2014-11-18 Allt detta är ett skyltfönster

Jag skulle önska att åtminstone den kvinnliga delen av personalstaben på Migrationsverket någon gång hamnade i Iran och kanske gifte sig med en iransk man. Så kunde jag sitta här och se hur många av dem som bestämde sig för att ta hjälp av smugglare för att ta sig ut ur Iran och tillbaka till Sverige. Skulle de fortfarande säga till iranska kvinnor som söker asyl att “ni kände ju till de iranska lagarna”?

Snart måste jag ta mig till Migrationsverket, för att köpslå om att de åter ska börja betala ut min ersättning, om att få ut mitt LMA-kort och få något slags boende. Jag känner många iranier med liknande problem.

Om jag för en stund försöker se på mina vänner med Migrationsverkets blick: I Iran pågår inget krig, ingen svält, vädret är skönt och landets kassakista är full av oljepengar, de turister som tar sig till Tehran (även om de inte är många) skriver vykort om att staden ser ut som en gigantisk skönhetssalong, alla är snygga och kör bilar av den senaste modellen, köpcentren är utmärkta. Men allt detta är ett skyltfönster. För turisterna letar sig inte in i rättssalarna. De går inte hem till folk. De råkar inte ut för säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten. De kanske inte ser eller förstår hur många av de kvinnor som står på gatorna om kvällarna, står där för att sälja sina tjänster – hur många av de kära männen som är köpare och kunder.

Men varför står de där? Varför går så många kvinnor – så många unga kvinnor – på gatorna och säljer sina kroppar?

Om turisterna bara skulle gräva lite djupare i den frågan, så skulle det visa sig hur många av kvinnorna som har velat skilja sig från sina män på grund av att de farit illa, men inte haft laglig rätt och därmed blivit tvungna att fly; hur många som på grund av sina manliga familjemedlemmar, fäder eller bröder som försökt gifta bort dem eller isolera dem i hemmet, har känt sig tvungna att fly; hur många av dem som blivit utfrysta ur sina familjer och samhället på grund av homosexualitet.

Det finns annat som inte syns också. De mödrar som förlorar vårdnaden om sina barn i alla instanser – i nästan samtliga fall betraktas barnet som faderns och om fadern råkar vara avliden så är barnet faderns fader. Det vill säga, en mor har mindre rätt till sitt barn än barnets farfar.

Allt detta är delar av Irans styre: kvinnofientliga lagar, patriarkala lagar, sharialagar.

Är det utifrån turistens bilder som Migrationsverket fattar sina beslut? Läser de inte Irans lagstiftning? Tror de att alla dessa problem är ett resultat av kvinnors vilda fantasier?

Har Migrationsverket och de svenska domstolarna inte tillgång till information om iranska kvinnors skilsmässor från iranska män i Sverige, där de utsätts för exakt samma slags krav och hot från männen: drick inte, gå inte till simhallen, klä dig inte så och så, sök inte arbete?

Jag försöker sätta mig in i Migrationsverkets sätt att tänka, men kan inte förstå hur dessa anledningar – eller en enda av dem – inte kan vara tillräckliga skäl för någon, i synnerhet en kvinna, att lämna – eller tvingas lämna – Iran.

 

Comments are closed.