas som.

Under filmfestivalen ackompanjerades Öhrns verk av ett antal föreläsningar i Gläntas regi – de presenteras här i tryckt form. Filmcensorn Ulf Dahlquist betraktar den egna verksamheten i ett internationellt perspektiv, Edda Manga reflekterar över den föreställning om ”det förråande” som motiverat den svenska filmcensuren, Karolina Ramqvist ger ett exempel på hur censuren kan lära ut vad den syftat till att förbjuda, Dave Boothroyd indikerar att censuren kanske alltid föregår yttrandefriheten snarare än tvärtom.

Med några undantag anknyter numrets övriga texter på ett eller annat vis till samma tema.
Det handlar om bekännelser i litteraturen, upphovsrätt, tystade journalister, kontroversiella foton, filmklippets politik med mera. I bästa fall blir det samlade resultatet ett problematiserande av vad censur är. För även om den svenska filmcensuren avskaffas vore det naivt att tro att censur är något som tillhör det förgångna. I det tidigare nämnda numret av Index on Censorship berättar filmteoretikern Julian Petley om ett fall som snart kommer upp i rätten i Storbritannien.
Den trettiofemårige statstjänstemannen Darryn Walker är åtalad för att han på internet publicerat sin novell ”Girls (Scream) Aloud”, som handlar om hur medlemmarna i (den verkliga) popgruppen Girls Aloud kidnappas, våldtas och stympas, varefter deras kroppsdelar säljs på eBay.
Den brittiska tabloiden Daily Star anmälde texten till Internet Watch Foundation som i sin tur anmälde den till polisen. Censurens vägar är inte outgrundliga, men krokigare än kartorna låter påskina.

Göran Dahlberg & Anders Johansson



Omslag

Pris: slutsålt
Beställ nummer.

Recension av numret i Dagens Nyheter