2016-06-14 En resväska i min egen storlek

Snart har det gått fem år sedan den dag då jag tvingades välja vilka av mina skor, kläder, böcker, tidskrifter och stenar insamlade på olika berg som skulle packas ner i en resväska lika stor som jag. Och lämna allt jag inte lade ner i väskan bakom mig. Nu, fem år senare, har de saker jag tog med mig skapat sig nya identiteter i ett land som inte är deras. Böckerna står placerade i hyllor bland böcker på andra språk, språk de inte behärskar. Den persiska texten blir en dekoration.

Kläderna och skorna har jag slitit ut, och vissa av dem har blivit för stora. Men de låter mig inte behandla dem som man annars behandlar uttjänta ägodelar, jag kan inte göra mig av med dem. De har rört vid min kropp. Och vid min stad. De bruna läderstövlarna bar jag när jag åkte taxi genom Teheran. Den mörkröda sjalen, som numera täcker mina axlar, täckte tidigare mitt hår. De bär Teheran med sig.

I Sverige har jag tvingats anammat en minimalistisk livsstil, där mina vinterkläder förvaras i Oxevik, tillsammans med de flesta av mina böcker, medan jag bär mina sommarkläder i Göteborg. I takt med att utrymmena jag bor på blir allt mindre, växer problemet med att behålla en resväska i min egen storlek full av kläder jag inte längre använder.

Jag försöker intala mig att det bara är att slänga dem. Men den grå sjalen jag köpt på Åhléns vet inte ens att Teheran existerar. Hur det luktar i taxibilarna som kör genom stan. Och det är någonting den har gemensamt med alla mina framtida sjalar.  

 

Comments are closed.