Thomas Götselius  Kommissarie Computer – Horst Herold, Friedrich Kittler och kriget mot terrorismen

Berättelsen om den tyska terrorismen var länge enkel. Den handlade i korthet om att våld föder våld. Mot terroristernas våld sattes statens våld. Och statens våld blev snart en spegel av terrorismens våld. När sedan de ledande terroristerna avled under mystiska omständigheter i fängsligt förvar bekräftades berättelsen. Försvaret av det öppna samhället – var det inte uppenbart? – hade skett till priset av de värden som skulle försvaras.

En så enkel berättelse är kanske för bra för att vara sann. Eller är den bara alltför oskuldsfull? I alla händelser finns det en annan historia om den tyska terrorismen och den handlar inte om hur våld alstrar våld. I stället är den berättelsen om en kamp mellan fasta och rörliga strukturer eller mellan gamla och nya teknologier. Det är också historien om Horst Herold. I sammandrag lyder den så här:

 

I det ögonblick RAF tycktes triumfera fick juristen och polischefen Herold uppdraget att samordna kampen mot den tyska terrorismen. Bundeskriminalamt, BKA, den dittills oansenliga centrala polismyndigheten han gjorts till chef för, började snabbt att växa. Herold förnyade omedelbart strategin, inte genom att satsa på fler poliser, bättre utrustning eller tyngre vapen, utan genom att renodla polisen som informationssystem. För Herold var polisarbete ingenting annat än tillämpad ”cybernetik” och det man hanterade var inte primärt kriminella element utan den ”råvara” som också går under namnet ”information”. Kvantifierbara hårddata, in-te kaffesörplande fältspanare, var vad man behövde på BKA. Herold visste var man skulle komma över dem. Han såg till att tappa en rad samhälleliga institutioner på högst alldagliga statistiska data: hur människor betalar sin skatt, hur de åker bil, vad de konsumerar, hur de bor, vem de lever med etcetera. Men där traditionellt kriminalarbete siktar på att ringa in misstänkta strävade man på BKA omvänt efter att utesluta alla icke-misstänkta. Teorin var att när BKA:s splitternya datorer samkört alla register och avfört alla som sammanföll med normalkurvorna skulle bara de skyldiga finnas kvar i datautskrifterna. Herold misstog sig inte.

 

Metoden, ”negativ rasterspaning”, var en innovation. Polischefen hade uppenbarligen uppfunnit ett polisarbete värdigt den sociala ingenjörskonstens epok. Och likt alla andra som intresserat sig för be-folkningens livsvillor önskade han verkligen lägga livet tillrätta. Herold var en oortodox marxist som talade om polisens ”samhällssanitära” uppgift. En term som är som hämtad ur det nazistiska nyspråk som Victor Klemperer i sin klassiska studie LTI kallade Lingua Terti Imperii eller Tredje rikets språk. Men berättelsen om Herold är en annan. I själva verket härrör termen från reformjuristen Cesare Beccari, en 1700-talsteoretiker förknippad med det som i Italien och Frankrike kallades ”raison d’état” och i Tyskland ”Polizeiwissenschaft”. Det var inte någon kriminologi avant la lettre utan en teori om hur man genom olika tekniker skulle styra en stad (polis) eller stat genom att omvandla ohälsosamma miljöer och onyttiga beteenden till hälsosamma och nyttiga sådana. När dessa styrningstekniker så småningom överfördes till polisen gick det filantropiska elementet förlorat. I BKA-chefens gestalt förenas de på nytt, på en ny historisk nivå.

 

Herold dyker upp i Friedrich Kittlers föreläsning ”Om stater och deras terrorister”. Är han i själva verket dess hjälte? Vi ska strax återkomma till det. Först bara några ord om ramarna.

 

Vintern 2002-2003, alltså efter USA:s kampanj i Afghanistan men före inmarschen i Irak, talade Kittler, Étienne Balibar och Martin van Creveld under rubriken ”Från krig till terrorism? Militära, geopolitiska och kulturella möjligheter efter 11 september”. Kontexten var Mosse-föreläsningarna på Humboldt-universitetet i Berlin, ett årligt återkommande evenemang uppkallat efter historikern George L Mosse, en av den tyska fascismens kanske främsta utforskare och därtill ättling till den judiska familj som drev det kända förlagshuset Mosse i Berlin fram till det nazistiska maktövertagandet. Man kan tycka att både Kittler, en mediehistoriker som numera sysslar med grekerna och vokalalfabetets uppkomst (det märks i texten), och Balibar, en filosof och före detta Althusser-medarbetare, inte skulle ha mycket att bidra med i frågan, medan Creveld, å sin sida, som ledande militärhistoriker är väl skickad att ge oss alla svar. Men för att parafrasera Clemenceau så kunde man säga att analysen av kriget är en alldeles för allvarlig sak för att överlåtas till militärhistorikerna. Kittler har i själva verket arbetat i den andan sedan 1980-talet, då han i Grammophon, Film, Typewriter (1986) undersökte kriget som alla moderna medieteknologiers vagga.

