Antenn

Jag kommer gående med sömniga, röda ögon, rufsig i håret, har inte hunnit duscha och har som vanligt bara sovit tre, fyra timmar, om ens det. Personliga, lite omtumlande nyheter hemifrån höll mig vaken, och sen chattade jag med Mercies, en polare från USA, i en timme eller mer. Jag går runt i en sorts hypertrötthet, det är som att flyta fram, som att vara lite vansinnig nästan. Jag har möte med min “affinity group” idag – en “affinity group” är fyra eller fem passagerare som ska samarbeta och hålla koll på varandra vid kaos, och även tillsammans utföra både vardagliga och mer akuta uppgifter på båtarna – en grupp kan syssla med mediakontakter och digitala medier, andra med sjukvård, mat, hygien. Enligt Stellan började metoden att användas under spanska inbördeskriget, möjligen av internationella brigaderna – jag var rätt trött då också, och hade vitt brus i huvudet, och hörde inte riktigt. Eftersom vi inte vet vilka som kommer resa är sammansättningen av grupperna hursomhelst mycket provisorisk; än så länge är det mer en övning i hur dessa grupper kan fungera är verkliga arbetsenheter. Min grupp har bestämt sig för att mötas klockan nio på morgonen, eftersom det var den enda tiden på dagen då alla kunde träffas. Två av oss är inte där eftersom de har viktigare saker att göra: Victoria Strand har möte med de övriga läkare som är med på resan, bland annat för att diskutera huruvida alla dessa förberedelser på israeliskt , teknologiskt våld verkligen är rimliga eller bara kontraproduktiva – ska vi verkligen stå armkrok på däck klädda i skyddsmasker och tjocka plastglasögon? Och Bosse är iväg och fixar något med sitt filmande, antagligen, så det är bara jag, den norska studenten Mina och en grekisk läkare som sitter utanför hotellet och dricker kaffe och gäspar och tittar på varandra och undrar typ vad vi ska göra egentligen, på detta morgonmöte. Jag misstänker att mötena – Stellan föreslog att alla grupper hade dem en gång om dagen – mest är till för att vi ska fortsätta hålla kontakt med varandra nu när avresedatumet har börjat förskjutas allt mer och allas scheman befinner sig i total flux, och några av oss är i stort sett lediga och kan driva runt för oss själva. Jag tycker lite synd om den unge, grekiske läkaren, som till skillnad från mig och Mina inte bor i närheten av hotellet vi möts på – som inte är det jag bor på utan ett annat, Exarchon heter det, och ligger vid Paradise. Läkaren har alltså rest hit för att vara med, och han är dessutom är upptagen med annat under resten av dagen. När vi inte har något annat att ta upp ger han oss några tips på mediciner vi bör ordna innan avresan – sjösjukepiller och en annan medicin som man kan ta emot illamående och kräkningar. Han skriver ner namnen på substanserna med grekiska bokstäver, som jag läser som om någon försöker skriva ord enbart med matematiska symboler – pi, sigma, tau, och så vidare. Det är lite mulet idag, svalare än igår, men kvavt på det där sättet när det känns som att luften man andas in är varmare än ens egen kropp. Vi är alla trötta och en aning utpumpade av dagarna här, av denna väntan. Vi sitter och småpratar lite, om ingenting. Giorgios – han heter så, läkaren – ser inte alls ut som en läkare utan liksom många av de övriga grekiska passagerarna vi har mött hittills har han något sorts aktiviststil, med röd t-shirt, svarta shorts med fickor, skägg, kort hår. Han har feta glasögon, små och helt runda, och jag säger det till honom, att de är jävligt grymma.

“They are very old”, säger han och ler. “They were my grandfathers.” Han kan inte vara mer än trettio, trettiofem, tror jag. Han går efter en stund, ska iväg och delta i ett annat möte, och så småningom går också Mina. Jag sitter kvar själv vid bordet och stirrar ut i tomma luften, själv tom, eller bara förundrad, jag vet inte. Flyter. När jag chattade med Mercies i natt, och förklarade att det fanns en chans att vi kunde hamna ett par dagar eller mer i ett israeliskt fängelse, så svarade han att det fixar väl jag lätt, jag som har bott i den där lilla, trånga lägenheten på Hisingen i tio år – den var verkligen liten, ni vet, min halvrummare vid Ramberget där jag satt och sörjde döda polare och livet som alltid kröker sig, blir trasigt, med åren – alltså allvarligt talat var det många som kom dit som blev helt klaustrofobiska och flippriga efter fem minuter. I alla fall, Mercies skrev: It’s like you’ve been training for this your whole life. Jag skrattade högt framför datorn, ensam i mitt hotellrum. När jag beskrev hur vi förväntade oss att bordningen skulle gå till, eller hur vi fruktade att den skulle gå till – att chockgranater, minor, gummikulor skulle användas – jag drog till med det allra västa jag kunde minnas från genomgångarna för att spela lite hjälte, antar jag – så skrev han: You’ll come back talking like Rutger Hauer in Bladerunner. You’ll be like: “I’ve seen attackships exploding beyond Jupiter”, and some shit. Det var galet nice att tugga med honom, för vi liknar varandra mycket, för vi har själar gjorde av samma främmande materia, eller av materia som är främmande i denna värld på samma sätt.

