Göran Dahlberg  Ingress

”Det låter äckligt, men smakar faktiskt hyfsat gott”, säger Västerbottens Folkblads testpilot efter att ha ätit en ”Calskrove” - en Calzone med ett inbakat skrovmål (dubbel hamburgare med bröd, ost, sallad, dressing och pommes frites) - Skellefteårestaurangen Tre Kronors nya rätt. Det verkar vara det enda som är hyfsat okontroversiellt i diskussionen om alla dessa enfaldiga och mångfaldiga kulturer: maten. (Snabb)mat har länge varit mångkultens näring. Det finns förstås mycket att säga om det, men här handlar det om andra sätt att röra sig kring denna allt hetare grötdegel,  med exempel från Re:Orient- respektive Pridefestivalen, goda, onda och fula konstnärer, valpoesi, 7/7 och 11/9, hedersmordsopera… Vi har alltså  valt att inte göra ett temanummer om fastighetsskatten.

Dan Jönsson hävdar att alla imperier har byggt på en mångkulturell identitet, från Romarriket, via den amerikanska nedsmältningen och det mångnationella Sovjetunionen, till EU:s ”enhet genom mångfald”. Och alla har de utgått från att denna mångkultur måste ha en yttre gräns och skyddas av en mur. Han kallar det en mångkulturell mask, bakom vilken det döljer sig en makt utan ansikte. Allt detta tal om etnicitet och religion som präglar mångkulturdebatten döljer i själva verket kanske en brist på politik.

Allt fler misstror idag det demokratiska offentliga rummet och beskriver det som en fasad avsedd att dölja det faktum att politiken bedrivs av olika experter. Det som ibland kallas postpolitik handlar mycket om tilltro till politikerna (och deras val av experter). Även om det inte nödvändigtvis rör sig om en religiös tro är det en paradoxal situation, eftersom många skulle säga att just fundamentalism är det största hotet mot det politiska. I ett sådant postpolitiskt tillstånd beskrivs de politiska problemen ofta som vore de egentligen religiösa eller etniska; alltså, med ett annat ord: kulturella. Färgen på en människas hud (enligt en mycket grov färgskala), det land hennes föräldrar var medborgare i när hon föddes, vilken typ av arbete de hade, var de bodde under hennes uppväxtår, hennes kromosomuppsättning, religiösa tro, huruvida hon ligger med män eller kvinnor, vilket språk eller vilken dialekt hon talar; dessa och andra mystiska aspekter av hennes liv och historia anses vanligtvis avgöra vilken kultur hon tillhör. Ett kriterium har dock kommit att dominera detta vårt enfrågepräglade val- och mångkulturår: föräldrarnas härkomst.

Bejakandet av det mångkulturella vittnar kanske om en oförmåga att hantera en egen identitet, föreslår Cecilia Sjöholm. Konstnärernas och de intellektuellas förakt för olika former av nationalism, deras hat mot den egna nationen, tyder kanske på att denna nation spelar en större roll för dem än vad de själva skulle erkänna. I ett historiskt perspektiv kan nationen ses som ett övergångsobjekt, som en grund för vidare och förhoppningsvis mer generösa identifikationer. Men eftersom kosmopolitismen svårligen kan utnyttja de passioner som nationen så framgångsrikt profiterar på, menar Sjöholm att det är svårt att se hur den skulle kunna ersätta nationalismen. 

Även brevväxlingen mellan Christina Kullberg, Edda Manga och Aleksander Motturi närmar sig frågan hur man ska förhålla sig till njutningen i identifikationen med en mer eller mindre enhetlig nation (liksom Carl Cassegårds läsning av hur nationalismen i Japan slukar subkulturerna och spottar ut dem i världen igen, smälta och nyförpackade). En nation kan inte mörka delar av det förflutna och samtidigt sätta ljuset på samtidens problem. Det går ett tag, men håller inte i längden. Vi - Sverige - närmar oss förmodligen denna punkt, om vi inte redan är där. Maja Hagermans nya bok Det rena landet visar hur Sveriges självbild under lång tid har byggt på idén om en historia av exceptionell etnisk renhet. Mångkultur är tämjd mångfald, hävdar Kullberg. En beprövad imperiell strategi, nu i nationell tappning. 

Men att kritisera mångkulturförespråkarna för att vidmakthålla och förstärka godtyckliga kulturella skillnader kan leda till att man vaknar upp i samma säng som sådana som förespråkar kulturell enhet. Victoria Fareld fördjupar debatten genom att diskutera problemen med den mångkulturella erkännandepolitik som går ut på att erkänna en individs eller grupps specifika (kulturella) särdrag. Hon hämtar kraft i filosofihistorien och föreslår en politik som bygger på vidkännande snarare än erkännande: ”en accepterande identitetsnegerande handling” som ”hanterar sorgen över att vi aldrig kan komma hem”.

Jag undrar ofta hur det kan anses vara ett problem att människor från  olika delar av världen kommer hit, till Sverige. Det är ju oerhört smickrande. Sverige… varför i hela världen hit? Om de dessutom försöker lära sig detta onekligen marginella språk och sedan skulle vilja läsa någon svensk, mer  eller mindre kanonisk, bok, blir jag närmast rörd. 


Omslag

Pris: 50 kr
Beställ nummer.