 

Vad Kittler är ute efter i ”Om stater och deras terrorister” är att komplicera den enkla berättelsen om ”kriget mot terrorismen”. Det handlar inte om att våld föder våld. Det handlar inte heller om att USA genomgår en militarisering under hotet från terrorismen. Och sensmoralen är inte att det öppna samhället genom att gå i krig blir alltmer slutet. (Det senare förutsätter ju att man antar förekomsten av ett ”öppet samhälle” i första rummet, något som Kittler underförstår som på en gång naivt och alltför kategoriskt.)

 

Analysen måste börja i en annan ände.

 

För Kittler står de teknologiska systemen – vapensystem såväl som informationssystem – och deras utfällningar i historiska maktapparater i centrum. Skälet är uppenbart: bara med hjälp av dem kan makt utövas och upprätthållas. Intressant nog tycks deras utveckling röja en dubbel logik. För det första föreligger en motsättning mellan rörlighet och orörlighet. Det är en militärhistorisk truism. Förmågan till krig är förmågan till rörlighet, hävdade redan Napoleon, och inga moderna krig har ruckat på den tesen. Kittler härleder emellertid den militärhistoriska motsättningen mellan det befästa försvaret och det rörliga anfallet till ett (för)historiskt förhållande: motsättningen mellan nomaderna och de bofasta. ”Kriget mot terrorismen” tycks i själva verket spela upp denna motsättning ännu en gång, vilket inte bara visar sig i Usama bin Ladins iscensättning av sig själv som nomad, utan i det sätt som striden bedrivs. Vad är terrorismen om inte bara en ny variant av de rörliga krigarnas anfall mot de orörliga?

 

För det andra – och nu kompliceras analysen – föreligger en motsättning mellan olika teknologiska system, där mer avancerade system tenderar att slå ut mindre avancerade. I själva verket kan krigshistorien beskrivas som en enda lång teknologisk eskalation, där militära revolutioner med jämna mellanrum ändrat villkoren inte bara för striden utan även för politiken. Alla framgångsrika imperier har dragit nytta av sådana teknologiska skov, som inte bara rör den rena vapenmakten utan även de informationskanaler som är förutsättningen för framgångsrik strid. Alla framgångsrika imperier har också förr eller senare fått se sina teknologiska system vändas emot dem. Historiska exempel är överflödiga. Det räcker med att syna den samtida terrorismen, som i sina avgörande ögonblick tycks lika tekniskt avancerad som någonsin den amerikanska krigsmaskinen.

 

Där står vi i dag. Det krig mot Irak som USA inledde våren 2003 tycks bara bekräfta Kittlers misstanke att ”kriget mot terrorismen” egentligen är en operation som ska säkra den alltjämt oljeberoende amerikanska krigsmaskinens långsiktiga tillgång till drivmedel och därmed förhindra en translatio imperii, en överföring av världsmakten, till andra stater.

 

Det gör förstås inte självmordsbombarna i Bagdad eller London mindre verkliga. ”Kriget mot terrorismen” är naturligtvis också en kamp mellan stater och deras terrorister. Kittler antyder att den inte kan vinnas med konventionella – det vill säga redan kända – medel. Den kan bara vinnas genom en teknologisk eskalation. Vad innevånarna i all världens städer mest av allt borde önska sig är med andra ord en ny Horst Herold som förstår att omsätta den allra nyaste teknologin i en global polisiär eller militär operation. Samtidigt är en sådan hjälte djupt tvetydig. Å ena sidan befriade Herold Västtyskland från terrorismen. Å andra sidan utvecklade han – självfallet till människornas fromma – en rad spanings- och övervakningsmetoder som världen fram till dess varit lyckligt ovetande om. Den DNA-identifiering och de bioteknologiska övervakningsformer som just nu införs i vår vardag är alla sprungna ur Herolds nydanande polisiära verktygslåda.

 

Priset för vår framtida befrielse från terrorismen kan komma att visa sig bli mycket högt.

 

Det pris som den historiske Horst Herold fick betala var ett helt annat. Efter att ha föreslagit inrikesministern att polisen skulle få medel att utveckla en digital datamotorväg som kunde överföra texter, bilder och siffror i realtid – det vill säga det vi i dag kallar Internet – ansågs han ha gått steget för långt. När terroristskräcken lagt sig och västtyskarna i stället började oroa sig för just den polisiära effektivitet som befriat dem från terrorn, fann inrikesministeriet att ett bondeoffer kunde vara lämpligt. Herold, alias ”kommissarie Computer”, avgick i förtid 1981. Några år senare begärde han beskydd av staten, i rädsla för att kvarvarande RAF-anhängare skulle mörda honom, vilket staten vackert villfor i form av internering på en militärbas i Bayern. Där sitter han än i dag, isolerad och utan kontakt med yttervärlden, som vore han på sätt och vis den siste RAF-fången.

Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.