Älskade

1

Möter Edda på hotellet. Hon har varit i Paris och umgåtts med sin mor, som är på väg från Colombia till Indien, och har precis återvänt hit till staden vid världens rand och står där med sin resväska i handen och sin vackra, mönstrade klänning fladdrande i vinden. Utanför hotellet finns också flera kameramän och journalister som intervjuar folk. En turkisk advokat som eventuellt har något att göra med IHH och som bor på mitt hotell frågar mig om jag har hört om det senaste utspelet från den grekiska ministern. Jag skakar på huvudet. Han förklarar för mig att den grekiske säkerhets- eller inrikesministern – oklart – har förbjudit alla båtar som ingår i Freedom Flotilla 2 att lämna sina grekiska hamnar. Jag tror inte riktigt på det, eller förstår inte vad det innebär. Jag och Edda går hem till Christos, mannen som hon, Mattias och Dror bor hos – Dror har beskrivit Christos som Lacanexpert, översättare av arabisk poesi och aktivist. På vägen dit stöter vi in i en av kaptenernas maka, en lång kvinna som ser arabisk eller judisk ut men som också talar flytande spanska och amerikanska och har fullständigt himmelsblå ögon, och som alltid bär på sitt nyfödda barn i en sele över bröstet. Hon bekräftar nyheten om förbudet att lämna hamnen. Vi skyndar på stegen och kommer hem till Christos som bor i en väldig, underbar lägenhet med trägolv, högt tak och mängder av dörrar och fönster. Bokhyllor från golv till tak, i alla rum. Edda upprepar hela tiden: “Det här är väldigt dåliga nyheter.” Vi sätter oss ner och kopplar upp oss mot internet.

 

2

På indybay.org kan man via twittermeddelanden följa utvecklingen på den amerikanska båten, som alldeles nyss har lämnat hamnen. Båten, som alltså är fullastad med kärleksbrev, är just nu omringad av grekisk kustbevakning.

 

3

De torra palmerna i fönstret, i det sena eftermiddagsljuset. Trafikbruset, världen som pågår, som bara fortsätter, alltid.

 

4

Ordet “älskade”, den apostroferingen, vad den betyder.

 

5

Al-Jazeera rapporterar att den amerikanska båten bryter “den grekiska blockaden”.

 

6

Känslan inuti mig att det som nu sker har planerats länge, i veckor, över våra huvuden.

 

7

Edda: “Why is the greek minister doing this?”

Christos: “Because he is nothing.”

 

8

Norska regeringen säger nu, tvärtemot FN och världssamfundet: “Blockaden är oacceptabel, men den bryter inte mot internationell rätt.”

 

9

Jag sitter i soffan, stirrar ut genom fönstret, på det avtagande ljuset, och tänker att i mer än en vecka har vi sett grekerna stå utanför sitt parlament i tusental, hundratusental, och ropa att männen och kvinnorna som sitter där inne bakom kravallpolisernas sköldar är lögnare. Varför känner jag denna besvikelse i bröstet, denna sten? Trodde jag dem inte? Varför förstod jag inte?

 

10

Turkiet säger: “Den irländska båten blev inte saboterad, och den som fortsätter hävda det kommer att arresteras.”

 

11

Älskade, vänta på mig. Vänta på mig, jag är på väg.

 

12

Greklands president kommer att göra ett statsbesök i Israel om några dagar, för att diskutera den ekonomiska krisen som Israel redan officiellt har erbjudit Grekland att hjälpa till att lösa.

 

13

En polissiren skär upp ur trafikbruset, sjunker undan – den låter som en röst som skriker, och tystas.

 

14

När vi promenerade i de smala gränderna nyss, i det liksom grå solskenet, lite förvirrade av nyheten om att nu också Grekland hjälper Israel blockera Gaza, frågade Edda mig:

“Så, vad har du lärt dig under den här resan?”

“Något om ord”, sa jag. “Att de kan betyda så lite, är nästan ingenting. Men också allt, när människor talar utan fruktan, och andra människor lyssnar, utan rädsla för att höra.”

 

Comments are closed.