Ännu, ännu himmel

1

Gick mot Syntagmatorget igår, in den anländande kvällens guld, dess violetta stråk över höghusen. Vi stannade och talade kort med en grupp afghanska flyktingar som tältar utanför statsbiblioteket i protest mot ett avvisningsbeslut, skrev under en lista, skakade deras händer. En av dem, en ung kille – när han log fanns något som liksom ännu verkade fullständigt oskadat. Vidare mot det avlägsna bruset av megafoner, trafikens dyning, rösterna. I närheten av torget hördes någon sorts marschmusik ur en gränd. Stråkar, dramatiskt, fragment av en röst som sjöng. Hundratals poliser stod på ett litet torg. Först trodde vi att de höll på att ingripa mot en demonstration, men rätt snabbt insåg vi att det var de själva som demonstrerade, och att de precis skulle börja tåga mot Syntagmatorget. Märklig känsla att se poliser demonstrera, speciellt när man inte kan läsa på banderollerna – jag såg ansikten bland dem som var granithårda, som såg arroganta ut för mig, och undrade om de var på väg mot torget för att bryta upp tältstaden och de indignerades protest. Henry sa:

“Det är lite underligt att se det här. Militärdiktaturen är ju… ändå inte så längesen.” Men vi skrattade, också, och kände oss upprymda, och förnam den stora overkligheten gripa omkring sig i kvällen. En grekisk kvinna som sålde en vänstertidning av ett eller annat slag förklarade så småningom att poliserna demonstrerade för att de – liksom alla andra offentliganställda – kommer att få kraftigt nedsatta löner om IMF’s sparkpaket går igenom. Även ambulansmän och brandmän fanns bland dem.

Jag filmade lite på torget, med webbkameran. En del människor som såg sig själva på skärmen vinkade, andra vände sig bort, ville inte bli filmade. Det råder nästan total frånvaro av kameror på torget, och man känner sig rätt snabbt som en kuslig jävla insekt varje gång man plockar upp sin laptop och börjar fånga in ansiktena. Jag slog ihop datorn, satt i marmortrappan och tänkte på det som sker i Aten nu, här, detta som ingen riktigt vet vart det är på väg, vad det ska bli, och framförallt inte jag, på väg igenom det på min egen resa. Helena från kyrkans tidningar kom gående uppför trappan – plötsligt ett ansikte i folkmassan som jag kände igen – från ett möte i Stockholm alldeles innan resan. Hon hade precis anlänt och drev nu runt bland tälten, euforisk – som jag – demonstranterna, de afrikanska solglasögonförsäljarna, talarna, rådslagen – senare på natten satt jag och Salamaah på trottoaren utanför hotellet och väntade på taxibilar från flygplatsen – ett helt gäng andra passagerare kom, och vi stod och rökte, och pratade om antalet platser på båtarna, om osäkerheten, viljan att åka.

Idag genomgår vi första delen i icke-våldsträningen, som ironiskt nog hålls i en thaiboxningslokal. Stora asiatiska demoner eller gudar målade på väggarna, boxningshandskar staplade i hörnen, och jag, Faraj och Erik har fått i uppgift att ordna kaffe och mellanmål åt alla, och köpt kakor, bananer, nektariner. Men precis när vi skulle köra igång kaffekokaren gick strömmen, så vi sitter i halvdunklet och talar.

Henry Asher, en av läkarna som är med på resan, talar om hur det var på den svenska båten förra året, när han var på nedre däck och tog hand om de sårade, skadade som kom ner. I eftermiddag kommer vi få se en film från Mavi Marmara, den turkiska båt på vilken nio människor dödades, för att, som Stellan säger “see what can happen in the worst case scenario.” Någon skämtar om att det är bra att det är mörkt i lokalen eftersom vi antagligen kommer bli angripna på natten.

Och när jag nu blundar: virvlande mörker, bilder som jag tror att jag minns från det program om Mavi Marmara som Uppdrag granskning sände förra året, men som också kan ha skapats inuti mig själv under veckorna av väntan, utifrån Eddas och Mattias berättelser, Hollywoods fiktioner, krigsfotografier. Blod utsmetat över ett fartygsdäck, som med en stor pensel, andra bilder som måste vara tagna med värmekameror: människor rör sig som små glödande myror i det digitala, brusande mörkret. Flera av de grekiska passagerarna och ett par av norrmännen som vi kommer dela båt med är med på träningen. Vi dricker vatten ur plastmuggar, äter frukt. Jag skriver ner detta stycke. Jag och Helena pratade nyss med en ung, grekisk student i robotteknik som ska resa med oss, Theodor heter han. “Theodor. It means the gift of God”, sa han när han presenterade sig. Men han verkar snarast vara något sorts vänsteraktivist, eller bara en ung man som undrar, söker efter en värld han kan leva i, som alla. Långt hår, vildvuxet skägg, han är tjugo, tjugoett och säger att han vill resa med Frihetsflottan bland annat för att han tror att det kommer förändra honom för alltid, men också för att det är viktigt att försöka hjälpa andra. Han utstrålar stor visdom och integritet för sina tjugotvå år. På nätterna tältar han på Syntagmatorget, och han erbjuder en grupp av oss svenskar att låna hans lägenhet medan vi är här. Jag flyttar kanske dit i morgon. Med allra största sannolikhet reser inte båtarna i morgon, även om allt fortfarande är uppe i luften.

