2016-11-22 Om det inte var verklig gråt, hur kommer det sig att jag vaknade?

Eftersom jag inte tillåts ta del av någon utbildning i Sverige så är drömmandet den enda förmåga jag verkligen getts tillfälle att utveckla. Det har jag å andra sidan blivit närmast expert på. Jag drömmer numera i tydligt avgränsade avsnitt, som skiljs åt av kortare pauser. Jag vet exakt när en dröm avslutas och nästa tar vid. Samtidigt är det svårt att veta vad som är, eller var, en dröm, och vad som är, eller var, verklighet.

Mamma och jag är på väg hem till vår lägenhet när Groucho Marx dyker upp i trapphuset. Han har ett märkligt flin och följer efter oss i korridoren. Utan ett ord går mamma och jag in i lägenheten och stänger dörren om oss. Väl där inne inser vi att komikern i korridoren är ute efter att döda oss. Vi låser dörren och staplar möbler framför den, fortfarande utan att prata med varandra. När vi går fram till av fönstren för att dubbelkolla att det är stängt dyker hans ansikte upp där utanför. Fönstret ser ut precis som fönstret i mitt rum på fjärde våningen i Göteborg. Jag skriker till i samma ögonblick som mamma skriker, och vi bryter drömmens tystnad.

Paus.

Jag är på fest i Iran, lägenheten är full av vänner och människor jag knappt känner. Gästerna är snyggt klädda, i vackra färger. Vi dricker drinkar, äter mat, lyssnar på musik, dansar, pratar, skrattar… Men så skiftar ljuset, och i dunklet förstår vi att anledningen till att vi samlats är att en vän ska lämna Iran för ett annat land och aldrig kommer att kunna återvända hit. Sorgsna sänker vi rösterna och samtalar lägre. I nästa stund framträder mitt svartvita ansikte i närbild. Det finns nu två ansikten i drömmen, två kroppar – en Samira som är på fest och sörjer en vän som ska lämna landet, och en annan som betraktar alltihop och storgråter, gråter som en galning, trots att jag egentligen förstår att världen inte går under för att denna vän ska flytta utomlands. Tårarna rinner över mitt hår och min tröja. Jag vaknar och drar handen över håret, men det är torrt. Jag lägger händerna över ansiktet och mina lika torra kinder. Om det inte var verklig gråt, hur kommer det sig att jag vaknade? Jag somnar om igen.

Paus.

Jag har återvänt till Iran och befinner mig på landsbygden. Jag uppehåller mig här i hemlighet, men samtidigt känner jag mig fri. Några vänner har bjudit in mig och vi sitter och pratar. Kanske berättar jag något om min tid i Sverige, eller så pratar de om sådant som hänt medan jag varit borta. Vi sitter runt en brasa utanför huset och äter. Vi pratar om vilken sorts svamp vi tycker bäst om. Jag pratar om alla möjliga sorters svampar och märker på mina vänner att de tror att jag pratar om hallucinogena svampar, och att de diskret försöker få mig att förstå att sådana är de trots allt bekanta med. Kanske tänker de att jag blivit tokig av att behöva gömma mig på det här sättet. I Iran finns nämligen i stort sett bara champinjon. När solen går ner övertalar jag två av dem att följa med mig ut i skogen, som i själva verket inte är mer än en bit övergiven åkermark. Jag är fast besluten att hitta en sorts kantarell som är gul och rosa, men hur vi än letar så hittar vi den inte. Någonstans vet jag att det är omöjligt att hitta just den sortens kantarell i den iranska skogen, samtidigt vet jag att den existerar. Men om den varken finns i drömmen eller i Iran? Medan jag går där i gräset lägger jag på minnet att jag ska kolla upp om det möjligen är i verkligheten sådana svampar kan återfinnas.

 

Comments are closed.