Och hjärtat kommer fortsätta, fortsätta

1

Åker till stranden med Niklas. Spårvagnen går från hållplatsen vid Syntagmatorget. Torget och gatan utanför parlamentet är mirakulöst nog fyllt av folk igen, efter de våldsamma upploppen igår. Många står vid staketet, ansikte mot ansikte med kravallpoliserna, och skanderar slagord medan de gör ett tecken med händerna: man håller upp ena handen i luften med fingrarna utspärrade, och slår på handens ovansida med andra handen. En sorts omvänd applåd, ett föraktfullt tecken.

 

2

Ordet idiot lär komma från den antika grekiskans idiōtēs, en person som inte aktivt är intresserad av politiken.

“Varför åker ni till Gaza? Är det inte bara en provokation?”

 

 

3

Spårvagnsturen tar mycket längre tid än vad vi hade väntat oss. Vagnen är full av människor, vi trängs, stöter in i varandra, Akropolis skymtar förbi i eftermiddagen, där ute bortom glaset – balkonger, vit kalksten, hotell – jag lutar pannan mot glaset och tänker på att när jag skrev romanen om min far och undersökte militärjuntan fann jag uppgifter om att det var juntan som byggde alla dessa hotell och gjorde Grekland till ett turistland. Kvällen kommer medan vi står där, hopträngda på spårvagnen. De vita kalkstensväggarna där ute ser violetta och apelsinfärgade ut i den sjunkande solens sneda ljus. Niklas säger: “Det är som att stå i en flyktkapsel på domedagen.”

 

4

Sedan Faraj sa att folket i Gaza har väntat i fem år nu, på att blockaden ska brytas – och i generationer, decennier, på en rättvis fred – tänker jag ofta på hur det måste kännas att veta att man aldrig kommer kunna få ett jobb eller en bostad. Hur det känns att inte ha en framtid utan bara ett ändlöst nu som töjs ut medan åren går. Att vänta sittande på en trottoarkant, att åldras utan att något ändras, utan att något sker, och världen ser på, och låtsas att de inte ser. Att vänta i Gaza måste vara som att leva inuti en sten, eller begravd under sand, med stenar i munnen.

 

5

Vi kommer fram till havet precis när solen går ner bakom en klippa i öster – en röd oblat, halvt försvunnen bakom taggiga silhuetter. Stranden är nästan tom: en bar utan gäster, några träbås för att byta om, enkla duschar. En grupp ungdomar sitter en bit bort och spelar gitarr, och längre upp från vattnet står en kvinna i hijab och tittar på medan hennes två barn spelar badminton – en av pojkarna ser ut som om han har downs syndrom. Jag vadar ut i dyningen, ut i de dånande vågorna. Jag tänker att Gaza och Israel finns där ute, och på det som Greklands representant – Vangelis – sa om “Medelhavets alla fria folk”. Jag står med vatten till midjan, och tänker på att längta bort, att jag alltid längtar bort. Sådana människor finns i Gaza också. Jag känner de fina, mjuka stenarna på botten mot mina fotsulor. Niklas doppar sig innan mig, men jag kastar mig ut i vågorna strax efter honom. Jag ligger på rygg med blicken fäst högt där uppe i den mörknande himlen.

 

6

Sabotaget mot den irländska båten är utfört på nästan precis samma sätt som det mot den svenska båten, men grövre.

 

7

Jag vill komma hem snart. Jag vill gå under träden på Linnégatan. Nej, jag vill aldrig komma hem mer. Jag vill aldrig lämna denna stad. Men jag längtar hem idag. Jag vet inte. Jag längtar efter människorna jag känner, efter min pappa, efter träden.

 

8

I en grekisk tidning citerades på onsdagen eller torsdagen israeliska tjänstemän som tackar grekerna för att de inte har låtit oss åka än. Senare i kväll, under middagen då vi alla kommer att ha samlats på en restaurang, kommer jag att få höra att även Netanyahu i egen hög person har tackat FN, USA och EU, och då särskilt Greklands premiärminister, för att de tillsammans med Israels säkerhetstjänst har hjälpt Israel att stoppa Freedom Flotilla 2. Jag tänker på de grekiska politikerna som har hindrat oss från att åka, mumierna som nu sitter i sitt parlament och röstar igenom ännu ett IMF-paket som grekerna inte vill ha, som de står utanför fönstret och ropar att de inte vill ha, med sina röster. Jag tänker på makten, att den är så avslöjad denna sommar att det inte längre går att blunda för att den är fullständigt utan relation till folket, till människorna. Den är bara en lögn. Den finns inte. Den är bara alla dessa föremål, alla dessa kravallsköldar och tårgaspatroner och patrullbåtar och automatvapen och elchockspistoler.

 

9

Och jag tänker, medan jag ligger och flyter på rygg i Medelhavet, på de Gazabor som inte ens längtar, egentligen, inte så som vi andra längtar, därför att de är barnen som har fötts i fångenskap och som inte känner till något annat än murarna och kusten som patrulleras av israeliska flottan, som skjuter skarpt om man seglar mer än några hundra meter ut på havet. Och jag tänker på argumentet som blockadens försvarare framför: att varje gång folket i Gaza har fått det lite bättre har en ny intifada blossat upp. Underförstått ska alltså en och en halv miljon människor hållas på existensens rand för evigt, utan skolor, utan sjukhus, utan egna myndigheter, utan framtid. Rättvisan ska skjutas upp för alltid, freden ska skjutas upp för alltid, befrielsen ska skjutas upp för alltid. Livet ska aldrig börja för dessa människor, vi ska glömma dem. Det är budskapet från världens regeringar, som talar, och talar.

