Om att bli, om att ha varit – sjutton sömnlösa fragment

1

Ett telefonsamtal hemifrån rann ut som en ensam kondensstrimma över Atenhimlen. Tog med mig min mp3-spelare och gick sakta uppför gatan, upp mot “Paradise City”-torget, och en låt dånande i hörlurarna som jag brukar lyssna på när jag cyklar nedför Vegagatan i Göteborg. Stannade vid ett övergångsställe, blundade.

 

2

En eurocentrisk romantisering av Facebook som politiskt verktyg har förstås pågått denna vår. Man riskerar att reducera handlingen till att trycka på en gilla-knapp. Men det är, konstigt nog, så galet fint bara att se en Ship to Gaza-symbol på någons Facebooksida just nu, eller att läsa det folk skriver om blogguppdateringarna. Det har förstås att göra med att se att det finns många som stödjer oss som är här nere, att vi bara är en liten del av en massrörelse. Jag vet inte – för mig som inte har någon som helst erfarenhet av att vara aktivist, och absolut inte av den här sortens resa, är det också så att det är så våldsamt förvandlade att vara här att det ibland är som att det bara är detta som finns, denna enda, kokheta, dammiga gata som jag går på nu, när jag rör mig från vårt hotell upp mot torget, i denna hamnstad vid randen till vad som ibland känns som avgrunden.

 

3

4

Då är det fint att läsa bara två ord som någon som har läst bloggen har skrivit i ett kommentatorsfält på Facebook. Skumt. För här nere, ni vet, är det ibland som att historien inte finns, bara framtiden. Det är nästan som att det som har varit, det som fanns, suddas ut, sakta. Och den känslan kanske också är ett försök att mentalt förbereda sig på att reduceras till bara en kropp, på båten. I soldaternas ögon, om de kommer? Kanske. Vissa saker går nästan inte att tänka.

 

5

Den spanska organisationen kan inte få någon försäkring för sin båt, eftersom Zapatero har avrått dem från att resa, efter påtryckningar från Netanyahu.

 

6

Generalstrejk i Grekland på tisdag.

 

7

Vissa misstänker att israelisk säkerhetstjänst bevakar oss på hotellen och avlyssnar våra laptops och mobiler, eller bara följer efter oss och står och hänger där vi dricker kaffe eller har möten, eftersom officiella uttalanden från israeliska myndigheter vid något tillfälle har citerat eller refererat till saker som har sagts vid möten här i Aten. Paranoid stämning: någon glömmer sin mobil någonstans, och hittar den sedan, och jag tänker direkt att någon har stulit den. Vem? Antagligen är allt bara rykten. Men ansiktena på gatorna runt mig förändras på något obestämt sätt. Om jag inte lyckas koppla upp mig på ett trådlöst nätverk inbillar jag mig att datorn har störts ut på något sätt, för det är vad jag själv skulle göra om jag – var – vadå? – en stat? En underrättelseagent? Jag skakar av mig det och skrattar åt det. En sorts nednötning som sker, när man begrundar allt som kan ske, allt det hemska som har skett, och alla lögner. Men vi döljer  ingenting, vi räds inte öppenhet. Vi önskar oss i själva verket öppenhet. Det är det öppna som är vår sköld.

 

8

Kväll, fladdrande jalusier, lövens skuggor över tyget – en stor grupp av oss aktivister och passagerare äter middag tillsammans på en restaurang vars tak är öppet mot den hastigt mörknande himlen. Äntligen kommer nu lite svalka. Jag sitter bredvid Tove, en äldre kvinna som är en av passagerarna från Norge, som nu alla har anlänt till Aten. Hon berättar om när hon reste runt som journalist för att försöka förstå inbördeskriget i det som då ännu var Jugoslavien. Fasansfulla berättelser om grannar som sköt varandra, gifta par som tvingades fly eller skilja sig därför att de tillhörde olika folkgrupper. Jag kommer förstås att tänka på kvinnan från Mostar som jag och Salaamah mötte på Landvetter i vad som känns som ett annat liv, och på vännerna från det som då, under tonåren, ännu bara var Jugoslavien. Tove säger att hon tror att kriget utbröt bland annat därför att när järnridån föll och öststaternas medborgare plötsligt kunde resa vart de ville, och säga vad de ville, var Jugoslavien det enda land som inte kunde erbjuda sina medborgare dessa friheter som en nyheter, i varje fall inte i så hög grad att de kunde balansera upp det som ändå trots allt gick förlorat när välfärdssystemen kollapsade, eftersom landet redan under Tito i detta avseende hade varit relativt fritt: jugoslaver kunde ju till exempel under det kalla kriget resa både i öst och väst, i den mån de hade råd. Och när sedan ekonomin kollapsade, och drömmarna om en annan värld inte infriades – när kapitalismen inte var en sann dröm utan bara en dröm – vad kunde ledarna då ge folket?

