2015-06-17 Varför slåss du mot dem?

Alla säger: Om du vill ha ett uppehållstillstånd av dem, varför slåss du mot dem? Du borde inte ha satt igång den här striden, du kan inte recensera vad Migrationsverket gör. Du borde inte ha citerat ur deras brev. Givetvis har de nu ett horn i sidan till dig. Och det är de som sitter på makten.

Dessa ”alla” är iranier, syrier, afghaner. Det vill säga människor som själva behöver, eller har behövt, ett uppehållstillstånd. De upplever inte att det är upp till dem att protestera mot systemet. Inte ens i det här landet, där man talar så mycket om yttrandefrihet.

Men det finns också vissa andra. Som försvarar det jag skriver om Migrationsverket. Som tackar mig för att jag synliggör den här sidan av Sverige. Dessa andra är alla födda i Sverige. De har aldrig behövt kämpa för ett uppehållstillstånd, de har antingen fötts svenska eller så har deras föräldrar redan vunnit striden mot Migrationsverket innan de föddes. Dessa människor vill veta vad som pågår omkring dem. De stöttar mig i asylprocessen och i det jag skriver. Och de gör allt detta från en säker plats. Det säger det de säger därför att de kan. De vet ingenting om att sakna den plats, det land, man tvingats lämna. Inget om att inte bli emottagen på den plats man anländer till. De vet inte vad det är att vistas i ett sådant mellanrum.

Det tredje sortens människor är de på Migrationsverket. I deras senaste avslag hävdar de att jag inte utgör något hot mot regimen i Iran då jag inte uttryckligen uppmanat till att den ska störtas. Samtidigt ifrågasätter de mina intentioner med att kritisera densamma. Det verkar alltså inte som att Migrationsverket har något emot recensioner. De föredrar bara att själva skriva dem.

Mina koordinater överensstämmer inte med någon av dessa grupper. För mig var inte Iran någon säker plats, och Sverige är det inte heller. I Iran var min röst protestens. Så är det här också. Protestens, stridens, motståndets – mot allt det som är orättvist. Detta måste du alltid betala för. Att vara (eller inte riktigt vara) i Sverige, långt bort från min familj, är det pris jag betalar. Det är en kostnad större än mina tillgångar tillåter.

I Iran utkämpade jag bara ett krig, mot den religiösa klasstrukturen. Kampmetoderna ser annorlunda ut när man har ett absolut religiöst styre (i det här fallet Ali Khamenei). Man kan inte publicera något i de statligt ägda tidningarna. Eller recensera systemet, eller ens fira första maj, och samtidigt förbli vid liv. (Exemplen är oändliga. Sattar Beheshti är bara ett i raden.)

I Sverige utkämpar jag flera krig parallellt. Mot ensamheten, mot Migrationsverket, mot den religiösa klasstrukturen i Iran trots det geografiska avståndet till den. Jag vill inte hålla tyst om breven från Migrationsverket. Eller om Ali Khameneis och hans vänners repression mot alla som inte låter sig inordnas i den struktur de själva lever gott på att upprätthålla.

I brist på annat är yttrandefrihet vad jag har (om än kanske högst tillfälligt) här. Möjligheten att yttra mig om vad som pågår i Iran och i Sverige, och möjligheten att yttra mig om att Migrationsverket försöker få mig att inte prata om det.

 

Comments are closed.