Efter fikat arbetar vi framförallt med Claus, en svensk icke-våldsaktivist som har arbetat med att desarmera kärnvapen i Storbritannien på åttiotalet, och även deltagit i en mängd andra icke-våldsaktioner. Han är yogainstruktör till vardags, har precis anlänt till Aten från ett yogaläger någonstans ute i världen, minns inte var. Han sitter med benen i kors på mattan i träningslokalen och berättar om hur det kan upplevas att konfronteras med soldater med laddade vapen, att känna sitt liv bli hotat. Vi gör en andningsövning där han säger åt oss att andas djupt och “fylla hela kroppen med luft”, för att lugna ner hjärtat och känslorna, och en annan metod som man kan använda om man har svårt att sova på nätterna: man håller för ena näsborren och andas genom den andra – den vänstra – eller trycker ner hakan med tummen och pressar pekfingret mot en nervknut mellan ögonen. Jag tycker om att vi sitter i en mörklagd källare och gör dessa lite märkliga övningar för att förbereda oss på att möta israeliska kommandosoldater. Oskulden, naiviteten i det. Vi ställer oss upp och böjer oss framåt och snuddar marken med händerna, och rätar sedan på ryggarna, sakta – som träd som lyfts upp ur en storm. Jag tänker på Aleks, och på Yukimi, och på andra hemma i Göteborg som sysslar med yoga, som jag själv aldrig har brytt mig ett skit om. Men jag sträcker upp armarna mot taket och tänker på när Yukimi visade mig precis samma övning uppe på Skansberget i Götet, en sommarkväll för några veckor sedan, när maskrosfrön blåste över hela himlen. Allt detta liknar att drömma, denna resa. Eller att vakna, sakta.

 

 

2

E.m. Anteckningar från filmen om Mavi Marmara.

Människor klädda i brandgula flytvästar som sover på ett fartygsdäck, strålkastare bländar kameralinsen. Folk i sovsäckar som vinkar mot kameran, suddiga silhuetter. En man ligger på en bänk och talar – en spöklik känsla i bilderna, med tanke på det som sen skedde. Jag blir redan illamående.

Filmupptagning från mediecentret, där dussintals människor sitter framför lysande skärmar. En filmsekvens där man har filmat en teve, Mattias blir intervjuad av en ung kvinna i hijab, antagligen för någon arabisk tevekanal. Klipp till Al-Jazeeras sändning från båten strax före bordningen. Journalisten som talar verkar upphetsad, en aning rädd.

Klipp till människor som står på ett fartygsdäck och tittar uppåt, ut i natten, eller filmar horisonten, mörkret.

Män på rad. De ber klädda i flytvästar. En man går runt i mediecentret och säger att israeliska flottan närmar sig på radarn. Klipp. Korniga, skakiga bilder – en grå kil som framträder mot svart.  Är det en båt? Panorering. En annan snabbgående gummibåt – en zodiakbåt – kör upp längs fartygets sida, nästan bara det vita skummet bakom aktern syns. Ett knatter hörs, antagligen av paintballkulor. Ibland landar Mavi Marmaras strålkastare på båtarna, och soldaterna som skjuter framträder och försvinner sedan på nytt – havet, rasande, upprört. Klipp. Blod som rinner ur en lucka i taket, ner över en vit vägg, en röst säger att det inte kan vara blod, eftersom de bara skjuter med paintballkulor och lös ammunition.

Lasersikten dansar över fartgets däck. Klipp. Natthimmel. En helikopter sänker sig ner, strålkastaren är som en fräsande sol i det svarta. En ung kille skjuter med slangbella, uppåt. Klipp. Fyra män bär en slapp kropp, in i en hytt. Alla dessa orangea flytvästar. En annan kropp, eller samma, bärs nedför en trappa. En man i trappan håller upp en plastficka med foton och namn på alla passagerare, han säger att den kommer från en israelisk soldat. Plasten fångar kamerans lampa och blänker till, blir helt vit, en fyrkant av ljus. Klipp. Liggande man i grått skägg, men dropp, bandage om benet. Klipp. Kropp som får hjärtmassage. Klipp. Annan kropp, ligger, män runt omkring sliter upp tröjan, kroppens ansikte är alldeles blekt, slappt, men nu rör han på munnen. Han lever ännu, under himlen. Klipp. Kropp på en bår, med en stor, röd blodfläck som en gloria kring sig. Högtalarröster, knastrande, otydligt. Gevärseld. Klipp. Nu filmar kameran soluppgången, och flera militärbåtar som färdas sida vid sida, och ett larm ringer, ringer. Någon ropar i en megafon – det är Edda, hon skriker: “We are civilians.”

