2015-08-07 En soldat med kroppen full av splitter

Jag är en soldat med kroppen full av splitter, som ändå vill fortsätta strida. Men hjärnan klarar det inte. Migrationsverket vinner oavsett om de ger mig uppehållstillstånd eller inte. Nu har Migrationsdomstolen skickat tillbaka mitt ärende till verket för en ny prövning. Det är vanligtvis goda nyheter. Men jag flämtar efter andan.

Mitt fall är därmed nästan avslutat. Det är jag också. Varje morgon när jag vaknar tänker jag att min mamma dött under natten som gått. Medan jag sovit. Hela dagen försöker jag få tag i henne, men hon hör inte sin telefon. Tiden tänjer ut sig. Jag tänker: får jag bara prata med henne kommer jag att må bättre. Och så får jag tag på henne, och vi pratar. Men när vi lagt på hittar hjärnan på något nytt: kanske kommer mamma snart att drabbas av en märklig sjukdom, och innan jag hinner träffa henne igen kommer hon att dö. Eller så är hon redan sjuk, men ingen berättar det för mig.

Så här har det varit ganska länge nu. Förutom min stridsanda är det tanken på mamma som tidigare fått mig att fortsätta kämpa. Men nu invaderas min hjärna av en ny logik: om mamma inte har sett mig på fyra år, vad gör det om hon aldrig ser mig igen? Jag är som död för min familj i Iran. Nima och jag, vi är bilder i varsin ram. Enligt den logiken snuddar mitt liv hela tiden vid döden. Men jag är fortfarande starkare än den. Än så länge kan jag hålla mig borta från dödens gravitation, hålla mig kvar här på jorden.

 

Comments are closed.