2016-02-05 | 2016-02-05 Vandra


Jag borde räkna dem innan de blivit ännu fler. Antalet dagar sedan jag kom till Sverige. Antalet lägenheter, rum, förläggningar och hus jag bott i. Antalet flyttar. Jag tror att tiden jag tillbringat på en blå buss sedan jag kom hit motsvarar tiden jag inte suttit på en. Antalet gånger jag sorterat ut det mest nödvändiga bland de nödvändigheter jag har och lagt dessa utvalda saker i min vandringsryggsäck. Jag läste någonstans att efter tre flyttar har man förlorat lika många ägodelar som man vanligtvis gör i en eldsvåda.  

Tre saker har jag hela tiden haft med mig: ett par vandringskängor, min ryggsäck och en goretex-jacka. Jag har vandrat nordvästra Irans alla skogar i sällskap av dessa tre. En gång i veckan vaknade jag i gryningen, klädde på mig och började gå, nådde så småningom en eller annan bergstopp och återvände lycklig tillbaka hem på eftermiddagen. Dessa tre saker ger mig en känsla av trygghet i rörelsen.

Jag berättade för Johan att jag saknar att klättra, att stå på toppen av någonting. Han föreslog att vi skulle ge oss ut och vandra. Tanken på att återigen bestiga åtminstone en kulle eller en höjd gjorde mig överlycklig. Men när jag skulle plocka fram mina kängor kunde jag inte hitta dem. Jag letade överallt, till och med i köket, i varenda skåp och låda och resväska, jag kontaktade till och med några av de människor jag bott med för att försäkra mig om att skorna inte står kvar hos någon av dem. När jag hörde av mig till Johan för att ställa in sa han: ta ett par andra skor så åker vi ändå, och det gjorde vi.

Men jag vet fortfarande inte vart mina kängor tagit vägen, de som suttit på mina fötter från Teheran till Göteborg. Kanske saknade de bergen för mycket. Eller så har de brunnit i någon av de eldsvådor Migrationsverket orsakat. Skorna kanske tröttnade på ständiga flyttar, tröttnade på att gömma sig för att sedan återuppstå, rymma från förläggningar bara för att senare återvända till samma förläggningar, sova på vänners soffor, befinna sig i hyrda rum på osäkra villkor, flytta igen. Skorna kanske helt enkelt har lämnat mig. Utan att ta hänsyn till att jag fortfarande är i samma situation, att jag måste fortsätta vara i rörelse, men numera utan mina stridskängor på fötterna.