Liknar att drömma

Att resa – vaknar ur sån där klibbig, ljusgenomsköljd flygplanssömn som man sover högt uppe i himlen. Blinkar. Medelhavet där nere, turkost, fläckigt som en snäckas innanmäte. Snart framme i Aten. Gäspar. Liknar att drömma. Detta. Att resa. Jag flyger tillsammans med Salamaah , som sitter i svenska Ship to Gazas styrgrupp, och som också ska ner till Aten idag.

Att resa – i incheckningskön pratade vi med en kvinna på väg ner till Sarajevo. Salamaah började prata med henne. Kvinnan, med illrött hår och levande, gnistrande ögon, berättade om när hennes familj fördrevs från Mostar under kriget: de som bodde där fick en kvart på sig att packa och sattes sedan på bussar som körde dem till Polen, där de blev rådda att färdas vidare mot Skandinavien. Kvinnan och hennes make satte sig helt enkelt på den färja som avgick först, och hamnade så i Sverige. Resor. Olika resor. Resa till Gaza. Gäspar, blinkar, det har slagit lock för örat – sjukt fint väder ser det ut att vara där nere, under vingen – att resa –

Dror, Erik och Stellan är redan där nere, i förberedelserna –

Igår var jag och hälsade på farsan, kramade honom och sa as-salaamu-aleikum, som är paradisets hälsning, sägs det. Well. Drev runt i stan ett tag sen, genom den blåsiga, mulna Västkustkvällen. Vacker, lite sorgsen känsla inuti. Vilken solnedgång där borta, över Järntorget. Mötte Khim, Abu Ali, Zana, Caglar, Ashar, vi satt och drack kaffe utanför SevenEleven på Linnégatan. Caglar är igång med ett bröllop som ska planeras, så bröderna snackade en massa om mat och lokal och annat som ska fixas, och sedan drog vi till nya moskén och gjorde kvällsbönen, och jag satt på mattan efteråt och tittade upp i träkupolen och tänkte på att resa och kände en sån stillhet, ett sådant… avsked, kanske. Och flygplanet sjunker ner mot öar som ser ut som om de svävar i en blå avgrund, och det tjuter i mitt öra, som vind, som havet –

Att resa. Varför reser jag? Stefan Jonsson skrev en fantastisk artikel i DN idag, på kultursidorna, om varför han åker –

Varför skulle jag inte resa? Varför reser inte alla?

Och vi sjunker, sjunker, mot Aten – mot Gaza – kanske –

Att resa.

Det finns en fin historia om nycklar och hem som jag har hört någon gång, vet inte vart. Den bosniska kvinnan på Landvetter fick mig att minnas. Lyssna. Ett eller annat folk fördrevs från sina hem. De sparade nycklarna till sina ytterdörrar också efter att själva husen hade raserats. Nycklarna gick i arv genom generationerna, blev en sorts familjeklenoder som folk bar som halssmycken. Vilket var folket? Det kan ha handlat om de judar som fördrevs av kristna från Spanien under senmedeltiden, eller om palestinierna då staten Israel grundades, eller några helt andra, jag minns inte.

Resa. Liknar att drömma. Dröm. Mardröm. Livsdrömmar och dödsdrömmar, sammanblandade –

Grejen är att det är så många gånger i mitt liv som jag har sagt “Okej, men vi ses,” men sedan dör någon, eller den älskade bara kliver bakåt och försvinner ut i vinden och åren och man bara: “Va? Vad det där det sista, när vi skakade hand där på järnvägsstationen?” Så jag har kanske en grej med avsked nu. Så jag satt vaken igår natt och skrev en sorts brev som jag lagrade i datorn, bara utifall. Som man säger. Farväl. Som man säger. Därav den klibbiga tröttheten i ögonen idag. Det är ett märkligt perspektiv, att säga… det eventuellt sista till en massa människor.

På Atens flygplats möter vi Faraj från SSU. Röker utanför ankomsthallen, i schakten av sol och vajande palmblad. Tar en taxi in mot staden. Chauffören har rutorna neddragna, kör mycket snabbt genom det uttorkade landskapet. Vind i ansiktet, blinkande ljus, tunnel – mer vind – att resa –

Aftonbladets löpsedlar talade om upplopp i Aten i natt. I tidningen bilder av kravallpoliser, bränder, gröna laserpekare som demonstranterna tydligen använder ibland. Taxin stannar vid ett övergångsställe och seniga män kilar ut mellan bilarna för att försöka sälja olika varor – männen ser ut att vara från södra Asien, Bangladesh kanske –

“So, do you protest?” frågar jag chauffören.

“You mean against this… the economy?”

“Yeah. The demonstrations,” säger jag. Jag lutar mig ut genom den öppna sidorutan. Jag är lycklig, rädd, tom, lugn, det känns som att jag slungas mot något i hög hastighet. Jag har fortfarande lock för örat, nu låter det verkligen som avlägsna sirener, och en kort stund inbillar jag mig att det verkligen är det, polissirener alldeles på andra sidan de där vita fasaderna och flagnande reklamtavlorna.

“Yes. Of course I protest. Every day.” Taxichauffören har några helgonbilder vid ratten, och ett radband av bärnsten på instrumentbrädan. “It’s chaos,” säger han. En försäljare passerar i vägrenen, han har en väst på sig som han har hängt upp pirat-DVD:er på, och en sorts universal-fjärrkontroll i en plastficka hänger över vänstra sidan av bröstkorgen. “It’s chaos now. On the whole planet”, säger chauffören, och gör en gest med handen ut över trafiken, och vi tittar ut i ljuset, världen.

 

Comments are closed.