“Man kunde ge dem ett nytt förflutet,” säger hon. Jag nickar, det är bra sagt, helt rätt. Överallt runt oss brusar samtal och diskussioner men jag är helt slukad av vårt eget samtal eftersom hon talar om det förflutna, som jag nog alltid tänker på, på olika sätt, vad det är, vad det var, denna dröm som fanns en gång – de vi var, då – var vi ens någonsin de människorna, eller hittar vi bara på, nu, i kväll? Vem var jag, där borta? “Man kunde ge dem ett nytt förflutet, ” säger hon igen – på norska – “en nye förtid”, tror jag – och berättar sedan om hur historien sakta började omtolkas, hur till exempel den gemensamma berättelsen från andra världskriget, då kroaterna samarbetat med Tyskland, började ses i ett annat ljus av de olika folkgrupperna. Berättelserna blev annorlunda. Skiktningar i samhället som tidigare förklarats med klass började nu tolkas som orättvisor som hade med historien att göra, med offermyter, det förflutnas illdåd. De berättade om sig själva på ett nytt sätt, och blev så nya folk. Nya människor maskerade som mycket gamla, eviga.

Och Erik säger tvärs över bordet, under en diskussion om SD, DF och Framskrittspartiet som böljar fram och tillbaka mellan honom och två norska passagerare – båda är politiker, tror jag – han säger i alla fall att det nu saknas visioner för framtiden, och att det “verkar som att det finns en gräns för vart man tror att man kan komma, och när man har nått den linjen vill man inte komma längre utan bara stå där och klaga på att det är för många kamphundar och invandrare.” Han är rolig. Han rättar till sin snus med fingret och skrattar, lite lakoniskt – ett Göteborgsskratt, om ni fattar. “Det är tre personer om året som skadas av hundar, hur fan kan det vara en viktig politisk fråga i Sverige?”

 

9

Det har varit tal om att aggressiva militärhundar kommer släppas från helikoptrar ner på fartygsdäcken. Detta skedde på Mavi Marmara. Det är en så märklig syn att tänka sig, som en surrealistisk tavla.

 

10

Statssuveränitetens kris – en tankelinje för att förstå – de större perspektiven ännu mycket suddiga för mig – men vissa saker jag läst: Wendy Brown, Giorgio Agamben naturligtvis, och annat. Det är som om allt detta, Atens uppror, och revolterna i Mellanöstern, och vår resa mot Gaza – som allt är en del av nationernas dödskamp. Våra egna nationer vill till exempel inte gå ut i media och säga att de tänker skydda sina egna medborgare, eller ens låta påskina att det kommer få konsekvenser om vi skadas eller dödas, trots att Israel nu, efter att ha dödat nio människor förra året, öppet hotar en biståndskonvoj som enligt alla internationella lagar är helt legitim. Man hotar att angripa oss med militärt, dödligt våld, och svenska regeringen säger ingenting. Ingenting har heller gjorts från svensk sida för att få tillbaka eller få ersättning för de ägodelar som israeliska flottan stal under bordningen av förra flottiljen. Inga konsekvenser av att Israel kidnappade och misshandlade svenskar på internationellt vatten – ingenting.

 

11

Om grekiska parlamentet i början av nästa vecka röstar för att genomföra IMF:s sparpaket finns en chans att protestanterna – som kallar sig för “de indignerade” – försöker inta byggnaden.

 

12

Dror säger att förra året sände israeliska flottan vitt brus på kanal sexton, som är den internationella kanalen för S.O.S. och Mayday-meddelanden.

 

13

Och rösterna ekar på Syntagmatorget. Dror talade där för tre veckor sedan, i mikrofonen vid rådslaget. Han berättade om Freedom Flotilla 2, om våra målsättningar och metoder, och de som satt i gatans parlament den kvällen beslöt sig via handuppräckning för att stödja oss. Hamnarbetarna kommer till exempel eventuellt att undanta våra båtar från eventuella strejker, och lasta dem ändå.

 

13

Jalusierna fladdrar. Jag är sömnig. Vi sitter fortfarande kring matbordet, vi röker, lutar oss över matresterna och pratar, och några beställer in mer vin. Jag berättar för Maria-Pia Boëthius om min far som bodde i Aten i slutet av sextiotalet. Han utbildade sig till stridspilot för det ugandiska flygvapnets räkning i fyra år här, men när Idi Amin tog makten ville han inte återvända och stannade ytterligare en sommar. Efter att ha blivit hotad av den grekiska militären – det här var alltså under juntans styre, under fascismen – reste han dock till Rom, och därifrån till Zambia, och vidare ut i flyktinglägren och hemlösheten i världen som kanske också är min.

 

14

Och allt detta, allt detta som vi har ärvt och skapat, hela denna trasiga, underbara värld, allt detta finns och pågår, och du och jag hörde varandras röster i telefonen och skrattade i mun på varandra, och talade om andra saker, om allt som hände veckorna innan jag reste.

 

15

Dror berättar att en israelisk helikopterpilot, en man som flugit apachehelikopter och vars far är major i israels flygvapen, är med på en av båtarna.

 

16

Drors mamma, åttioåtta år ung, kommer till Aten i morgon, för att vara en av passagerarna.

 

17

“Vi kan (…) aldrig anta att vi redan har uppnått rättvisa, frihet eller demokrati. Demokrati bör alltid ses som ett kommande, obestämbart löfte. Att fylla löftet med ett innehåll eller påstå att det redan har infriats är den totalitära statens försök att ge en illusion av att vår tid är en tom tid, att framtiden är utstakad och bestämd av historien.”

– Sara Edenheim, Anakronismen: Mot den historiska manin


Comments are closed.