 

3

Diskussion, eller helt enkelt ett klargörande från styrgruppens representanter, angående vissa saker som vi såg på filmen: killen som sköt slangbella mot Blackhawkhelikoptern, vissa som kastade saker mot zodiak-båtarna. Allt sådant bryter mot den plattform som Ship to Gaza nu har antagit. Jag vet inte vad som hände förra året, hur det såg ut. Kan man förstå de som försvarade sig, med slangbella, kastprojektiler? Man måste förstå, för annars kan man heller inte förstå de israeliska soldater som sköt dem, och andra, i ryggen i bakhuvudet. Då segrar våldet, mörkret.

Rollspel. Simulering av en bordningssituation. Jag, Mattias, Stellan och några andra som alla har blivit tillfrågade i förväg om att spela soldater går ut i träningslokalens omklädningsrum och klär på oss kampsportsskydd, knyter t-shirts för ansiktena, tar på oss boxhandskar. Vi skrattar, det känns som en lek, trots att vi för bara någon timme sedan såg filmen från Mavi Marmara. Vi tar buntar med hopprep som vi ska använda för att binda de andra, och plockar upp korta påkar som ska simulera gevär. Stellan instruerar oss att vara fysiska, att försöka chocka de som ska utsättas för vår “bordning”. Vi smäller på varandras skydd med käpparna lite, hetsar upp oss. Det känns mest löjligt. Vi stormar tillbaka ut i lokalen, skrikande. De andra sitter i armkrok, har bildat kedja. Jag siktar med påken – mitt automatvapen. Det är jobbigt att andas med den svarta t-shirten knuten runt munnen och näsan. Jag skriker åt de som spelar sig själva att lägga sig ner på mage, på engelska. “Lie down.” Jag blir snabbt svettig av skydden, adrenalin börjar pumpa i huvudet, jag svär på spanska – vi har blivit tillsagda att försöka förvirra “passagerarna” genom att tala aggressivt på något språk de inte förstår – om vi kan – och ungdomens svordomar, från fritidsgårdarna, kommer upp i huvudet på mig – era jävla morsor. Korta, förbiskimrande ögonblick av ett klibbigt, intensivt – nästan – är det ett sorts rus? Jag knyter Theodors – den grekiske teknologistudenten som erbjöd mig och Helena att bo i hans lägenhet – jag knyter hans händer bakom hans rygg och skriker att han ska vara tyst, när han försöker tala med Helena.

Theodor –

Rollspelet bryts så småningom, och vi sitter i ring igen och går igenom det som hänt. De som spelade passagerare talar om hur det kändes när vi sprang in i lokalen med dolda ansikten och om vad de upplevde som effektivt och inte vad gäller sitt eget beteende. Jag sitter där och känner mig – skitig. Det känns som att de inte vill möta min blick. Kanske är det bara i mitt huvud. När vi tar en kort paus kramar jag Theodor och säger:

“Sorry if I was rough, but I wanted it to be real, you know?” Han nickar och ler men jag inbillar mig att det finns något sårat i hans blick, också, något som ryggar undan från mig. Vad såg han i mig? När vi ska rollspela ett andra scenario vill jag inte vara soldat igen, utan mig själv. “Mig själv”. Theodor blir soldat istället. När de går ut i omklädningsrummet ler han mot mig och säger:

“I will get back my honor.” Jag skrattar. Vi spelar upp ett andra scenario, där soldaterna släpar iväg vissa av oss bakom en pelare och låtsas misshandla eller döda dem. Jag sitter på knä, i ställningen jag brukar sitta i moskén. Förvirring, hjälplöshet, men också, förstås, känslan att detta är en lek, att det bara är Mattias där bakom ansiktsmasken. När soldaterna tar Kalle ropar jag hans namn, igen och igen – försöker hålla kontakt med honom så länge som möjligt, låta honom höra min röst. Allt känns så underligt verkligt och overkligt på samma gång, kanske för att det eventuellt snart kommer att vara helt och hållet verkligt. Efteråt drar Theodor av sig maskeringen och säger till mig:

“I understand you. I never want do do that again.”

Vi går ut i solen, ljuset, och vandrar sakta mot hotellet under de vajande löven och den ännu blå himlen.

 

4

Senare, när mörkret har fallit, läser jag dessa rader ur Göran Sonnevis väldiga diktsamling – som kanske är hans allra väldigaste verk – Mozarts tredje hjärna:

Allt djupare in

Allt djupare in i mörkret

In i det omänskliga?

Hur kan jag veta på förhand?

Jag rörde vid monstrets hud

Det var som en människa!

Jag såg in i spegelvärldarnas ögon

och in i de krossade ögonens ljus

Det hjälpte inte!

Alla tecken kan användas

Där du innerst är sårad rör du dig

Bara så kan du komma ut, hel

Comments are closed.