Makt – rörelse – längs linjen –

1

Natten, fredag. Jag röker med Drors mamma utanför restaurangen, vi sitter på kanten till en sorts plantering, löven kittlar mig i nacken och över pannan. Plina – som hon heter – röker någon sorts mycket starka israeliska cigaretter som hon har gömt i ett vanligt Marlboropaket. Vi har precis hört nyheten att den amerikanska båten har stoppats av maskerade, oidentifierade kommandosoldater i snabbgående zodiakbåtar, båtar som först några meter från hamnen hissade grekisk flagg. De talade inte med någon och vissa av oss misstänkte därför först att det rörde sig om israeliska soldater som opererade i grekiska vatten. Men antagligen var det grekiska elitsoldater, eller något sorts insatsstyrka. De pekade med automatvapen på de amerikanska passagerarna, vilka till största delen är pensionärer och andra äldre människor. Många av dem – mer än en fjärdedel, tror jag – har judisk bakgrund. Nu befinner de sig på sin båt som ligger i polishamnen, och viss förvirring råder kring huruvida de är fångade där eller om de får lämna den, men de gör något sorts sit-in av rädsla för att den ska beslagtas eller saboteras, med sin last av kärleksbrev. I den svenska gruppen är stämningen underlig den här natten: något sorts anspänning har släppt, och vi skrattar, skojar, men är också oroliga, nervösa. Vart rör vi oss nu? I vilken riktning?

Plina berättar om hur hennes make blev utesluten ur det israeliska kommunistpartiet för länge sedan, därför att han vände sig mot den sovjetiska idén om att historien var slut: “My husband wrote a paper”, säger hon och lyfter ett finger, undervisande. “He said in this paper that there is a thesis, and anti-thesis, and then a synthesis.” Hon blossar på sin otroligt starka cigarett. Hon är åttioåtta år gammal, israelisk sjuksköterska, övertygad kommunist. Hon har marscherat för freden i decennier. Hon har kortklippt hår med en tofs i nacken, ungefär som husockupanterna man kan se i Barcelona eller här i Aten. “But then – and this is what Hegel and Marx wrote, of course – then the synthesis becomes a new thesis, and there is a new anti-thesis. For this – they kicked him out. But it is true. History doesn’t end. It never ends. Things are always in motion.”

 

2

Lördagen. En förvånad väntan. Mycket ligger nu i advokaternas händer: de försöker bestrida det grekiska, ologiska beslutet att stoppa våra båtar. Många av oss ringer runt i sina nätverk, till partikollegor, tidningar, fackförbund. För oss andra – eller kanske för alla – präglas dagen av en sorts manodepressivitet: man kastas mellan en sorts flamsig eufori och avgrundsdjup besvikelse och en känsla av att läget hela tiden varit mycket värre än vad världens ledare har gett sken av. Varför reagerar inte EU? Clinton? Har blockaden av Gaza hela tiden, i hemlighet, varit outsourcad till Europa? Ett tag går Erik runt med tom, tung blick och stirrar på mig och Niklas och Helena som tramsar sönder huvudet på varandra, och sedan, när han blir på bättre humör, blir jag själv deprimerad och sitter alldeles stilla och stirrar ut i kvällen och undrar. Vad jag är med om. Varför den där jävla blockaden inte får brytas.

 

3

Christos berättade igår när vi satt i hans lägenhet och följde rapporterna om det grekiska förbudet mot våra båtar att lämna hamnen, att Grekland samtidigt också tog bort en lag som sedan militärjuntan gjort universiteten till fredade zoner vad det gäller polisiära och militära ingripanden. Man öppnade även för privatisering av utbildning, något som tidigare varit nästan otänkbart i Grekland.

 

4

Jag måste göra något. Jag skriver det öppna brevet till de talande, skrivande. Jag får fantastiska svar nästan omedelbart, och orden fortsätter strömma in hela eftermiddagen och kvällen. Ord är… något. Jag kom hit till Aten också för att se vad orden var värda, och jag lär mig denna dag att den handling som det är att uttala dem och att skriva dem, ändå är… något, i sin otillräcklighet. Jag kommer aldrig mer bli ensam.

