2015-02-04 Klockan fem på eftermiddagen

När jag började läsa dikter var jag alldeles för ung. Vilken dikt jag än tog mig an, alltifrån Hafez till Hughes, var jag strax tvungen att lägga undan den för att fråga min mamma eller pappa om betydelsen av det ena eller andra ordet. Också när jag fått det specifika ordet klart för mig och återvände till dikten var det ofta svårt att förstå innebörden i den.

Familjen jag bor med har åkt till Iran, och min ständigt oroliga moder har bestämt träff med dem i Teheran. Hon vill se vilka dessa människor är som hennes flicka bor med. Hon vill tacka dem för att de tar hand om mig, kanske bli lite lugnare själv, när hon fått se vilka de är. Och, som alltid, skicka med alla möjliga saker till mig.

Lorca skrev en gång dikten “At five in the afternoon” till sin vän Ignacio Sanchez. Tiden för Ignacios död är inskriven i dikten, och jag har alltid haft en särskild relation till den – han dör vid samma tid som jag föddes, klockan fem på eftermiddagen. Men en strof har jag aldrig lyckats förstå, inte heller som vuxen. Raden där han talar om den döda vännens kropp och, i engelsk översättning, säger: “No, I will not see it.” I persisk översättning står det istället: “Nej, jag vill inte se den” (hur originalet på spanska lyder vet jag inte). Hur kommer det sig att han inte vill se sin vän? Vill han inte åtminstone säga hej då till honom?

Min mamma träffade familjen jag bor med för någon vecka sedan, och de skickade bilder av deras möte till mig. Några människor som över huvud taget inte känner varandra är plötsligt tillsammans, i ett och samma hem, och tar bilder på varandra som de skickar till mig. Kanske för att de vill berätta för mig att jag också är där med dem. När det första fotot kom tyckte jag först att det verkade oskarpt, men när jag tittade igen såg jag att deras ansikten framträdde tydligt. Det var jag som inte velat, inte förmått, se dessa ansikten. Efter det andra fotot la jag ifrån mig telefonen. Min mammas ansikte var ett annat än det jag lämnade när jag reste från Iran. Människan på fotot var en annan än den jag lämnat.

Nu, flera dagar senare, är jag fortfarande inte modig nog att titta på bilderna. Det är bättre att aldrig helt förstå vissa dikter. Jag behöver inte veta vad den där Lorca-raden egentligen betyder. Jag vill inte, kan inte heller, se.

Comments are closed.