Göran Dahlberg  Ingress

När jag i höstas besökte den årliga tidskriftkonferensen arrangerad av webbpublikationen eurozine.com, denna gång i Istanbul, försökte jag som vanligt smälta in bland alla dessa till synes lika djupt bildade som brett uppdaterade tidskriftsmakare. Denna gång var det svårare än vanligt; det ena samtalet efter det andra växlade abrupt från den konstitutionella situationen i unionen till Emanuel Swedenborgs inflytande på det moderna förnuftsidealet, från bristen på framtidstro i Frankrikes förorter till berättelsen om hur man hittade Agatha Christies dagböcker i hennes hotellrum i Istanbul med hjälp av ett medium.

Det upplysta och det dunkla tycktes närvarande i varje enskild diskussion. Men de ställdes aldrig mot varandra; diskussionerna handlade inte nödvändigtvis om vare sig det ena eller det andra. I Sverige tenderar vi lätt att hamna här eller där. En viss rädsla för att bli betraktad som en new agekuf kan förstås vara inblandad, och kan säkert vara också hämmande, men anledningen till mina svårigheter att smälta in var nog allvarligare än så. Det är svårt att uthärda denna spänning eller spännvidd i samtalet, och inte, som teologen Ola Sigurdson skriver, slumra ”in i den slutgiltiga syntesens eller antitesens trygga visshet”. Inom samtida filosofi har man på senare tid börjat läsa Paulus, men detta har enligt Sigurdson ganska lite med mystik att göra, kanske inte ens med religion. Litteraturvetaren Carin Franzén menar i sin kommentar att religionens återkomst också kan ses i ljuset av behovet av ett skydd mot det reella, mot existensen som sådan. Ett skydd som det sekulära språket kanske inte kan tillhandahålla. I många debatter saknas språkliga övergångar mellan förment klarhet och dunkel: kön, hudfärg, plats och allt det andra synbart påtagliga å ena sidan, och själva livet å den andra.

Den turkiska arkitekten Esra Akcan närmar sig ett annat spänningsfält i sin beskrivning av icke-västerlänningens melankoli och hur detta tillstånd är beroende av geografiska beteckningar som öst och väst. Melankolin uppträder enligt Akcan som en reaktion på en förlust av ett ideal som man paradoxalt nog aldrig varit en del av, om det nu ens finns. Det är alltså inte nostalgi det rör sig om. Akcan talar om melankolin i termer av arkitektur och stadsplanering: visst, de där gamla trähusen i Istanbul (eller hamnkvarteren i Göteborg) har onekligen funnits, men det är antagligen inte just dem man saknar; i vilket fall som helst skulle de inte kunna representera idealet idag. Därav melankolin, som kommer att existera så länge ”öst” inte uppfattas som något annat än ”icke-väst”. Den marockanska författaren Fatima Mernissi menar att spänningen mellan öst och väst numera snarare gäller kommunikationsstrategier än slöjor och terrorism. Gränsen mellan männens offentliga rum och kvinnornas privata kan inte längre upprätthållas, och med detta är den kvinnliga historieberättaren, en uppkopplad Sheherazade, på väg tillbaka. Med medieteoretikern Friedrich Kittler skulle kampen kunna sägas stå mellan de rörliga och de orörliga, bland alla dessa kommunikationsteknologier och logistiska system som omsluter oss utan attvi ens känner till dem.

Finns det något annat än språket som kan uttrycka livet? Giorgio Agamben skriver om hur ett helt liv kan fångas i en vardaglig gest, i ett fotografi. Det finns en ansiktets fordran i fotografiet, det ”fordrar sitt namn, fordrar att inte glömmas bort”. Och - att verkligheten görs möjlig på nytt. Men vålnader upprepar hela tiden samma gester, sammanfattandet av en existens är ändlöst. Anders Johansson låter sig emellertid inte förföras av Agambens ansikte i sin läsning av Mel Gibsons film The Passion of the Christ: ett tyst ansikte som det som Jesus visar upp i filmen inbjuder inte direkt till vidare diskussion. Tron förutsätter enligt Johansson ett ansikte och finns det inget sådant måste man skapa ett. I Gibsons film ersattes huvudrollsinnehavaren i vissa scener av en robot, allt för att ansiktet skulle framstå som mer verkligt. För att få tro och verklighet att stämma överens. Att istället ”uthärda spänningen”, att göra spänningen rättvisa, skulle också kunna ses som ett kännetecken på ett essäistiskt förhållningssätt, som enligt Theodor W Adorno inte bara betecknar en vag formlöshet utan en precis konstruktion av ett ”bredvid-varandra”. Det är ett förhållningssätt som inte har någon särskilt stark status i den svenska publicistiska eller akademiska världen. Göteborgs-Posten, med landets näst största tidningskoncern/-familj bakom sig, har nyligen också slutat hymla: det behövs inget ”bredvid-varandra”, allt är samma sak - journalistik - och produceras av journalister.

I Glänta håller vi oss i alla fall sällan till ämnet, det är det så många andra som gör.



Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.