2015-03-03 Min mammas kinder

Min mamma och Apollons mamma träffades i Iran. Min mamma skickade med henne en väska till mig. Idag vid frukostbordet sa hon plötsligt: “Du är så lik din mamma. Dina kinder är helt och hållet din mammas.”

Mammas kinder, när rörde jag senast vid dem? Eller kysste dem? Det måste ha varit min sista dag i Iran, dagen då jag lämnade henne. När jag tänker på hennes kinder kan jag inte längre minnas dem. Kan hon komma ihåg mina? Vad finns kvar av mig där?

För ett tag sedan, när vi pratade på Skype, sa mamma med glädje i rösten: “Sam känner igen dig. När vi pratar om dig eller någon frågar honom ‘Var är Samira?’ pekar han på en bild av dig.” Hela jag, min existens, har blivit till en bit papper, i en ram av trä.

 

Comments are closed.