 

10

Jag kommer upp på stranden igen, drar händerna över ansiktet, gnuggar mig i ögonen, som svider lite av saltvatten. Den varma kvällsbrisen blåser i ansiktet och över huden, växlingen mellan världar är nästan mirakulös, som att dö och återfödas. Solen har gått ner helt nu, på klipporna i öster skimrar hundratals vita, elektriska punkter, när människorna tänder sina ljus, i sina hus, över sina gator.

När vi sitter på spårvagnshållplatsens kant och väntar säger jag till Niklas att jag undrar om Netanyahu tänker på oss. På mig och honom. Vi skrattar. När vi åker tillbaka somnar jag nästan, sittande med bakhuvudet lutat mot spårvagnens glas och hörlurarna i öronen. Jag lyssnar på Fonky Family, en hiphopgrupp från Marseilles. Det är oroligt runt Syntagmatorget så vagnen stannar en hållplats därifrån. Vi går den sista biten till fots, längs spåret, med floder av trafik på båda sidor om oss, i natten, som plötsligt kom. Vi genar genom en park, ett pizzabud på en vespa surrar förbi, med en trave pizzor som måste vara lika hög som en vuxen man på pakethållaren. Femtio meter bort, under några träd, i skuggorna, ser vi rad efter rad av grekiska motorcykelpoliser, i skottsäkra västar, kortärmade skjortor, grova kängor – de sitter på sina fordon två och två eller hänger på bänkar och mot staket och röker och pratar med varandra. Pizzabudet stannar vid några av dem och delar ut sina pizzor. Jag och Niklas vill inte vända eftersom det skulle vara löjligt, men det är ändå obehagligt att gå där, mellan raderna av uniformerade unga män. Vi måste ha hamnat på någon sorts uppsamlingsplats eller i ett av polisernas basläger. Motorcyklarna börjar blinka blått med framljusen, och några av dem rusar sina motorer. Jag skojar med Niklas om att de allihop har fått ett meddelande i radio om att pizzan har kommit och att det är därför de slår på sina sirener och blinkar med ljusen. Niklas skrattar, och jag väser att han inte ska skratta, men skrattar själv också, kan inte hjälpa det – ett nervöst, bubblande skratt. Jag tänder en cigarett för att dölja det. Precis när vi kommer ut på huvudgatan som leder mot Syntagma kör de flesta poliserna iväg i en lång kolonn. De kör bort från torget, ut i staden.

 

11

Vissa av förra årets passagerare på Freedom Flotilla har blivit stämda av israeliska privatpersoner, “i de israeliska soldaternas namn” – soldaterna själva kan inte kan stämma någon, utan det är två andra israeler som stämmer dem “för att ha hotat och skadat israeliska soldater”. Det finns en viss oro i gruppen för att detta ska användas vid en eventuell häktning, för att förhala deportationen av de berörda personerna. Kanske kommer de hållas kvar där, i väntan på en bluffrättegång. Vi talade om det vid morgonmötet. Victoria Strand: “Det är ingen ände på vad de kan hitta på.”

 

12

Makten är naken nu, och den är så rå och kall. Den har ingen hud. Den fryser.

 

13

På Syntagma är det fortfarande lugn, skön stämning. Stora folkmassor rör sig nere på torget eller står vid avspärrningarna med plakat och banderoller. Det gör mig lycklig att människorna har återtagit denna plats, med sina kroppar och röster. Jag vill inte resa härifrån. Jag och Niklas stannar inte, vi har bråttom till restaurangen, dit vi redan är sena. Några hundra meter från torget är det helt folktomt, och vi går mitt i den fyrfiliga bilvägen med våra badkläder i en plastkasse. Neddragna ståljalusier, enstaka motorcyklar och vespor som passerar, på bankernas väggar har demonstranter klottrat “Burn me”. En bank har ett mörkt pansarfönster som har bombarderats med marmorstycken och stenar så att hundratals små, vita frakturer har bildats. De ser ut som snöflingor mot en natthimmel, Niklas pekar på det och säger “titta”. Och i ett ödsligt gathörn står en man och spelar saxofon, på marmorplattorna som blänker av darrande blå neon, och efter ett tag inser vi att han spelar melodin till “My heart will go on” av Celine Dion – kärlekssången från filmen Titanic.

 

14

Satt och pratade med Faraj tidigare idag om vad vi ska göra när vi kommer hem. Faraj funderar på att åka till Frankrike, till något vandrarhem längs nordkusten som han tycker om. Han erbjuder mig att följa med dit. Men jag vill hem sen, när detta är över. Jag ska gå upp på Skansberget i solnedgången – som Dror förresten lärde mig heter “ski’a”, ungefär, på hebreiska – “solnedgång” – om jag får en dotter skulle jag vilja döpa henne till det, kanske – och titta ut över Göteborg. Och jag ska cykla på min cykel, vars sadel jag äntligen har lyckats höja till rätt höjd – ja, jag ska cykla genom kvällen och sitta på bänken mittemot SevenEleven med alla brorsorna, och vi ska gå i nya moskén, kanske, och jag ska sova i min egen säng, och jag ska träffa er, alla er som jag saknar ganska mycket nu när den andra veckan av väntan i Aten har inletts och Göteborg och Sverige alltmer liknar ett annat liv, en dröm jag drömde en gång för länge sen. Men färden hem går ju över havet, över det internationella vattnet mellan Grekland och Gaza.

 

15

När jag låg där och flöt i vågorna, på rygg, och tittade in i den sista solen, var havet alldeles rött, som blod.

 

Comments are closed.