2016-04-15 Jag saknar min mamma

Senast jag flög var det från Teheran. Jag lämnade min mamma på andra sidan gaten, men sprang tillbaka när det slog mig att min favoritparfym låg i handbagaget. Som tur var stod hon kvar, hon tog parfymen och den kom på posten några veckor senare.

Fyra år senare sitter jag i en annan flygstol. Lufttrycket, de små fönstren, flygvärdinnorna, allt tar mig tillbaka till Mehrabads flygplats. Plötsligt börjar tårarna spruta. För många tårar som kommer för snabbt. Som i en tecknad film. När jag skriver om det nu får bilden mig att skratta. Jag håller händerna om ansiktet för att inte blöta ner kvinnan bredvid mig. Hon säger något till mig. Jag svarar att jag pratar engelska. “Jag ville bara fråga om du är okej”, säger hon då. “Det är ingen fara”, säger jag. “Är du rädd för att flyga?”, frågar hon. “Nej”, säger jag. “Jag saknar min mamma. Senast jag flög tog jag farväl av henne.” Kvinnan bredvid mig är i femtioårsåldern och berättar på ostadig engelska om sitt jobb inom Göteborgs kommun. Hon är på väg till Umeå för någonting arbetsrelaterat, hon har aldrig varit där förut och beklagar att hon inte kommer att hinna se sig omkring. Vi dricker te ihop och jag säger att jag aldrig varit i ett så litet flygplan förut. Mitt i meningen inser jag att fontänen av tårar vridits av. Kvinnan har distraherat mig med sitt prat, som när man försöker trösta ett ledset barn. Jag är dålig på namn, men hennes ansikte är tydligt i mitt minne. Kaptenen säger: om femton minuter landar vi i Umeå.

 

Comments are closed.