Jag måste säga att jag börjar känna mig som den föräldralösa Judy Abbot, eftersom jag hela tiden skriver till er med mina önskemål – även om ni är allt annat än vad hennes välgörare, Pappa Långben, var.

Kära Migrationsverket, jag är djupt tacksam över att ni slutligen bestämt er för att återsända mig mina låtsasviktiga kort. Jag är även tacksam över att ni av egen fri vilja – även om ni naturligtvis inte varit särskilt förtjusta över det – återfört de pengar som ni en gång, utan förvarning, tagit från mitt konto, pengar som jag alltså fått av er i första hand.

Vi visste ju hela tiden båda två att det skulle bli så – även om jag i min glädjeyra hade förträngt det – att ni skulle göra ert yttersta för att finna det absolut krångligaste sättet att överföra pengarna till mig. Istället för att sätta in pengarna på mitt konto har ni skickat mig ett utbetalningskort som jag kan växla in på närmsta Nordea-kontor, förutsatt att jag kan legitimera mig med “godkänd svensk ID-handling”, det vill säga svenskt körkort eller pass, det vill säga identitetshandlingar som ni mycket väl vet att jag saknar. På en direkt fråga till Nordea om möjligheterna att lösa ut avin med ett LMA-kort svarar de: “Det finns ett kontor i Södertälje som ska kunna hantera det.”

Eftersom mitt LMA-kort inte godtas av banken, har jag fått hjälp av en vän med att ringa till er på Migrationsverket och till banken, han kopplas fram och tillbaka och hänvisas hit och dit, för att försöka få tag på någon som kan berätta för oss hur jag ska gå tillväga för att få ut pengarna. Som vanligt slutar det med samma gamla svar: Vi vet inte.

Jag förmodar att ni inte vill såra mig, att det är därför ni säger ”dina pengar är utbetalda” trots att de inte nått någon adressat. Då är det bara logiskt att ni låtsas vara mig till lags, samtidigt som ni skapar nya, omöjliga situationer.

Vänliga hälsningar,

/Samira