Grekiskt regn

1

Jag och Erik åkte på en riktigt nice taxiblåsning igår, sådär grov ni vet så att den blev komisk: snubben skulle ta oss från Syntagma till hotellet, vilket borde ta vadå? Tio minuter, om ens det. Men han körde runt i natten i typ en halvtimme och jag och Erik satt i baksätet och suckade men pallade inte säga nåt, men sedan passerade han torget igen, från andra hållet, men helt öppet, och då, till slut, lutade jag mig fram och sa till honom, alltså bara för att kom igen, gör det med lite stil i alla fall – jag sa: “My friend, we were coming from here, right?” Fast då kunde han ingen engelska längre. Tung han va’, änna. Så vi fick släppa det istället och skratta och luta oss tillbaka i fartvinden från den nedvevade sidorutan och tänka att vi hade kanske också blåst oss själva, om vi var en grekisk taxichaufför som skulle köra två vilsna nordeuropéer till sitt hotell, som de inte ens kan beskriva vägen till. Vi var sömniga och slitna efter icke-våldsträningen, som pågått fram till åtta, nio, och lät honom rulla runt. Och runt, runt åkte vi, förbi monument och mörka köpcentrum och vita pelare, och till slut kände vi igen oss lite – vi var nära ett torg vi hade passerat till fots under dagen – och bad honom stanna. Men då var problemet att på natten hängde tydligen – såg vi då – en massa riktigt slitna pundare precis där, och rader av rätt hårda och sorgsna prostituerade log mot oss genom bakrutan, och när jag öppnade dörren sa chauffören till mig: “No, no, my friend. You must hold the bag like this.” Och han visar att jag ska krama den i famnen som en baby typ, och springa, dessutom, säger han. “You must get out, and run. Hurry!” Och jag nickar lite nonchalant och kaxigt att visst brorsan, jag klarar mig för jag har bott i Araby och på Hisingen liksom – märkliga svartskallestolthet, som har satt en i så mycket problem i livet, också – men han insisterar med verklig skräck i ögonen: “They will take it from you, you must hurry, go go, run”, och de där crackzombiesarna i träningsbrallor och plasttofflor och inga tröjor eller trasiga tröjor och med trasiga blickar hasar ytterligare ett par steg mot den parkerade taxin.

“Okay, you can drive a little more,” säger jag då och stänger dörren.

Och runt, runt åkte vi, i den varma, halvt befriade natten, och grejen är att det gick ändå bara på tio euro.

 

2

Icke-våldsträningen fortsätter under förmiddagen idag, nu på hotell Exarchion. Vi sitter i salen som annars används för frukost och går igenom hur man hanterar att bli fängslad och förhörd och ombedd att skriva under dokument där man erkänner sin egen skuld och att man har tagit sig in i Israel illegalt, och så vidare. Detta hände med passagerarna förra året. Man kommer antagligen också bli ombedd att klä av sig naken, fotograferad, filmad, behandlad av läkare som är maskerade, och utsättas för andra övergrepp. En person som vill förbli anonym men som har erfarenheter av saken berättar för oss om de olika icke-dödliga vapensystem som kan tänkas användas av en eventuell bordningsstyrka – chockgranater, ljusbomber, och en del annat. Denna person, som står i cirkeln av stolar och talar – nämner också att Israel just nu visar upp en mängd nya militära vapensystem på en mässa i Paris och att vi kan vänta oss att de utöver det vi redan känner till även har tagit fram ny, högteknologisk utrustning för att bekämpa upplopp och kravaller på Västbanken som de kommer att använda mot oss. Jag försöker bekämpa den nästan animaliska panik som medan jag lyssnar växer i mig, genom att återvända till den inre plats som jag var på de där sista dagarna i Göteborg, efter att jag hade fattat beslutet att resa – träden, löven, och människornas ansikten, där hemma och här nere – det tillfälliga i allt detta, i våra liv, och i vårt sätt att leva.

Efter en “hassle-line” – en icke-våldsövning där man står eller sitter mittemot varandra och improviserar olika rollspel – förklarar en italiensk man bredvid mig att han är mycket rädd att bli gripen och fängslad eftersom han har judisk bakgrund och därför kommer att behandlas som en förrädare. Dror blev förra året bland annat sparkad med militärkängor medan han var bunden och sedan isolerad från de andra. Jag skulle vilja säga till mannen bredvid mig att jag tycker att han är så sjukt modig som reser med båten. Jag vill säga det till alla de judiska män och kvinnor som är med oss, men jag gör det inte, aldrig, för jag är orolig för att det skulle låta konstigt – de är som alla andra på båtarna, människor som vill göra skillnad. Men det är något ändå, i mina ögon, det där som de gör: att ställa sig upp och gå rakt in i motvinden, i stormen, med huvudet högt.

 

3

Eftermiddag. Starkt, snett ljus ur himlen. Blinkar. Jag och Erik har hittat tyngsta restaurangen alltså. Den ser ut typ som en kebabkiosk men har värsta friterade ostbollarna och friterad grön pepparfrukt, och kyckling, homous, fetaost, och lammfärsspett – brorsan vi kör rena sista måltiden där, under träden alldeles bredvid torget som jag kallar för “Paradise City”. Vi har tryckt i oss ett helt bord fullt av mat och är helt sänkta i en halvtimme. Erik är jävligt rolig, och vi fördriver tiden och den vaga oro som i alla fall jag ofta känner med skämt, och skämtar också bara rent allmänt. Men vi kan också tala mycket allvarligt, uppriktigt, om vad vi tänker om resan. Kanske är det mest jag som talar om sånt, om mina rädslor, om saker som händer hemma som jag tänker på. Han är mer en hård hamnarbetare, på ett sätt. Men skarp. Soft, också, och full av historier från uppväxten i Göteborg, och Götetslang som bösig och döna och vad mer? Jag gillar honom. När han går till hotellet söker jag upp Edda, Mattias, Khadidia, Dror, Victoria – som gav mig en leopardanteckningsbok från Leopard förlag i present, igår, eftersom hon hade en sådan på mötet i Stockholm och jag kommenterade att den var cool – och Dan. De sitter på ett café och dricker islatte, och jag sätter mig hos dem och vi talar om allt möjligt: om de människor vi har träffat här nere, om Syntagmatorget, om flaggor – just den diskussionen börjar därför att Khadidia säger något om den franska flaggan i Algeriet, om vad den betyder där i den forna kolonin. Vi bestämmer att inget land borde ha någon flagga. Jag tror att det är vad vi bestämmer. Eller att bara röda flaggor är vackra. Vi talar också om IHH:s tillbakadragande av Mavi Marmara, om varför de valde att inte sända sin båt. De själva hävdar tydligen – det är i alla fall den suddiga, vaga uppfattning som jag har fått – att det har något med oroligheterna i Syrien att göra. Vi är allvarliga, talar resonerande, och upprört, och undrande, om allt det som jag har nämnt ovan. Det är fett att vara i den här kontexten, med alla dessa tänkare, aktivister, konstnärer. Men vi skojar också mycket. Under ett samtal om etnicitet i USA – vi började tala om Louis Farrakhan och Nation of Islam, om deras rasistiska, förvrängda version av islam – berättar Mattias att Ku Klux Klan har en bok med heliga texter – något sorts arisk rasmystik – som de kallar för Kluranen. Hur kan man inte vika sig av skratt? Och någon vattnar blommorna på en balkong över oss nu, och en regnbåge av fina, fina vattendroppar faller ut i det intensiva solskenet bortom tygjalusierna.

Comments are closed.