Glänta 1.21

Vill du beställa numret? Skicka oss ett mail på: info@glanta.org

Göran Dahlberg Inledning

Det går en ängel genom det här numret. Många olika figurer rör sig på de följande sidorna, men ängeln är på något sätt mest märkbar, så här i efterhand och i sin opåtaglighet: den går genom explosionens Beirut där såren på en väns rygg är som två djupa jack efter ett par vingar som skurits loss; genom James Baldwins New York där berättaren påminner om historiens ängel på jakt efter förgångenhetens möjliga facit; genom det Chicago som Eve L Ewing återvänder till i sin gendiktning av raskravallernas röda sommar där ängeln återuppstår ”ur den hårda svarta jorden”; och längs med det plank i Göteborg där Eric Magassa ledsagar oss på en vandring med stadens skuggor.

Historien om kostymen som Baldwin bar på Martin Luther Kings begravning 1968 utspelar sig strax efter ceremonin, i en tid då födelsen av nya rörelser pågår. Det är Aleksander Motturis berättare som för vidare vittnesmål om dessa händelser. Drygt fyrtio år senare, under våren 2021, hämtar New York-baserade Kira Josefsson inspiration från Angela Davis i sin text om framväxten av en ny medborgarrättsrörelse, The Prison Abolition Movement, ett nätverk av grupperingar som verkar för att avskaffa fängelsesystemet. De utgår från att en annan värld är möjlig, utan poliser och fängelser. Det är svårt att föreställa sig en sådan samhällsordning; samtidigt är de flestas bild av hur det är inne i ett fängelse diffus, en värld bestående av skuggor av det som är mer bekant, det som är utanför murarna. Angela Davis beskriver denna dubbelhet, att både vara hypersynlig och osynlig, som en av fängelsets ideologiska funktioner: ”det fråntar oss vårt ansvar att på allvar engagera oss i samhällets problem, i synnerhet de problem som skapats av rasism, och till en ökande grad, global kapitalism”.

Är det så att iscensättningen av kontroll har kommit att bli lika viktig som faktisk kontroll? I sin gemensamma analys av coronapandemins första tid, där de kombinerar statsteori och konstteori, svarar Marti Manen och Olov Fumarola Unsgaard ja på den frågan: ”Politiken har på alla nivåer varit inriktad på att påvisa makt, där man använt ord som ’rekommendation’ för att uttrycka en politisk vilja och befallning utan att behöva gå igenom systemet: en gesternas politik, ett gesternas språk, en performativ politik.” I den här typen av undersökning har skribenterna inte privilegiet att blicka särskilt långt bakåt. De försöker fånga det som låter sig fångas i flykten, genom att följa detta sällsynt flyktiga virus över allt fler och allt mer mångskiftande gränser. Nationalstaternas vanmakt visar sig i en närmast desperat strävan efter kontroll och i motsägelsefulla strategier som allt mer liknar samtida performancekonst.

Världen hemsöks av kontrollbehov, territoriellt såväl som medborgerligt, ett arv med djupare rötter än den moderna nationalismen. Det är en hemsökelse som inte enbart drabbar samhällen, utan även dess institutioner och ämbeten. Vad innebär det egentligen att vara sammanlänkad med något som sägs ha försvunnit, men ändå, tidvis, har en närmast överväldigande närvaro? Gränserna blir otydliga mellan det ena och det andra, mellan synligt och osynligt, mellan skuggan av historiska figurer och skuggan av framtida. (”Är drömmen minnet eller tvärtom”, Jenny Tunedal.) Den som kontrollerar dessa gränser gör också anspråk på att göra det overkliga verkligt, och tvärtom. Som nyutnämnd professor vid Uppsala universitet försöker Ulrika Dahl besvara frågan ”Vad är en kvinna?” medan hon vandrar genom Engelska parken och Linnéträdgården i riktning mot hennes institution i Afrikahuset. Svaret fortsätter att gäcka henne, och frågans våldsamma historia blir allt mer påtaglig under promenaden mellan universitetsvärldens elfenbenstorn. 

Explosionen i Beirut innebar att minnen och känslor gjorde sig påminda på ett märkligt fysiskt sätt i staden. Jana Traboulsi från tidskriften Bidayat beskriver i sin text hur hon strax efter händelsen mötte en nära vän på gatan, men utan att känna igen henne. ”Hur kunde vi inte känna igen varandra direkt? Aliya är min närmaste vän, jag har känt henne i ett kvarts sekel. Vad är det för groteska miner våra ansikten bär?” Varje morgon vaknar Beirut av att allt kommer tillbaka igen, dess invånare vaknar efter nattens frist inte som invånare utan som brickor i ett spel, ett krig. Runt om i världen undrar alla hur de har det i Beirut, men trots det har de aldrig varit ensammare än just nu, skriver Traboulsi. Fortfarande är det ingen på stadens gator som vågar fråga någon annan ”Hur är det?”. Vem som helst kan ha förlorat allt, vem som helst kan ha sår på ryggen.