2016-10-27 Det är ingenting att oroa sig för

Återvändsgränden är folktom och grå. En grå tankbil blockerar infarten. Min vän, en fet man i grå kläder, faller plötsligt till marken. Två andra vänner till mig är också där, jag ser dem inte men jag hör dem. “Det är ingenting att oroa sig för”, säger de. “Han lade sig bara ner.” Men vännen på trottoaren är död. “Det är du som har dödat honom”, säger vännerna nu. De pekar på en grå leksakspistol som ligger slängd på marken. Fram tills nu har jag varit säker på att jag befinner mig i en dröm. Men i samma stund som jag förstår att min vän inte kommer att resa sig igen blir jag övertygad om att det hänt på riktigt. Är det jag som skjutit honom?

Alltihop tycks iscensatt och det är jag som är måltavlan. Polisen är på väg och jag måste hitta ett sätt att fly härifrån. För ett ögonblick rusar allt genom mitt huvud – jag kommer inte hinna packa det jag behöver ha med mig, jag måste hitta någon som vill sälja ett pass och resehandlingar till mig, jag måste bestämma mig för att lita på den personen, betala och sedan faktiskt få passet… Det är som att händelseförloppet, mannens död, alltihop, arrangerats för att jag återigen ska tvingas till en punkt då jag måste fly landet, bara att det denna gång är Sverige jag måste lämna, att det denna gång är ett mord jag anklagas för.

Det svartnar för mina ögon, mitt hjärta slår mycket fort, det sticker i halsen som av långa nålar. Smärtan är så skarp att jag vaknar av den, med ena handen framför munnen som om jag skulle kräkas. Min vän som ligger bredvid mig vaknar och säger “Vad är det som händer Samira?”. Och sedan “Det är bara en dröm.” Jag svarar “Jag drömde att jag mördade någon.” Då säger han “Det är ingenting att oroa sig för.”

Det är mitt i natten och dunklet gör allt i rummet grått. Han som ligger bredvid mig är svensk. Färgskalan är densamma som i drömmen, hans ord är desamma som vännernas i drömmen, lugnar han mig nu för att han tycker om mig och vill skydda mig eller för att jag ska vara kvar här när polisen kommer? Jag sätter mig upp i sängen för att verkligen känna att jag är vaken. Det hjälper inte. Jag bestämmer mig för att gå upp och kissa. På väg tillbaka genom köket stannar jag och skriver ner vad jag drömt på ett papper på köksbordet för att händelsen i gränden ska bli en text och lämna mina tankar. Nu är jag färdig och måste återvända till sängen. Men hur kan jag vara helt säker på att jag är trygg här? På att jag inte återigen måste fly?

 

Comments are closed.