 

5

Känslan. Att alla de ord som står i böcker om internationell rätt, att de fördömanden av blockaden som utrikesministrar och politiker har uttalat år efter år – att dessa ord inte betyder någonting. Men det finns andra ord. “Detta vill jag dela med dig: doften av Jasmin i skymningen,” skriver Sofia till mig, för att vidarebefordra till Gaza. “Jag reser mellan olika platser som jag försöker göra till ett ursprung,” skriver Mats. Ord. Vi i Freedom Flottilla 2 försöker segla längs den tunna, tunna linjen där orden i den internationella rätten kan användas inte bara för att rättfärdiga ännu ett bombkrig, ännu en invasion eller ännu en flyktingavvisning, utan tvärtom motstånd mot våldet, mot övergreppen, mot dehumaniseringen. Men andra ord fanns hela tiden i hemlighet över lagen. Lagen fanns aldrig. Det visste jag redan, och nu vet alla det. Rätten finns inte där borta. Rätten finns alltid bara här, i våra kroppar, tillsammans, alla, i rörelse.

 

6

På kvällen åker vi taxi genom Aten, tre gula bilar i kolonn, under palmernas blad. Vi åker i riktning mot havet för att äta middag hos den egyptiske man som var kock på den svenska båten under förra årets resa mot Gaza. Han bor i ett stort hus i sydöstra Aten med sin fru och sina två barn. Jag och han ber maghreb, kvällsbönen, tillsammans i vardagsrummet, medan de andra passagerarna sitter och äter och talar med varandra. Evert, medlem i en socialdemokratisk rörelse för tro och solidaritet, kommer senare säga till mig att det var fint att se hur vi bad mitt bland allt annat som pågick, bland rösterna och tallrikarna. Efter bönen och maten, som är fantastisk, förstås – det är magiskt att äta hemlagad mat, i ett hem, efter mer än en vecka på hotell – efteråt kommer samtalen, främst med kockens fru, en grekisk kvinna som har konverterat till islam, och som förresten känner Khim, polaren hemma i Göteborg, från någon konferens för konvertiter i Kuwait. Vi frågar henne om man inte i den grekiska delen av flottiljen kände till vänskapen mellan Papandreou och Netanyahy, och hon svarar att man naturligtvis visste att Grekland hade närmat sig Israel under hela året, och ännu längre, och att man i hemlighet fruktade att det som nu har skett skulle ske. Men man trodde inte att Papandreou skulle våga stoppa oss med tanke på allt annat som sker i Grekland just nu. Jag nickar, jag förstår. Jag lär mig om makten, dessa dagar. Vad den är. Vad den gör med människorna. Jag tänker på tårgasen på Syntagmatorget och på det våld med vilket man slog ner folkets kroppar. Hur man tystade deras röster. Men de har återtagit torget nu, och ropar genom nätterna, att makten ljuger.

 

7

Söndag. Ännu en mycket varm dag fylld av en sorts myllrande orörlighet och nervös energi. Jag dricker kaffe med Erik och Faraj en stund, vi känner oss allihop nedslagna. Jag går hit, till mitt hotellrum, och arbetar med orden, som inte är mina, orden som ni har skickat mot Gazas stränder, ord som känns som att de tillhör oss alla, vi som talar, sjunger. Jag vet inte. Det är åter ett annat sorts skrivande. Jag kan inte riktigt beskriva hur det var att komma hem från gårdagens middag och slå på datorn och läsa alla dessa ord. Jag ska försöka bli klar med texten i kväll, så att jag kan läsa upp den för de andra passagerarna också, under middagen. Vi bär alla varandras hjärtan i händerna nu, försiktigt, för att inte förtvivla.

 

8

En hemlös man sitter i en trappa utanför hotellet och klipper sig själv i nacken med en rostig, gammal sax: stora nakna fläckar, tofsar. Jag tänker åter på makten, makten bakom sin mask som den har tvingats kasta och nu förtvivlat försöker sätta på sig igen: det senaste argumentet för att inte låta oss åka mot Gaza från Aten är tydligen olika motsägelsefulla resonemang om Turkiets ockupation av Cypern. Bredvid mannen med saxen sitter en narkoman och använder ett kreditkort för att skrapa upp något – en opiat antagligen – i en glaspipa.

 

9

Igår, under middagen hos den egyptiske kocken, fick vi även höra att den lag som säger att östra Medelhavet ska vara fritt, den lag som Grekland alltså igår bröt upp genom att förbjuda oss att resa, är flera hundra år gammal: den härstammar från Ottomanska riket och har varit i kraft sedan sjuttonhundratalet. Men nu är den alltså bruten, ännu en frihet borttagen av ännu en bruten man, vars makt kanske snart kommer att vara bruten av folkhavet på Syntagma.

 

Comments are closed.