2014-08-14 Inget landskap är mitt landskap

Aldrig någonsin trodde jag, när jag fortfarande bodde i Iran, att jag skulle bli flykting. Varken av politiska eller civilrättsliga skäl. Somliga av mina gamla vänner är fortfarande arga på mig, vissa pratar inte med mig och andra har inte kommit över att jag reste utan att säga hejdå. Varför skulle de? De är ju kvar i Iran och har ingen erfarenhet av flykt. Men en flykt är precis detta: att gömma sig och försvinna och inte låta någon annan få reda på det. Tror de kanske att jag åkte iväg på semester eller en arbetsresa och struntade i att säga hejdå till mina vänner?

Flykten började en dag i gryningen och i skymningen tre dagar senare var den slut. Tiden från den första gryningen till den sista skymningen var kompakt av alla möjliga känslor. Hade jag stött på fler hinder så hade jag antagligen släppt taget om allt.

Nu vill jag fly igen. Till den plats jag flydde ifrån. Jag längtar efter min mamma.

Detta att två diametralt olika punkter i världen ordnar livet för dig så att du så starkt känner att du måste fly från den ena punkten till den andra, och vice versa.

Antingen måste en tredje punkt existera, en helt annan planet att landa på. Eller så finns det ingen punkt för dig, det vill säga: felet ligger hos dig. Att inget landskap är ditt landskap. Att inget landskap, ingen kultur och ingen lagbok, kan härbärgera dig.

 

Comments are closed.