2015-04-16 Galaxresa

Tvåhundra tusen människor ansökte om att få bli en av de hundra som reser till Mars utan returbiljett. Av dessa hundra är nu tre iranska passagerare. Jag läste en intervju med en av dem, Elaheh, 22 år gammal. När man först ser rubriken, “Galaxresa”, verkar det kul. Hon gör det för den teknologiska utvecklingens skull, säger Elaheh. Men efter att jag läst intervjun vågar jag inte ens titta på fotot av kvinnan. Jag förstår att hennes främsta avsikt inte är att resa till något, utan från. Dessa människor lämnar allt när de reser, på ett absolut sätt. Och far mot ett liv de inte vet något om, mot en plats de inte vet någonting om. Från alla minnen och alla de människor de är beroende av och alla de platser de älskar. De lämnar också alla sina böcker. Och sina familjer. För att resa till Mars.

Jag läser kommentarerna till intervjun. Nästan alla iranier som kommenterar, och som själva lämnat sitt land, skriver att hon inte vet något om betydelsen av en familj. Att hon är ung och inte vet vad hon står i begrepp att göra. “Jag älskar människorna omkring mig, hur kan du inte göra det?”

Sedan slår det mig att varje flykting som lämnat sitt land har rest till Mars. För att aldrig återvända. Varje annat land är en annan planet för en flykting. Jag är inte modig nog att titta på fotot av kvinnan som lämnar. Alla som lämnar en plats för att aldrig återvända är jag. Om och om igen lämnar jag, men mitt hjärta stannar kvar. Det finns bara en liten skillnad mellan oss andra och Elaheh. Hon tycks själv ha valt att resa till Mars.

 

Comments are closed.