Jag går tillbaka till mitt eget hotell efter ett tag, springer på Khadidja, Faraj, andra. Khadidja visar ett upprop som publicerats i SvD idag. Drors mamma anländer. En kort, mycket intensiv kvinna. Hon får mitt enkelrum och jag flyttar in i samma rum som Stefan Jonsson, som jag känner från Göteborg på nått sätt,, antagligen från Clandestinogrejen eller Glänta, eller jag vet inte vart någonstans vi först möttes, för länge sen. Vi ger ut böcker på samma förlag också. Jag har mycket lite packning att flytta mellan rummet: bara en ryggsäck med lite ombyten och ett par böcker  – Koranen, Sonnevi, boken om Anakronismer, anteckningsboken som jag fick av Victoria Strand. Jag plockar med mig mina tillhörigheter under armen och går uppför de fyra trapporna. Det är förresten vackert att Victoria heter Strand i efternamn. Jag tänker på stränderna i Gaza ibland, som en motbild mot det mörker vi fruktar eller inte fruktar men förbereder oss på – natten vi planerar inför – när talet om bordningar och hypermodern vapenteknologi spårar ut – vilket det verkligen kan göra ibland – slutar jag lyssna och tänker istället på att vada i dyningen längs Gazas stränder, när vi har kommit fram, i en framtid när blockaden är bruten därför att Israel har låtit oss passera. Och jag har skorna i handen, i den här inre bilden, och människor talar och rör sig alldeles utanför mitt blickfång, men jag har ställt mig för att titta ut över havet en stund och vara ensam med mig själv i detta stora, overkliga ögonblick. Det är klart att de lät oss passera, allt annat hade ju varit vansinnigt. Och vågorna mot fötterna, och solen som bränner som en silverfackla över vågorna, över vattnet som är som veckat aluminium, och fåglar skriker, och himlen är liksom stålgrå, lysande, som på ett gammalt, vitnat foto – som om det redan är ett minne. Det är det förstås – ett minne av någon plats jag besökt, kanske i barndomens semestrar längs danska kusten, där haven möts. Ljudet av vågorna. Jag ser det mycket klart.

 

Stefan är och äter frukost på ett kafé i närheten så jag är ensam på hotellrummet. Jag sitter i sängen och skriver ner detta, och slår sedan upp Mozarts Tredje Hjärna:

 

Jag läser, att man nu kan framställa

en tunn film av diamant, över olika

föremål, och att mänsklig vävnad inte

uppfattar denna materia som främmande –

Bara om jag berör vågar jag låta mig beröras

Arrogansen, högmodet, förbländningarna

i den höga politiken, inte bara

inne i mig… Som om jag

hade rätt att anklaga, att döma…

Jag har sett: domen står runt om, cirkulär, en

sfär, i jag vet inte hur många dimensioner

transfinit, monstruös; jag vet inte heller

vad den ska användas till  Det

vidriga står runt om, i inbördeskrigen, i

hatet till det främmande, om det så bara är

infinitesimalt, en skiftning i ett språk…

 

Trafikbrus genom det öppna fönstret. Väntan. Försöker redigera lite i det jag har filmat med min laptop. Jag har bara kamera som sitter över skärmen, så jag har gått runt med datorn uppslagen framför mig om nätterna, så att det antagligen har sett ut som om jag har använt någon gåtfull antenn för att samla in vind och gatljus.

*

Film: snabba Intryck av Aten i Juni 2011, några videofragment – kan antagligen vara rätt meckig att ladda hem.

Enklare film att se: You’ll be like: “I’ve seen attackships exploding beyond Jupiter”, and some shit.

 

Comments are closed.