Anders Johansson  Nonfiction

USA-hat, porrnovellens stil, humanistiska konspirationer, Rimbauds vapenaffärer – om detta och en hel del annat handlar essäsamlingen Nonfiction. Med Gilles Deleuze som teoretiskt bollplank närmar sig Anders Johansson inbördeskriget i Peru och den svenska samtidsromanen med samma attityd: ”fakta” och ”fiktion” är i det perspektivet två falska beteckningar som hindrar oss från att se det avgörande.

Bläddra i boken.

Anders Johansson (1968), är verksam som redaktör, kritiker och litteraturforskare.

Glänta produktion, Februari 2008
260 sidor, Mjukpärm

ISBN: 978-91-976842-4-8

Björnen sover, USA-hat, Martina Lowdens löpsedlar, porrnovellens stil, Mel Gibsons Jesusrobot – om detta och en hel del annat handlar Anders Johansons nya bok. I tio essäer som hellre riskerar haveri än serverar färdiga tankar försöker han frigöra sig från det säkra och osäkra det fria, i litteraturen såväl som i verkligheten. Det börjar med folkpartisten Cecilia Wikströms motion om införandet av en litterär kanon i skolundervisningen, och slutar med ett försök att skriva slarvigt. Nonfiction är ett försök att bryta ner gränserna mellan skönlitteratur och facklitteratur, vetenskap och essäistik, tänkande och skrivande, underhållning och upplysning, politik och estetik. Med i första hand Gilles Deleuze som teoretiskt bollplank närmar sig Johansson det blodiga inbördeskriget i Peru med samma attityd som han vänder sig till den svenska samtidsromanen: ”fakta” och ”fiktion” är i det perspektivet två falska beteckningar som hindrar oss från att se det avgörande. Och det avgörande är kanske den föränderlighet som karakteriserar både verkligheten och litteraturen, den icke-begreppslighet som trotsar varje definition. Nonfiction tar vid där Johanssons Avhandling i litteraturvetenskap slutade. Engagemanget är detsamma, bara kompromissviljan är mindre.

Förordstext:

I oktober 2007 lämnade den folkpartistiska riksdagsledamoten Cecilia Wikström in en motion om införandet av en litterär kanon i skolundervisningen. ”Litteraturen”, skriver hon i motiveringen, ”är en ingång till svenska språket men binder också samman generationer, minoriteter och landsändar med varandra och ger oss gemensamma referenspunkter när det gäller den svenska litteraturen och historien så som den speglas av svenska författare genom seklerna.” Det finns något i den beskrivningen jag sympatiserar med: sättet att vrida litteraturen ur dess autonomi; att förbinda den med geografiska och politiska omständigheter; med tid, språk, läsare och så vidare.

Omslag

”litteraturvitenskapen har bruk for Johansson for å komme seg ut av den akademiske ghetto, men sannelig, verden har også bruk for litteraturvitenskapen, for sjelden har jeg lest så skarpe kommentarer til alt fra karikaturkrise […] til et Amerika post-911”.
(Susanne Christensen, Klassekampen)

”Essäns löfte om att pröva det oprövade, att tänja gränser och sätta såväl skrivandet som den skrivande på spel förvaltas suveränt av Johansson.”
(Magnus Persson, Svenska Dagbladet)

”Redan här, på sidan 61, börjar jag hoppas att Anders Johansson ska bli Akademiens ständige sekreterare eller få någon motsvarande bekräftelse. Inte för hans skull, utan för att den sortens briljans behöver fin-sanktion för att få rejält inflytande. […] Vid sidan av de stissiga ämnesvalen, tankekedjornas punktlöshet, det stora skarpsinnet, är det nog aggressionerna, förändringslusten, som gör Nonfiction så äventyrligt bra”.
(Malin Ullgren, Expressen)

”Sverige har inte många kritiker med Johanssons teoretiska mognad, intellektuella hängivenhet och sant självprövande inriktning. Att läsa honom innebär alltid att träda i förbindelse med ett tänkande, snarare än att exponeras för färdiga idéer.”
(Magnus William-Olsson, Aftonbladet)

”Det känns ganska fint att få vara med och läsa terrängen, och åtminstone kunna låtsas vara en duktig orienterare.”
(Lisa Ahlqvist, GP)

"ifrågasätter, dissekerar och pulveriserar förutsättningar och förhållningssätt på ett sätt som ofrånkomligen smittar av sig på läsaren".
(Ann Lingebrandt, Helsingborgs Dagblad)

”Huruvida Johanssons resonemang är hållbara eller inte kan diskuteras. Själv kan jag dock inte låta bli att känna en viss förtjusning över den vitala intellektuella energi som flödar ur den lustiga boken Nonfiction.”
(Bo G Janson, Dalarnas Tidningar)

”Sedan händer det något. Antingen är det med texten eller mig. Bitarna faller på plats. Helt plötsligt tycker jag mig förstå vad han är ute efter och dras med i virvlarna.”
(Mikael R Karlsson, Borås Tidning)

”Detta är essäer när de är som bäst, intellektuella samtal med läsaren där inga färdiga svar lämnas.”
(Magnus Öhrn, BTJ)

"Den får mig att vilja brista ut i entusiastiska exklamationer: detta är viktigt! detta är bra! Den är fylld av kompromisslöshet och självkritik. Den ställer frågor snarare än ger svar. Och fastän diskussionen ofta snuddar vid världens jävlighet gör boken mig upprymd. Johansson visar hur det vi kallar humaniora faktiskt kan ha en positiv uppgift, kan visa att verkligheten är mera och större än vi tror. Hurra för det!"
(Julia Tidigs, Hufvudstadsbladet)