2014-07-31 Jag ska ju inte stanna här

Jag har knappt råd med bussbiljetten till Gläntas redaktion, än mindre med en större resa. Och då pratar jag inte om en utlandsresa, för det är förstås inte att tänka på när man inte har papper på att man finns. Trots det tjatar hon om att jag ska komma och hälsa på henne.

Vi har känt varandra sedan vi föddes. Vi hade bestämt oss för att åka utomlands efter våra respektive examina och fortsätta studera ett par år innan vi återvände till Iran. Hon drömde om Bangalore och jag om Moskva. Tanken på att traska omkring på Röda torget fick mitt hjärta att klappa av längtan. Hon åkte till Bangalore och jag gifte mig. Hon studerade färdigt och jag flydde från Iran. Över skype visar jag henne min lärobok i svenska. Kolla här, säger jag, jag ska försöka lära mig svenska. Ja, det var väl på tiden, svarar hon. Du då, säger jag, du har varit i Bangolore i tre år och kan inte ett ord kannada. Varför skulle jag lära mig det, säger hon, jag ska ju inte stanna här.

I själva verket vet inte jag heller varför jag ska lära mig svenska. Myndigheterna här vill ju utvisa mig. Det finns ingenting som säger att jag kommer att få stanna i Sverige.

 

Comments are closed.