2014-09-15 Trodde du att du skulle få ett pris

Hon ställer kastrullen på spisen. Häller i lite olja. Hackar morötterna i tunna skivor. Blandar morötterna i kastrullen tillsammans med gröna bönor, och ropar till Houmaan att han ska sluta tjata, att hon inte orkar, hon har för mycket att tänka på, och en tår faller ner på skärbrädan. Jag börjar skrubba svamparna medan hon hackar korven. Han är bara fyra år gammal, säger jag. Jag vet att det är svårt för er, men ni borde vara glada över att han inte förstår vad som pågår, över att han inte kommer minnas svårigheterna när allt är över och han är äldre. Jag lägger över svamparna på skärbrädan. Som om hon fortsätter på en mening som har påbörjats i hennes huvud säger hon, med gråten i halsen: Hur många gånger sa jag inte, Hesam, för fan, inte ens sådana som har kontakter högt upp slipper undan dem. Trodde du att du skulle få ett pris för att du avslöjar vad Sepah stjäl? Nejdå, det enda som händer är att de ser till att du försvinner från jordens yta. Han lyssnade inte på mig.

Hon torkar tårarna och blandar i svampen. Jag börjar röra i grytan med en stekspade. Houmaan sitter på golvet och skäller ut sin favoritbil.

Hon lägger upp majonäs i en skål och blandar i salt, svartpeppar och lite citronjuice, och fortsätter: Hesam, varför bryr du dig ens? I det här landet är alla tjuvar. Alla stjäl från varandra. Vem är du egentligen? De har mördat så många och du kommer att bli ytterligare en, ingen kommer ens att komma ihåg dig. Men han släppte det inte.

Jag lyssnar på vad Malihe säger och det är som om hon beskriver en film. Som om det liv hon berättar om och som jag ser framför mig inte kan vara verklighet. Hon häller över grytan i en serveringsskål och sprider riven ost över. Osten smälter snabbt, lika snabbt som Malihe och Hesam blev tvungna att fly Iran och komma till Sverige, lika snabbt som de fick avslag på sin asylansökan.

 

Comments are closed.