Anders Johansson  Inledning: om estetik och politik

Varför är det så många politiskt engagerade människor som direkt eller indirekt håller på med konst? Vore det inte vettigare att ägna sig åt, tja, partipolitik? Möjligheten att realisera sina visioner borde rimligen vara större där. Liksom pengarna. Klädkoden är förstås lite striktare, men det kanske man kan ta om man får utlopp för det där politiska engagemanget. Eller är det just det som är problemet med politiken: att den inte längre är politisk?

Det beror förstås på vad man menar med politik, men även om man nöjer sig med Nationalencyklopedins inledande allmänna definition – ”processen att erövra och utöva makt i offentliga sammanhang” – är frågan berättigad: fyller den politiska apparaten (politiska partier, riksdag, kommunfullmäktige, regeringskansli, politiska utskott osv) verkligen den funktionen idag? Utövar det politiska systemet makt? Det är svårt att neka till, men frågan är om det inte är mer upptaget av att frånhända sig makt än att erövra densamma. Vilar det inte en tilltagande maktlöshet över det vi i vardagslag kallar politiken?

Det är i så fall en förklaring till konstens attraktionskraft. Konsten – litteraturen, musiken, bildkonsten, arkitekturen … – erbjuder just det där som politiken saknar: möjlighet att förändra och forma ett material, kraft att påverka människors känslor och världsbilder, frihet att pröva nya idéer, självständighet, kompromisslöshet, belönande av engagemang snarare än lydnad. I alla fall i teorin.

Istället för att förklara att det här numret på sedvanligt Gläntavis är spretigt och mångsidigt, skulle man kunna påstå att det är ytterst enhetligt. Fler texter och bilder kunde förvisso ha lagts till och vidgat helheten, men inget inslag i numret kan pekas ut som perifert eller mindre viktigt än något annat. Fast det påståendet har onekligen en mer allmän giltighet. Dessvärre. Det gamla slagordet att ”allt är politiskt” har stelnat till en schablon som är både sann och falsk: om allt är politiskt så är givetvis, som Jacques Rancière en gång noterade, inget politiskt. Och att överhuvudtaget tala om estetik när kultursidorna fylls av brandtal för det sköna och eviga estetiska värden å ena sidan, och en googling leder en till webbsidor om skönhetskirurgi och motorvägsbyggen å den andra, är lika vanskligt. Om båda begreppen – politik och estetik – är svårundvikliga, så är de alltså samtidigt alltmer belastade och diffusa. En tanke med det här numret är att det i det läget, i ljuset av både kommersialism och dilettantisk pseudokonservatism, är angeläget att på en och samma gång vidga diskussionen och fördjupa den teoretiska förståelsen. Tillbaka – till Spinoza, Kant, Benjamin och Arendt! Vidare – mot panspektrocism, minröjning, krigslögner och snabbköpsköer!

”När konstverk blir politiska är det inte sällan för att de lämnar det avsedda området för tolkning och mening och skjuter iväg i en helt annan riktning” skriver Catharina Gabrielsson i sitt bidrag. Även om man nog ska akta sig för att göra den iakttagelsen till en generell definition av vad politisk konst är så är den träffande. Irans prästerliga råd läser en engelsk roman och en global politisk konflikt uppstår. Skärningspunkterna mellan estetik och politik finns att döma av den händelsen på helt andra platser än de en gång gjorde. Kartan måste ritas om. Eller är det en förhastad slutsats? Finns det fortfarande en outforskad politisk halt i det moderna – modernistiska – autonoma konstverket, om man bara skärskådar det tillräckligt noga? Bygger inte en hädisk romans politiska slagkraft i grund och botten fortfarande på dess estetiska autonomi? Har den konceptuella poesin lyckats lämna det estetiska, eller bara inrättat ett nytt estetiskt rum?

Just Rancière är tveklöst den teoretiker vars försök att säga något nytt om relationen mellan politik och estetik har rönt störst internationell uppmärk¬samhet under de senaste åren. Inte oväntat dyker han upp i flera artiklar också här. En av Rancières poänger är att politik i själva verket är något säll¬synt: politik är den händelse där den rådande ordningen för vad som låter sig sägas och synliggöras bryts. Det är ett sätt att tänka politik som förtydligar den potentiella kraften i litteratur, bildkonst, musik osv. Samtidigt är det ett perspektiv där gränserna mellan konst och icke-konst framstår som mer oklara än de traditionellt har varit. Ett tidskriftsnummer – som vårt förra – bestående av påhittade ord är i det perspektivet en politisk intervention så god som någon. Den här gången uppfinner vi emellertid inga ord; den här gången reflekterar vi över dem. Utan pardon.

Anders Johansson


Idén att ge ut en samling texter kring temat estetik och politik uppstod under Cecilia Sjöholms och Fredrika Spindlers forskningsprojekt Den oöverskådliga konsten. Inom ramen för projektet hölls konferensen Estetik och politik 2006 (i samverkan med KTH och Nordic Network for Law and Literature), där några av bidragen i detta nummer först tog form. Vi är stolta över att här, för en svensk publik, kunna presentera dessa och andra originaltexter skrivna av några av den internationella estetiska diskussionens viktigaste aktörer.

Omslag

Pris: SLUTSÅLD
Beställ nummer.