2016-01-20 Soppa

Goran kokar och serverar en soppa. Alla som kan visa upp ett europeiskt pass får en skål. Nästan alla på konstnärsbaren är svenska, några av dem svarthåriga men uppvuxna här. Alla ställer sig i kö. Alla visar sina pass. Grönsaken som Goran kokat soppan på doftar starkt och jag tänker att han kanske valt den för att hjärnan ska fokusera på maten istället för på vad han ber om i utbyte mot den. Eller så är alla som besöker baren den här kvällen helt enkelt så tilltalade av sin europeiska tillhörighet att viljan till protest bleknar. Som den enda i rummet utan ett pass hade jag förväntat mig att de andra skulle vägra visa sina. Precis som alla med ett europeiskt pass borde göra vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Nästan alla som besöker baren den här kvällen är konstnärer, författare och aktivister. Flera av dem fotograferar flyktingar, skriver och läser om flyktingar, går på utställningar om flyktingar. Men när det kommer till soppa så visar de sitt pass.

Jag frågar någon av dem: “Är soppan god?” “Den är jättegod”, får jag till svar, “men varför äter inte du?” När jag säger att jag inte har något pass erbjuder hen sig att hämta en portion åt mig, med sitt svenska pass.

Jag skriver inte detta för att sätta dit någon. Jag vill säga något om vad som händer när befallningarna kommer ovanifrån, och vi lyder. Goran är vår vän och en konstnär vi känner till. Ska vi därmed göra som han säger? Eftersom Gorans syfte med soppan inte är att låta oss utan europeiskt pass gå hungriga, har han förberett en smörgås för sådana som mig. Med samma grönsak på som han använt i soppan. Smörgåsen är fantastiskt god, men lukten försvinner inte från mina fingrar på flera dagar.

 

Comments are closed.